Rivaler. Patrik Sjöberg bävar inför premiär­avsnittet av Mästarnas mästare 2010. Men inte för Stefan Holms skull. Paradoxalt nog har Patrik Sjöberg »jätteproblem« att se sig själv i TV. »Jag klarar inte av det«, säger han. Foto: Carl-Johan Söder/SVT

Rivalerna

Varför har två av Sveriges främsta idrottsmän i modern tid, dessutom i samma idrottsgren, ägnat sig åt ett lika seglivat som småsint offentligt gräl? Filter sökte svaret när Patrik Sjöberg och Stefan Holm tvingades umgås privat för första gången.

I gymnastiksalen framför Gamla Lundenskolans andraklassare stod två av Sveriges största idrottsprofiler. Lärarinnan frågade om barnen visste vilka männen framför dem var.

– Det är Isabelles pappa, svarade en flicka och pekade på den längre av dem.

Lärarinnan förklarade för barnen att Isabelles 199 centimeter långe pappa hette Patrik Sjöberg och att killen bredvid honom hette Yannick Tregaro. Inget av barnen reagerade. Tregaro försökte hjälpa dem på traven:

Annons

– Patrik har haft världsrekord i höjdhopp.

Nu hajade några av dem till.

– Han har faktiskt fortfarande svenskt rekord i höjdhopp, fortsatte Yannick.

För första gången lät svaret inte vänta på sig:

– Nä, du ljuger, sade en pojke. Det är Stefan Holm som är bäst i Sverige.

Yannick förklarade att han på sätt och vis hade rätt, men att Patrik ändå hade hoppat det högsta hoppet. Han mätte upp Patriks före detta världsrekord på en av de slitna ribbstolarna på väggen.

Barnen på trägolvet i den lilla gymnastiksalen i östra Göteborg stirrade klentroget 242 centimeter upp på den gamla hallväggen – så högt kunde väl ingen hoppa?

Att den forne världsmästaren var tvungen att be vännen Tregaro om hjälp med att instruera barn i höjdhopp förklarades av att Patrik ramlat i trappan i sitt dåvarande hem i Brasilien. Han slet av patellasenan i vänsterknäet och eftersom karriären var över sedan länge struntade han i rehabiliteringen. I dag är senan åtta centimeter för kort.

Yannick Tregaro ställde gärna upp – tränaren bakom såväl trestegshopparen Christian Olsson som höjdhopparna Kajsa Bergkvist och Emma Green tillbringade i princip hela sin ungdom i Friidrottens hus tillsammans med Patrik Sjöbergs styvfar Viljo Nousiainen, som Tregaro brukar tacka för hela karriären.

Efter uppvärmning och några reaktionsövningar gjorde Tregaro ett 180 centimeter högt uppvisningshopp inför andraklassarna. Kanske hade Isabelles pappa ändå hoppat »högre än taket i klassrummet«…

Patrik insåg förstås varför barnen – födda två år efter att han hoppade sitt sista hopp – inte visste vem han var. Att barnen bättre kände till 00-talets främste höjdhoppare var lika naturligt. Men det ändrade inte faktum: Patrik tyckte att han var den störste inom svensk friidrott genom tiderna.

 

En flicka vid kafébordet till höger om Stefan Holm ger honom ett blygt »hej«. Den nyblivne föredettingen hejar artigt tillbaka.

Efter några månader som »soffpotatis« hemma med sonen Melwin började han arbeta halvtid som informatör på universitetet här i Karlstad. Logotypen för en av hans forna sponsorer på pikétröjan avslöjar att garderoben ännu inte är utrensad. Stefan säger att det nya livet är skönt men att det var en stor omställning att helt plötsligt sluta träna varenda dag.

– Höjdhoppet och träningen har varit prio ett i halva mitt liv, säger han. Från att jag var 16 år gammal tills i fjol.

Annons

– Fast du blev ju pappa för några år sedan, invänder jag.

– Ja? säger Stefan Holm.

Han hör själv hur det låter och förklarar snabbt att han trots all träning troligtvis har varit hemma mer med sin femårige son än fäder som har »vanliga« jobb.

– Numera tränar jag nästan bara fotboll, fortsätter han. I division sju.

– Än är du inte riktigt lika duktig på det, va?

– Jag vinner alla nickdueller, svarar Stefan.

Det återstår tre veckor till inspelningen av Mästarnas mästare börjar på Malta. Programmet där före detta idrottsstjärnor umgås med – och tävlar mot – varandra gjorde oväntad succé förra vintern.
I år följer SVT upp med ett vässat startfält.

