Risktagaren

Åren efter den oväntade succén med Farväl Falkenberg brottades Jesper Ganslandt med svår ångest. Folk ville ha en uppföljare. Till slut kom han på en tillräcklig utmaning: filmen Apan, en »idiotisk satsning« som inte ens skådespelarna vet vad den handlar om.

I den lilla biografsalongen Mauritz i Filmhuset på Gärdet i Stockholm sitter filmkonsulenten Peter »Piodor« Gustavsson nedsjunken i en svart läderfåtölj. Bredvid honom vakar regissören Jesper Ganslandt.

På duken rullar eftertexterna till Apan, uppföljaren till Jesper Ganslandts succédebut Farväl Falkenberg, till tonerna av Bob Dylans Too Much of Nothing. Piodor, med makt över filminstitutets stödpengar, har precis sett en första grovklippt version.

Inför premiärvisningen har Jesper Ganslandt beskrivit känslan av panikångest som kommer över honom i just det här skedet, oavsett vem det är som ska se filmen för första gången. Skedet när en film nästan är färdig, men ändå kanske inte. Hur man vill gömma undan sig själv, och filmen, från omvärlden. Hela manusskrivarperioden, inspelningen och sedan efterarbetet är vad han kallar »en sluten lek, befriad från rädslor, bekymmer. Men någon gång måste man öppna det, släppa in andra blickar.«

Annons

Nu har den stunden kommit.

Utanför är det en blåsig och småregnig marseftermiddag, och Filmhuset är fullt av människor som har avslutat sin arbetsdag och nu ger sig av hemåt. Inne i salongen drar sig Piodor Gustafsson för att säga något konkret om filmen han precis har sett. Istället hummar han en stund. Börjar småprata. Förklarar att han började tänka på en sak när han såg Apan. Hur han ibland, på morgonen då han vaknar, »har liksom ett ljud i huvudet, som bara ligger där … En ton som inte försvinner …«

Filminstitutet gick in med en mindre summa pengar för att projektet skulle kunna drivas fram till denna punkt. Nu avgör Piodors omdöme om de ska satsa resten av pengarna som behövs för att göra filmen färdig.

Efter en stund harklar sig filmkonsulenten och säger, med ett dröjande tonfall:

– Ja, vi får se nu då … Ni får visa den för några fler. Som inte vet så mycket om den. Så kan vi prata mer sen  … Jag vill inte konkretisera mina tankar än. Jag får låta det här sjunka in en dag. Eller två.

– Okej, säger Jesper Ganslandt.

– Vi sover på det helt enkelt. Så hörs vi i morgon. Okej?

– Okej.

Piodor går ut. Snart fylls salongen igen, av ett urval av Jesper Ganslandts vänner och bekanta. Deras uppdrag är att ärligt säga vad de tycker.

Fungerar filmen överhuvudtaget? Räcker det att han spelar in några scener till och klipper färdigt, eller måste han jobba på den i ett år till, eller två?

Skådespelarna i Apan fick aldrig läsa filmarens manus. Huvudrollsinnehavaren Olle Sarri, som i princip är i bild hela filmen igenom, gick från scen till scen utan att veta vad som skulle hända härnäst. Bara i ögonblicket blev han varsamt instruerad av Jesper Ganslandt. Som beskriver filmen som en »idiotisk satsning«. Vilket är precis vad han är ute efter.

– Att bara göra ännu en film, det är helt meningslöst, säger han. Det måste finnas en stor risk att misslyckas, för att det ska vara värt besväret. Hellre två nedlagda filmer och tre som är fantastiska, än fem medelmåttiga.

»Det är lite Jock Ewing över Jesper«, säger kamraten och kollegan Fredrik Wenzel. »Han bestämmer sig, sedan blir det så. Nu börjar väl den här drivkraften också blandas ut med en sorts ödmjukhet, vilket gör det lite enklare att vara med honom.«

Jesper Ganslandt föddes på hösten 1978 och växte upp i den sömniga västkuststaden Falkenberg. Mamman var språklärare, pappan gjorde reklam. I mellanstadiet var Jesper en av några grabbar som fick låna en videokamera av grannpojken Dragans pappa. Tillsammans gjorde de en serie splatterfilmer, inspirerade av Sagan om Ringen-regissören Peter Jacksons tidiga filmer Bad Taste och Braindead.

