Risktagaren

Åren efter den oväntade succén med Farväl Falkenberg brottades Jesper Ganslandt med svår ångest. Folk ville ha en uppföljare. Till slut kom han på en tillräcklig utmaning: filmen Apan, en »idiotisk satsning« som inte ens skådespelarna vet vad den handlar om.

I den lilla biografsalongen Mauritz i Filmhuset på Gärdet i Stockholm sitter filmkonsulenten Peter »Piodor« Gustavsson nedsjunken i en svart läderfåtölj. Bredvid honom vakar regissören Jesper Ganslandt.

På duken rullar eftertexterna till Apan, uppföljaren till Jesper Ganslandts succédebut Farväl Falkenberg, till tonerna av Bob Dylans Too Much of Nothing. Piodor, med makt över filminstitutets stödpengar, har precis sett en första grovklippt version.

Inför premiärvisningen har Jesper Ganslandt beskrivit känslan av panikångest som kommer över honom i just det här skedet, oavsett vem det är som ska se filmen för första gången. Skedet när en film nästan är färdig, men ändå kanske inte. Hur man vill gömma undan sig själv, och filmen, från omvärlden. Hela manusskrivarperioden, inspelningen och sedan efterarbetet är vad han kallar »en sluten lek, befriad från rädslor, bekymmer. Men någon gång måste man öppna det, släppa in andra blickar.«

Nu har den stunden kommit.

Vill du läsa mer? 0 kr första månaden!

Vi ger dig oväntade avslöjanden, möten med kulturens mest intressanta personer och berättelserna du inte vill missa. Bli Filter­prenumerant.

Testa nu

Har du redan ett konto? här.

Publicerad 28 mars 2018 och uppdaterad 14 november 2023. Artikeln är skriven av .