För den mediekritiske Patrik Sjöberg blir programmet debuten som lättsam familjeunderhållare. Stefan Holm har däremot vanan inne – redan under den aktiva karriären tillhörde han inventarierna i frågesportklassikern På spåret, som faktamaskinen Holm till och med lyckats vinna två gånger. Den här dagen vilar han ut efter TV-inspelningen av Vem kan slå Filip och Fredrik? dit han var inbjuden som deltagare.

På kafébordet ligger en kvarlämnad sportbilaga. Jamaicanen Usain Bolts världsrekord på 100 meter från föregående dag avhandlas över fyra uppslag. Stefan Holm säger att han inte ens såg loppet, men att tiden, 9,58 sekunder, är imponerande. Han tror att jamaicanens rekord kommer att bli lika svårslaget som kubanen Javier Sotomayors världsrekord i höjdhopp från 1993.

– Han var höjdhoppets Usain Bolt, säger Stefan. En supertalang som toppar all statistik.

Den statistiken kan man enkelt studera på Stefan Holms hemsida. Att jämföra de egna resultaten med andras har alltid varit en drivkraft för honom.

– Jag älskar siffror och statistik, säger han. Jag hade kunnat ha statistiken enbart på min egen dator, men jag vet att det finns fler statistiknördar som jag därute som också är nyfikna.

Stefans hemsida visar saker som hur högt han hoppade som 12-åring, individuell statistik mot samtliga hoppare han tävlade mot mellan åren 1988 och 2008, hans högsta hopp samt hur många gånger han hoppade över 230 centimeter. Dessutom noteras att han gjorde det fler gånger än Patrik Sjöberg.

Hemsidan bjuder också på upplysningen om vem i världen som hoppat högst över sin egen kroppslängd. Enligt Stefan Holms efterforskningar har 44 hoppare genom tiderna hoppat 50 centimeter eller mer över sin huvudhöjd. På den listan finns varken Javier Sotomayor eller Patrik Sjöberg med. Förstaplatsen innehas av 181 centimeter långe Stefan Holm och den åtta centimeter kortare amerikanen Franklin Jacobs. Båda hoppade 59 centimeter högre än sin längd.

På Stefan Holms hemsida får man helt enkelt lätt intrycket att det är han – och inte Patrik Sjöberg – som är Sveriges främste genom tiderna.

Annons

 

Patrik Sjöberg växte upp en spårvagnshållplats från Frölunda torg i Göteborgs ytterområden, bland klassiska trevåningslängor i tegel och höghus klädda i plåt. Hans föräldrar separerade när han var ett och ett halvt år gammal. Pappa Jan träffade han bara varannan söndag då de brukade gå på bio. Ofta tittade han avundsjukt på kamraternas idylliska kärnfamiljer.

När Patrik Sjöberg var elva år gammal hade hans idrottsmagister Roland Henkelmann sedan länge tröttnat på den långe busen och hans kamrater. Tillrättavisningar och hårda tag i öronen hjälpte inte längre. Istället hoppades magistern att disciplinerad träning skulle få bukt med rackartygen. Han uppmanade den spänstige Patrik att börja träna friidrott.

Samma eftermiddag klev Patrik Sjöberg för första gången på spårvagnen vid Musikvägen för att åka de fem hållplatserna in till Slottsskogsvallen. Det var första gången han hade lyssnat på vad en lärare sagt till honom.

Det dröjde inte länge förrän han reste ensam till träningsanläggningen tre, fyra eller fem gånger i veckan. I friidrotten blev han sedd som den starka personlighet han tyckte sig vara. Tränaren Viljo Nousiainen såg potential i den långsmale grabben. På köpet fick Patrik den fadersfigur han så länge hade saknat.

Våren 1976 flyttade Viljo hem till Birgitta Sjöberg och hennes två söner. Patrik var glad för mammas skull, och för att han nu fick skjuts till och från träningen i finnens Volvo.

Två år senare separerade Birgitta och Viljo. 13-årige Patrik blev rädd att det skulle innebära slutet för hans och styvpappans ständiga träningar och läger. Han flyttade ut tillsammans med Viljo. Mamma Birgitta blev vansinnig men Patrik hade bestämt sig. Ingen skulle hindra honom från att bli höjdhoppare. Inte ens morsan.