– Det såg nog rätt gulligt ut. Ett gäng småbarn som filmar fårinälvor och försöker vara äckliga, säger Jesper Ganslandt.

För de andra var det en lek. Själv bestämde han sig redan då – tio år gammal – för att det var film han skulle ägna sig åt framöver.

Annons

– Jag har förstått att det är ovanligt att man bestämmer sig så tidigt för vad man vill göra, och verkligen håller fast vid det. Men så var det för mig. Hur det kom sig vet jag väl inte … Jag vet bara att jag alltid har fått bestämma rätt mycket. Jag är väl rätt så  … rätt självupptagen, antar jag. Jag bestämmer mig för något och då är det så det ska vara.

Med kompisarna hyrde Jesper filmer på Can-Can video inne i centrala Falkenberg. Med mamma såg han Scorsese, Almodovar och andra klassiker på Bio Kontrast. Och så fanns Dragans pappas videobibliotek, med skräck och Kung Fu-filmer, Chuck Norris och Freddie Krueger.

– Man ska inte underskatta verklighetsflykt, säger Jesper Ganslandt. Att livet inte räcker till – de filmer jag gjort kretsar kring det på något sätt. En strävan efter något som inte går att få.

Han tillbringade i princip hela sin uppväxt i fantasivärldar. Var det inte film så var det rollspel, först Drakar & Demoner, Kult och senare vampyrspelet Vampire.

– Det blev mer och mer avancerat, mer och mer scenarion, som ur en dramafilm. I slutet av gymnasiet var det som att man hade så höga krav på dramat att det inte gick att leva upp till. Då bestämde jag mig definitivt för att ägna all den här energin åt att göra film istället.

På mediegymnasiet i Falkenberg tog han på sig rollen som regissör, av den ambitiösa, David Lynch-inspirerade examensfilmen Stugan. Det var en uttröttande men lärorik erfarenhet. Där och då bestämde sig Jesper för att en filminspelning måste styras med fast hand, av en tydlig vision.

– Annars blir det ingen riktning på det. Annars blir det ingenting.

Därefter flyttade Jesper Ganslandt till Lund, där filmambitionerna för en stund sköts åt sidan. Istället läste han idéhistoria i tre terminer. Sedan hörde barndomskamraten Fredrik Wenzel av sig. Wenzel spelade i rockbandet Dorian och frågade om inte Jesper skulle kunna göra en musikvideo åt dem. Jesper sa ja, struntade i D-uppsatsen och kastade sig in i arbetet. Den färdiga videon blev en mycket ambitiös historia, med seriösa specialeffekter, där Fredrik åker tillbaka i tiden i ett ägg och träffar en sorts märkliga apor.

Året före premiären på Farväl Falkenberg sökte Jesper Ganslandt och Fredrik Wenzel till Dramatiska institutet: Jesper till regilinjen, Fredrik filmfoto. Ingen av dem blev antagen. »Först kändes det surt, men nu är jag glad«, säger Fredrik Wenzel. »Under samma tid som jag hade gått på DI har jag istället plåtat fyra filmer och regisserat två.«

Videon blev en vändpunkt för båda två. Fredrik Wenzel insåg att han trivdes bättre bakom kameran än framför den, och började på egen hand läsa till filmfotograf. Jesper Ganslandt fick ett erbjudande om att bli representerad av ett bolag i Stockholm, som musikvideoregissör.

Ett och ett halvt år och ett fyrtiotal videos senare hade Jesper Ganslandt tröttnat.

– Att vara musikvideoregissör är en blandning mellan att vara konstnär och marknadsförare. Jag började känna mig lite solkig … Så jag slutade.

Istället började han jobba som TV-redigerare. Det första uppdraget var på TV3-sporten.

– Jag kunde inte ens klipprogrammet, men behövde jobbet så jag sade att jag kunde. Han som var ordinarie klippare var schysst, visade ungefär hur man gör och sade att jag fick ringa om det behövdes. Det är ju inte hjärnkirurgi direkt.

Under några år i början av 2000-talet klippte Jesper Ganslandt sedan avsnitt till TV4:s brottsdokumentära serie Cold Case, trivselprogrammet 45 minuter med Renée Nyberg och Förnimmelse av mord, där medium försöker lösa gamla brottsfall. Det var en nyttig skola, konstaterar han.

– Jag lärde mig att klippa utan att fundera för mycket. Att gå mer på magkänslan. Samtidigt finns det mycket som är värt att kritisera i den där världen. TV-produktionsbolagen är helt ointresserade av att göra något som är bra, trots att de skulle kunna. Det är rätt sorgligt.

Annons

Jesper lade en del av pengarna han tjänade från sina dubbla skift som TV-redigerare på att starta ett eget produktionsbolag, Fasad. Tillsammans med Fredrik Wenzel började han skriva på ett manus om uppväxten i Falkenberg, och efter en tids sökande fick de ett mindre utvecklingsstöd av Hjalmar Palmgren, ansvarig för dokumentärfilmsstödet på Svenska filminstitutet.

Det fick räcka. Sommaren 2003 åkte Jesper Ganslandt och Fredrik Wenzel ner till Falkenberg för att filma sina vänner. Ambitionen var att skildra den svåra övergången från barndomen till vuxenlivet. Och att göra det starkt, gripande.

– När jag har pratat om Farväl Falkenberg efteråt har en del sagt att det var modigt gjort, som om det var en chanstagning av något slag. För mig var det snarare något otroligt tryggt. Vi åkte hem och filmade där vi bestämde allt, utan kompromisser. Det kanske inte skulle bli bra. Men det skulle i alla fall bli något.

När de klippte sitt 63 timmar och 20 minuter långa råmaterial efter sin första synopsis blev resultatet helt obegripligt. De klippte om, och om igen. Hur de än gjorde kändes det inte bra. Snart började de fundera på att använda hela sommarens arbete enbart som ett pilotavsnitt, med tanken att återvända och filma om allt med professionella skådespelare. Men det kändes också fel.

– Jag kände hela tiden att det fanns något där. Något som vibrerade, som levde på ett sätt som nästan inget annat jag hade sett, säger Jesper Ganslandt.

»Jag tror att om man har ett stort ego så kan det slå tillbaka mot en själv. Det blir ett slags självbestraffande.«

Efter ett tag gick Fredrik Wenzel vidare till nya projekt. Men Jesper Ganslandt kunde inte låta bli att återvända till det inspelade materialet. Fundera på hur det skulle gå att använda. Så, till sist, arton månader efter att de spelade in:

– Det var verkligen en sådan där klassisk ingivelse, mitt i natten. Jag insåg hur jag skulle strukturera det. Jag steg upp ur sängen och skrev ner det för att inte glömma.

Nyckeln var att förenkla berättelsen. Plocka bort sidokaraktärer och vändningar, fokusera på grunden.

– Att presentera en supervardag, och de personer som finns i den. Sedan tar en av dem livet av sig. Till sist återgår allt till hur det var innan. Genom att skala bort de där stora berättarambitionerna kom hela paletten fram, av liv och detaljer. Det var jävligt lustfyllt att upptäcka det. Jag började om från början, klippte igenom allt. Ett år senare fanns det en version som jag tyckte var rolig.

En kopia nådde Anna Anthony, producent på Lars Jönssons prestigefyllda produktionsbolag Memfis film, som gör Lukas Moodysons filmer.

– Hon frågade vad vi hade tänkt göra med den. Jag hade nog bara tänkt visa den i Falkenberg, för dem som var med. Men hon ville att den skulle gå på bio.

JESPER GANSLANDT

Född: 31 oktober 1978

Bor: Tillsammans med hustrun Elin, i Stockholm.

Filmografi: Farväl Falkenberg (2006), Jesper Ganslandts 114:e dröm (kortfilm, 2008), Skinnskatteberg (konsertfilm, 2008), Filmen jag inte pratar om längre (dokumentär, 2009), Apan (2009).

Övrigt: Som sjuttonåring lät han en Bandidoskille tatuera in en orm på överarmen, »för att jävlas med den vuxne Jesper«, eftersom han var övertygad om att denne skulle bli så tråkig.