På ett träningsläger i Estepona utanför Marbella det året träffade Patrik den tyske världshopparen Carlo Thränhardt. Patrik fascinerades av den åtta år äldre tysken och livet han levde på spanska solkusten – Thränhardt var en livsnjutare som påminde mer om en filmstjärna än om träningsasketerna på Friidrottens hus i Göteborg.

Thränhardt tyckte att svensken var en skitunge. Men hans tränare, Dragan Tancic, såg en pojke som hade förutsättningar att bli först i världen att hoppa över 2,40. Tancic bad Patrik att visa upp sin hoppteknik för Carlo Thränhardt. »Så ska du göra!« ropade Tancic till sin ointresserade adept.

Patrik var så upptagen av att träna och resa med Viljo att han missade nästan hela nionde klass. Vid skolavslutningen saknade han egentligen grundskolekompetens men hans klassföreståndare var bussig och ordnade så att de fyra strecken i slutbetyget omvandlades till ettor.

Två månader senare, i augusti 1981, hoppade den då 16-årige Patrik 2,18 i Skövde och blev svensk seniormästare. Guldet gav honom en biljett till friidrottslandslagets träningsläger i Kina. Där kände Patrik att han blev behandlad som en vuxen bland vuxna, i omklädningsrummet såväl som på de kinesiska nattklubbarna. Han njöt av känslan.

Efter hemkomsten började han på Burgårdens gymnasiums sociala linje i Göteborg. Första gången Patrik infann sig i klassrummet var han två veckor försenad. Han möttes av en klasskamrat som käftade med klassföreståndaren. Resten av eleverna skolkade. Han stod ut i tre veckor. Sedan beslutade han sig för att åka till Slottsskogsvallen och träna ännu mer istället. Tonåringen Sjöberg blev bäste svensk i sin mästerskapsdebut i inomhus-EM i Milano 1982. 17 år gammal hoppade han 2,24 och slog Rune Alméns svenska rekord från 1974.

En dryg månad före OS 1984 hoppade han 2,33 och blev uttagen till spelen. Patrik Sjöberg kände sig ändå inbjuden med armbågen av det svenska friidrottsförbundet, han upplevde att de mest tyckte att han var ett problembarn. Väl framme i Los Angeles misstänkte Patrik att invigningsceremonin skulle bli långtråkig och stannade kvar på hotellet. Han och löparen Eric Josjö lade sig vid poolen och spanade in bikinibrudar i den 35-gradiga värmen. Det förbättrade inte förhållandet till landslagsledningen.

På finaldagen klarade Patrik återigen 2,33. Han vann silver i sin OS-debut. I samma ögonblick blev problembarnet Patrik Sjöberg Sveriges nya och enda superstjärna i friidrott.

I januari året därpå vann Patrik de första inofficiella världsmästerskapen inomhus i Paris, en månad senare tävlingen Springen mit musik i Berlin på den inofficiella inomhusrekordhöjden 2,38.

Nu började jakten på drömgränsen.

I maj var det dags för höjdhoppsgalan i Eberstadt. Publikfavorit var Carlo Thränhardt, som nu blivit Patriks bäste träningskamrat och vapendragare. Radarparet låg på stränderna och solade före träningarna i spanska Marbella, där de spenderade stora delar av året. Efter några timmars träning satte de av till semesterortens barer och nattklubbar. De två långhåriga höjdhopparna – 199 centimeter långa, blonda och med samma inställning till livet – gav höjdhoppet rockstjärnestämpel.

Ingenting kunde rå på Patrik Sjöberg i Eberstadt. Han flög över 2,34 och 2,38, och helt plötsligt låg ribban på världsrekordhöjden 2,40.

Patrik gled över ribban ännu en gång. Den darrade… den tyska publiken drog efter andan… i samma sekund föll ribban av.

Dragan Tancics vision var en hårsmån från att slå in.

Istället hann den okände Sovjethopparen Rudolf Povernitsin, med ett tidigare personbästa på 2,26, först över 2,40. Tre veckor senare höjde landsmannen Igor Paklin världsrekordet med ytterligare en centimeter.

1986 blev ett skadedrabbat år för Patrik Sjöberg. I brist på sportsliga höjdpunkter förverkligade han pojkdrömmen om en vit Porsche 944 Turbo. Den syntes allt som oftast parkerad framför entrén på premiärbiografen Palladium på Kungsportsplatsen i centrala Göteborg. De obligatoriska parkeringsböterna tog Sjöberg med en axelryckning – han tjänade så mycket att de var ett mindre besvär än det hade varit att leta parkeringsplats. I Expressen jämfördes han med rockstjärnorna David Bowie och Mick Jagger.