I augusti 2006 hade Farväl Falkenberg smygpremiär på Lilla filmfestivalen i Båstad, en entusiasttillställning där filmkritiker och branschprofiler utgör en stor del av publiken. I åratal hade de talat om en svensk filmkris, om filmer som var i allmänhet fega och inställsamma – och som därför inte gjorde någon glad. Samtidigt som alla självgisslande jämförde Sverige med det danska filmundret, där Lars von Trier gått i spetsen för en kreativ explosion.

Farväl Falkenberg sågs som ett löfte om regn i torkans tid. Av svenska filmkritiker utsågs den raskt till årets bästa film, och nominerades till fyra Guldbaggar. Föreningen Cinemateket gav Jesper Ganslandt sitt hederspris, Guldkortet, med motiveringen att han »med sin bländande långfilmsdebut gett oss tillbaka hoppet om svensk film«.

– Jag hade befunnit mig på en plats där det verkligen inte spelade någon roll vad som hände med filmen, säger Jesper Ganslandt. Jag ville bara göra den färdig, och att den skulle kännas sann. Att gå från det till att göra elva intervjuer per dag … det var ett stort kast.

Sedan väntade en turné till filmfestivaler runt om i världen. Det hade först sin charm, men övergick snart i ångest.

– Det finns ju de som kan det där. Sådana som man träffar på svenska terrassen i Cannes och som verkar trivas hur bra som helst. Jag funkar inte i sådana situationer och jag vill nog inte göra det heller. Du vet, filmen handlade om ärlighet, om att hålla sig sann. Även om det var fiktion så var målsättningen att skapa ögonblick som känns relevanta och äkta. Att sedan sitta och prata om filmen gång på gång, med journalister som många gånger inte brydde sig särskilt mycket, många ville bara fylla sitt schema … Jag kände mig som en lögnare.

 

Efter ett tag började folk dessutom fråga: Jaha, och vad gör du nu då?

Underförstått: Hur tänker du följa upp en sådan här succé? Underförstått: Kommer du alls att göra något mer?

Först brydde han sig inte – han var säker på att idéerna skulle komma så småningom. Efter en tid kom känslan ändå krypande: Varför arbetade han inte?

För att komma bort från allt och få lugn och ro flyttade Jesper Ganslandt med sin flickvän till Köpenhamn. Hyrde ett hus, stängde av telefonen, arbetade på olika manus. Skrev en bok åt Göteborgs filmfestival där han skildrade den ångestladdade filmfestivalsturnén. Där riktade han en hård blick mot sig själv. En av bokens karaktärer beskriver berättaren, Jespers alter ego, som en person som vill göra sig speciell: »En påfågel … Du ska få vara lekledaren, som din förebild von Trier. Du vill vara en som bestämmer, den som har den bästa tanken, han som bröt sig fri, från alla regler. Det kommer antagligen inte hända så länge du anstränger dig så mycket.«

Vid den här tidpunkten började han också »uppleva neuroser«, förklarar han. Fobier, stark fysisk ångest.

– Jag tror att om man har ett stort ego så kan det slå tillbaka mot en själv, säger Jesper Ganslandt. Det blir ett slags självbestraffande.

Ett manus som han arbetade på, där en sjuttonårig flicka stod i centrum, var som längst 450 sidor, innan han tog ner det till något hanterbart, som gick att filma. Det blev inte bra.

Men så, en kväll på ett hotell i Malmö, kom idén till Apan. Historien om Krister, en småbarnsfar i yngre medelåldern som på ytan lever ett stabilt förortsliv med familjen. Men som i ett frustrerat utbrott tar till våld. Filmen följer honom under en enda dag, dagen efter katastrofen om man så vill, i en kaotisk rörelse från morgon till kväll.

– Den är väl inspirerad av samtiden, säger Jesper Ganslandt. Sådana saker händer ju mest hela tiden. Jag tycker att om man läser i en svensk tidning om en våldtäkt, grov misshandel eller ett mord så låter det värre än i vilken sån där massmordsdokumentär som helst. Det är så kallt. Utan förklaring. Man lämnas med att en del av mänskligheten är ond. Vilket jag inte kan tro på. Jag började utforska det där. Försökte föreställa mig att jag var den här personen. Hur hade det varit om jag hade gjort något sådant? Sedan var det ganska lätt att skriva. Eller inte lätt, men det gick fort i alla fall.

 

Snart stod det klart för Jesper Ganslandt att skådespelarna måste arbeta utan manus. Bara han själv och teamet skulle få veta vad som skulle hända. På så vis borde man kunna jobba fram en äkthet och komma bort från det teatrala som, enligt Ganslandt, så länge har hemsökt svensk film. Inget skulle vara falskt, spelat.

Frågan var bara vem som kunde klara av den krävande huvudrollen. En dag kom han att tänka på Olle Sarri, som han träffat några år tidigare under en TV-inspelning. Olle såg en chans att göra något annat än »den där naiva lustigkurren« han brukar i film och på TV, och svarade genast ja.

Jesper filmade själv en tio minuter lång pilot, som visade öppningsscenen: Krister som vaknar, hittar blod på sina händer.

– Jag ville hålla så mycket som möjligt hemligt för finansiärerna, säger Ganslandt. Det skulle vara lite take it or leave it… Det var nästan som – vill du se slutet på det här, betala!

När Gunnar Carlsson, chef för film och drama på SVT, fick se smakprovet, sade han: »Ja men för fan, du kan ju göra riktig film också.«

Under fyra veckor har Olle Sarri varit den alltmer ångestfyllde, desperate Krister. »Jag antar att Jesper såg något hos mig, som gör att jag passar för den här rollen«, säger Olle Sarri. »Den tanken är inte så rolig.«

Sammanlagt 2,8 miljoner samlades in, vilket skulle räcka för att göra filmen så pass klar att det gick att bedöma vartåt det barkade.

I samma veva bestämde sig Jesper Ganslandt för att lämna Memfis film.

– Vi är inte alls ovänner, men vi ville göra olika saker just då. Det var inte att jag inte kunde uttrycka den här idén hos dem. De drog hela tiden förståeliga och vettiga referenser till filmer som de hade gjort tidigare. Men då blev det liksom bara – ännu en film. Det funkar inte för mig. När jag arbetar måste jag försöka stanna i bubblan där det bara är min film i hela världen som finns. Så länge som möjligt i alla fall.

När han träffade jämnårige Jesper Kurlandsky, som var ny som producent men som hade erfarenhet av att bland annat arbeta som regiassistent på Lukas Moodyssons filmer, kände Jesper Ganslandt genast att de skulle kunna jobba ihop.

– Vi tycker om samma slags filmer. Och vi har en liknande idé om vad som är bra film.

Vad det är? Jesper Ganslandt menar att det handlar om motiven till varför filmen görs.

– Är det för att tjäna pengar, för att få uppskattning? Sådant märks. Det slår igenom på hela den färdiga filmen. Om man poserar.

Jesper Ganslandt jämför med bröderna Coens No Country for Old Men, som han tyckte var väldigt bra.

– Den är tydlig och klar. Varje klipp är så rent. Man förs igenom den med säker hand, och känner hela tiden att de som har gjort den har rena motiv. Huvudrollsinnehavaren Josh Brolin sade i en intervju: »The Coen brothers are freaky little people and we made a freaky little film.« Precis så ska det vara. Då kan man åstadkomma något riktigt bra.

Först tänkte Jesper fotografera Apan själv, men övertalade i sista stunden Fredrik Wenzel, trots att barndomskamraten var upptagen både med sin egen regidebut Man tänker sitt, som har premiär i augusti i år, och dokumentären om bandet Broder Daniel som hade premiär i somras.

Det blev en intensiv inspelning. Inte minst för Olle Sarri, som steg för steg trädde in i den plågade Kristers liv. De första två veckorna, innan han fick veta vad som egentligen hänt hans rollperson, liknade en svensexa: varje morgon dök han upp på inspelningsplatsen, utan att ha en aning om vad som väntade, redo att ledas in i en annan värld.

Men sakta drogs skruvarna åt. Dramat blev allvarligare. Instruktionerna från Jesper kom allt mer att handla om hur en panikångest bäst gestaltas.