Patrik Sjöberg

Född: 1965

Hemstad: Göteborg

Längd: 1,99 m

Personbästa: 2,42 m

Familj: Dottern Isabelle

Meriter: SM-guld  i Skövde 1981, bäste svensk i EM inomhus i Milano 1982, OS-silver i Los Angeles 1984, guld i inomhus-VM i Paris, inomhus-EM i Aten och SM 1985,VM-guld i Rom och EM-guld inomhus i Lievin 1987, tre världsrekord – två inomhus på 2,38 i Berlin 1985 och 2,41 i Piraeus 1987 och ett utomhus på 2,42 på DN-galan i Stockholm 1987, OS-brons i Seoul och EM-guld inomhus i Budapest 1988, OS-silver i Barcelona 1992.

Den 30 juni 1987 hade 22-årige Patrik Sjöberg, som alltid på tävlingsdagar, svårt att få i sig frukost. Patrik nöjde sig med kaffe, han kände sig tung och osmidig med mat i magen. Han åt hellre en banan på innerplan, eller sprang ut från arenan och tog en cigg och en varmkorv.

Patrik klarade beslutsamt varje höjd på DN-galan och när han gled över 2,35 var han högt över ribban. Han kände att han aldrig hade gjort ett bättre hopp på höjden.

Carlo Thränhardt sade till honom att hans tur att slå världsrekordet var kommen.

Patrik höll med. Ribban skulle upp på världsrekordhöjden 2,42.

Stockholms stadion var knäpptyst. Alla ögon var riktade mot killen med den blonda hockeyfrillan.

Han touchade ribban i första försöket, den gled försmädligt av ställningen. Andra försöket var identiskt med det första.

Exakt 58 fot från ribban stod Patrik Sjöberg. Han hade ett försök kvar på 2,42.

Två snabba gångsteg och full fart mot sitt mål.

När Patrik Sjöberg landade på mattan med slutna ögon var det fortfarande knäpptyst på stadion. I samma tiondel som han hörde jublet explodera ställde han sig upp på mattan med händerna knutna.

Jublet bara fortsatte, med samma intensitet,  medan Patrik sprang ärevarv inför den svenska publiken. Alla ville gratulera. Samtidigt kontrollmättes ribban. Den låg till och med tre millimeter för högt. Det var nytt världsrekord.

Efter att ha slängt i sig mat och en öl på galabanketten gick Patrik Sjöberg därifrån. Han ville ha lugn och ro.

Världens bäste höjdhoppare promenerade ensam längs Valhallavägen. Stockholmsnatten var behaglig och tyst. Han svängde höger in på Sturegatan och ner till Scandic Park hotell, där den största sviten väntade på honom.

Patrik kröp ner under täcket men hade svårt att somna. Han tänkte och tänkte: »Jag har hoppat högst i världen genom alla tider. Hur många miljarder år har den här världen funnits?«

Snart smög sig andra tankar på: »Var det inte roligare än så här?« Och: »Blir jag gladare om jag gör det en gång till?«

 

Bara två månader efter att han satte världsrekord infriade Patrik Sjöberg en hel nations förväntningar och vann VM-guld i höjdhopp. Framför TV:n hemma i värmländska Forshaga njöt Stefan Holm av göteborgarens uppvisning. Stefan hade fått en ny idol – och ville också bli höjdhoppare.

Den resultatorienterade grenen passade honom perfekt.

– Höjdhopp är en väldigt definitiv sport, säger Stefan. Antingen klarar du höjden eller inte. Det finns inget mellanläge. Kanske är det därför den lockar till sig speciella människor.

Några dagar före OS-invigningen 1988 blev Stefans långhårige idol av med sitt världsrekord då kubanen Javier Sotomayor hoppade 2,43. Förväntningarna på den regerande svenske världsmästaren stegrades hos Stefan. Under OS skulle världsrekordet återvända till Sverige inför hela världens ögon.

Trots att klockan sedan länge hade passerat midnatt väckte Johnny Holm sin höjdhoppstokige son så att han kunde följa OS-finalen från ett Seoul där klockan var sju timmar mer än i värmländska Forshaga. Invirad i täcket satte sig den tolvårige höjdhopparen i soffan framför TV-apparaten med hela kroppen full av förväntningar.