 

Förtexterna rullar: »Fasad presenterar: Apan. En film av Jesper Ganslandt.«

En medelålders man vaknar. Han finner sig liggandes på ett kallt badrumsgolv. Han ser sig förvirrat omkring. Upptäcker att han har blodfläckar på kläderna. Blod på händerna.

Något fruktansvärt har hänt.

En kaotisk dag följer, då han flyr genom resterna av sitt liv. Jagad av polisen, och av sig själv.

Kameran följer honom med en envis, nästan obarmhärtig närhet. Men de första femton, tjugo minuterna svajar scenerna. Rytmen sitter inte riktigt. Det märks att det är en första, grov klippning.

Så småningom hittar filmen sin form. Skärande vassa scener tränger fram.

Ångesten är stark i Olle Sarris sammanbitna ansikte.

En timme och fjorton minuter senare återvänder ljuset till salongen. Tystnaden är kompakt. Någon krafsar sig i skägget. Alla ser allvarliga ut. Men samtidigt neutrala, som om de anstränger sig för att inte visa några känslor, åt något håll.

– Ja, då går vi ut då. Vi kan sätta oss här utanför, så får ni säga vad ni tycker. Om ni nu tycker något, säger Jesper Ganslandt.

Han får en klapp på axeln. Uppmuntrande? Tröstande?

Filmhusets kafé har hunnit stänga. Istället sätter sig gänget som sett den första versionen av Apan i bänksofforna direkt bredvid ingången till salongen.

– Jaha, vad säger ni då? säger Jesper Ganslandt. Det här är väl… en film som man inte behöver säga något om direkt. Men har ni något ni vet att ni vill säga, så får ni det förstås.

Han ser sig småleende omkring, klädd i grå stickad tröja och slitna jeans. Han ser riktigt avspänd ut, trots att han bjudit in i den mest intima, nakna fasen av filmskapandet.

Han letar inte efter bekräftelse eller godkännande av testpubliken, har han förklarat, utan är mest ute efter deras spontana reaktioner. Inspelningen var intensiv, och klippningen gick fortare än han hade planerat för. Denna snabbhet oroar honom en aning. Har han missat något grundläggande?

Först en stunds tvekan. En kille, den första som tar till orda, säger:

– Trovärdigheten funkar. Helt klart. Man tror att han kan göra det. Men gör en brutalare klippning! Gå in mer, bryt upp. Det blir lite redovisande nu.

Flera nickar. Producenten Jesper Kurlandsky frågar:

– Får man sympati för honom? Jag menar  … det måste man ju.

Tystnad en stund. Sedan medhåll.

– Jodå, det känns bra. När han gråter  … Det känns förlösande. Det är ju dit filmen är på väg hela tiden.

Sedan säger en kille:

– Den var stark. Men jag skulle inte vilja se den igen.

Alla skrattar. Särskilt Jesper Ganslandt.

– Vissa filmer behöver man inte se två gånger. Jag fattar, säger han.

– Hur klar är den? säger Jesper Kurlandsky. Jag menar, ska vi öppna upp, göra om  … Eller ska vi gå in i slutspurten och stänga den?

I den diskussion som följer säger en kille:

– Fan, den är ju skitbra. Men samtidigt gränsar det till – varför ska man överhuvudtaget göra den? Man kastas mellan de två känslorna.

Den kommentaren missar Jesper Ganslandt. Men Jesper Kurlandsky nickar.

Sedan flödar diskussionen fritt.

– Ni måste skrämmas mer! säger en.

– Man sugs in först efter ett tag, säger en annan. Kanske klippa rejält i de första scenerna?

En av vännerna anmärker på en scen i ett badhus, där huvudpersonen avvisas av sin unge älskare:

– Den är övertydlig, för lång, du visar allt två gånger.

– Ja fan, det har du rätt i. Det luktar lite svensk film över den, säger Jesper Ganslandt.

Men de talar också om det starka, drabbande. En kille säger:

– Jag satt hela tiden och letade ledtrådar. Undrade varför han gjorde det han gjorde, om han skulle komma undan … Det är lite som David Lynch, men man blir inte snuvad hela tiden.

Jesper Ganslandt förklarar att ambitionen varit att sätta in det fullständigt vardagliga i en situation präglad av chock, av mardröm.

– Jag vill att man ska uppleva att allt bara händer. Att vad som helst ska kunna hända. Allt är lika verkligt. Allt är lika möjligt.

En kille frågar om slutet. Vad betyder det egentligen?

– Äh, det får vi faktiskt ta en annan gång, säger Jesper Ganslandt och rycker på axlarna. Över ett glas vin …

Efteråt försäkrar Jesper att han inte är förvirrad.

– Jag lyssnar väl på det som slår an något hos mig. Och så kan det förstås vara sådant som jag först slår ifrån mig, men sedan tänker: »Visst, det kanske de har rätt i.« När jag visade Farväl Falkenberg första gången fick jag säkert hundra sidor med synpunkter. Då var jag förvirrad. Det här är ganska hanterligt.

Orolig för vad Piodor ska säga är han verkligen inte, försäkrar han. Han skulle aldrig söka godkännande för sitt filmskapande hos en filmkonsulent.

– Vad är det värsta som kan hända? Får jag inte pengar av institutet hittar jag något annat sätt.

 

Ett fåtal personer styr över svensk film, eller i alla fall över den svenska filmens pengar. Modellen har i princip sett likadan ut ända sedan det offentliga filmstödet infördes på 1960-talet.

För att genomföra en professionell långfilmsinspelning i Sverige har man behövt stöd av någon av svenska filminstitutets två spelfilmskonsulenter. Lägg därtill chefen för SVT Drama, någon av de stora distributörerna och, på senare år, en av de regionala filmstödsfonderna, så har man täckt in i princip alla viktiga aktörer.

I praktiken handlar det alltså om att vinna över några av de sammanlagt fyra, fem personer som för tillfället sitter på de viktiga positionerna.

Systemet har kritiserats sedan starten. Har klagomålen inte handlat om beslutsfattarnas inkompetens och märkliga prioriteringar, har de handlat om nepotism och bjudit på historier om filmkonsulenter som gett stöd till producenter som i sin tur gett konsulenten uppdrag när denne har lämnat sin post. I en liten bransch med stor maktkoncentration är jordmånen god för mer eller mindre berättigade angrepp.

Först på 2000-talet, i takt med att tekniken för att göra film har blivit billigare och mer lättillgänglig, har det traditionella systemet ruskats om. I stor utsträckning handlar det, än så länge, om mer eller mindre unga killar som sagt: »Okej, vi fick inga pengar av er, men vem bryr sig? Vi gör film ändå, för vi kan inte låta bli.«

När Jesper Ganslandt filmade Farväl Falkenberg var Ruben Östlund, Göteborgsfilmaren vars De ofrivilliga nu har gjort stor succé, redan färdig med debuten Gitarrmongot, som han i princip finansierade på egen hand. Reklamfilmaren Johan Kling fick sitt manus till debutfilmen Darling nobbat av filmkonsulenterna, gick vidare ändå och belönades med flera Guldbaggar. Även Fredrik Wenzels Man tänker sitt gjordes vid sidan av SFI-systemet, och visades först i nästan färdigt skick upp för filmkonsulenten, som då gav den ekonomiskt stöd i efterhand.

Den förnyelse av svensk film som så många har efterfrågat, har med andra ord till stor del sprängt fram underifrån.

FARVÄL FALKENBERG

Var Guldbaggekandidat i kategorierna bästa film, regi, manus och manliga biroll – men gick statyettlös från galan. Filmen utnämndes även till årets svenska bidrag inför Oscarsnomineringen, utan att ta sig förbi det sista nålsögat.

Därefter inledde filmen en segerrik festivalturné, där Jesper Ganslandt kunde hämta hem priser från Lissabon (kritikerpriset), Trondheim (bästa debut), Leeuwarden (bästa film) och Aten (bästa film). Farväl Falkenberg visades även på de prestigefyllda filmfestivalerna i Venedig och Toronto.

Det innebär inte att Jesper Ganslandt känner sig alltför besläktad med sina generationskamrater. Det som förenar exempelvis honom och Ruben Östlund, säger Ganslandt själv, är att de är ungefär i samma ålder, kommer från västkusten och vill göra något annat än mainstreamfilm. I övrigt, i synen på vad det är för sorts film de vill göra, är de som natt och dag.

I Jesper Ganslandts filmer finns en tydlig ambition att vara nära karaktärerna, att känna med dem, stå vid deras sida. Man skulle kunna säga att det skiljer hans filmer från en strömning som fått genomslag i svensk film på senare år: den något distanserade, på avstånd-registrerande estetik med Roy Andersson som främsta företrädare, som kan sägas ha vidareutvecklats av just Ruben Östlund, och Jens Jonsson, som långfilmsdebuterade med Ping pong-kingen häromåret.

Jämför man med Apan blir det särskilt tydligt.

Jesper Ganslandt är inte intresserad av att skapa en känsla av rivalitet mellan honom och till exempel Ruben Östlund. Men han konstaterar att en kärna i hans filmskapande handlar om att »jobba med värme istället för kyla«.

– I den här filmen, som handlar om att ingen, inte ens den värsta människan, får förskjutas, där finns det ju en jäkla risk. Om den där kylan finns, det där avståndet, och om man någon gång på vägen tappar bort sympatin för Krister, tappar kärleken till honom som människa, trots det han har gjort, då skulle det bli en väldigt märklig film.

 

När Piodor Gustavsson ringer några dagar senare har han ett positivt besked. Lite senare blir det officiellt: det svenska filminstitutet beviljar Apan tre miljoner kronor i produktionsstöd.

Efter några avslutande inspelningsdagar i närheten av Tullinge pendeltågsstation finslipas filmen i en studio i Danmark, där Lars von Trier precis har gjort klart sin senaste film Antichrist. När Jesper var där några år tidigare, för att lägga sista handen vid Farväl Falkenberg, hade von Trier precis gjort färdigt Direktören för det hele i samma studio.

Jesper suckar. Vilken fantastisk titel!

– Von Trier har så roliga idéer och saknar rädsla. Det kan jag beundra. Jag kan nästan beundra det för mycket, tror jag.

Det är helt enkelt lite knäckande att komma in på banan direkt efter den galne dansken.

– Jag känner ändå att det jag har gjort nu är betydelsefullt på något sätt … Men sedan ska man jämföra det med von Trier. Hur betydelsefullt är det då? Fast vad fan, jag tycker nog att min film står upp rätt bra. Det gäller att våga sikta på fullkomlighet och genialitet. Att inte tro att det bara tillhör någon annan. Om det man vill göra är klart i ens huvud, då är det bara att försöka få ut det på celluloid.

Nu återstår att se hur Apan tas emot. Jesper Ganslandt vill inte spekulera i det. Först hade han velat se filmen gå upp på juldagen. Men nu blir filmen »höstens thriller« istället, säger han. Premiär väntar troligen i oktober eller november. Förhandlingen med distributörerna återstår. Något som inte roar Jesper Ganslandt särskilt.

– Anna Anthony brukade säga att man skall räkna med att bli rövknullad av distributörerna de första gångerna. Men jag kan inte se att det stämmer. Om det nu inte är så varsamt att vi inte har märkt det ännu.

Vad han själv ska ägna sig åt härnäst är en öppen fråga. Att vara självständig och förmögen att gå sin egen väg har alltid varit en självklarhet. Nu står han vid ett vägskäl, säger han. Tidigare har han alltid kunnat gå tillbaka till TV-klippning för att få ihop till hyran, om inget annat har funnits till hands. Men det är inte aktuellt längre.

Fast han vill heller inte kasta sig in i ett nytt filmprojekt bara för att få in pengar.

– Då är man fast i systemet i alla fall. Var är friheten då?

Efter att ha tänkt efter en stund förklarar Jesper Ganslandt att han härnäst nog ändå skulle vilja göra något större, bredare.

– Något episkt. Ett kostymdrama kanske. En storfilm, som Barry Lyndon eller Den tunna röda linjen. Eller Avgrunden, av James Cameron… Jag träffade Arn-producenten för ett tag sedan, på en middag. Han sade att det var synd att de inte hittade någon riktig vision till filmerna. Då sa jag: »Ni hörde ju aldrig av er!« Han skrattade bara. Men jag menade det faktiskt. Det gäller att hela tiden följa upp en sorts idioti med en ny idioti. Annars blir det ingen utmaning.