Finalen började precis som Johnny och Stefan önskade. Patrik hoppade enkelt över 2,31. När ribban höjdes till 2,34 sparade han krafterna till nästa höjd. Sedan flög Patrik Sjöberg över ribban i andra försöket på 2,36. Men där tog det stopp. I radhuset på Forsgatan i Forshaga var Stefans besvikelse bottenlös. Världens fram till alldeles nyligen bäste höjdhoppare, hans idol, mottog bara en bronsmedalj – iförd boots och jeans – när det väl gällde.

Stefan hade bestämt sig:

– Jag skulle bli lika bra som Patrik Sjöberg. Till och med lite bättre.

Stefan jämförde ständigt sina resultat med idolens. Som trettonåring hoppade Holm 1,61 och Sjöberg 1,80. Som fjortonåring 1,83 jämfört med 1,91.

Det året, 1990, avgjordes SM i Karlstad. Affischerna pryddes av svensk friidrotts enda superstjärna och Stefan Holm satte fart mot Voxnäsvallen med autografblocket i handen. Vad han inte visste var att Sjöberg hade bestämt sig för att inte vara med – han skulle se Rolling Stones på Ullevi.

På Voxnäsvallen blev Stefan Holm arg och besviken på idolen som inte dök upp. Han lovade sig själv att alltid hoppa SM den dagen han blev bäst.

– Jag ville inte ge den känsla av besvikelse jag kände till någon annan, säger Stefan. SM blev heligt för mig.

Friidrottsförbundet hotade Patrik Sjöberg med avstängning. Han tyckte att de kunde »ha sitt SM för sig själva« och bestämde sig för att aldrig mer ställa upp.

Som 15-åring hoppade Stefan 1,94, Patrik 2,07. Stefans resultatutveckling var bäst i Sverige men avståndet mellan löftet Holm och underbarnet Sjöberg var ständigt för stort. »Bra, men Sjöberg var bättre«, hette det. Stefan slutade jaga idolens resultat och riktade istället in sig på att hålla sig en decimeter under göteborgarens utvecklingskurva, alltjämt världsklass.

I februari 1991 vann Stefan ungdoms-SM i Luleå. På läktarbänken framför hans tränare Kjell Hällsten satt Patrik Sjöbergs tränare Viljo Nousiainen. Han vände sig mot Kjell och sade på knackig finlandssvenska: »Så ska höjd hoppas.«

Under OS i Barcelona 1992 såg Stefan från TV-soffan hur Patrik ännu en gång missade en guldmedalj med små marginaler – han klarade samma höjd som vinnaren Sotomayor men blev tvåa på grund av fler rivningar.

Efter studenten på friidrottsgymnasiet 1994 debuterade Stefan i seniorlandslaget vid Finnkampen och blev bäste svensk. Patrik Sjöberg var långtidsskadad efter att ha slitit av hälsenan på VM i Stuttgart och fanns inte med i startfältet.

Den forne världsrekordhållaren höll sig ändå kvar i rampljuset, mycket tack vare en lång rad offentliga konflikter. Med tränaren Viljo Nousiainen, med skattemyndigheten, med moderklubben Örgryte IS och med Svenska friidrottsförbundet. Konflikterna handlade oftast om pengar och att Patrik Sjöberg inte fick den ersättning och det stöd han ansåg sig vara värd, eller att någon annan ville ha pengar av honom utan att han tyckte att de var värda det – som när staten ville ha in 700 000 i restskatt. Hamnade han inte i luven på »förbundspampar« och myndigheter fanns det alltid någon journalist att irritera sig på. Eller någon helt annan – som rocksångaren Michael Hutchence som Sjöberg råkade kollidera med på Stockholmskrogen Spy Bar. »Hade mina polare varit med hade INXS varit ett instrumentalband i dag«, kommenterade Patrik bråket dagen därpå.

1995 deltog Stefan Holm »som utfyllnad« i en höjdhoppsgala i Oslo där Patrik Sjöberg gjorde utomhuscomeback. När det blev tid för Patriks sista hopp på 2,30 upphörde plötsligt det taktfasta klappandet. En kakaoinsmetad norrman iförd peruk och bastkjol kom inrusande på arenan och kastade bananer omkring sig. Medan funktionärer och den norske hopparen Steinar Hoen jagade ikapp mannen plockade en hungrig Patrik Sjöberg lugnt upp en banan, skalade den och tog en tugga.

I tävlingen kom Stefan Holm femma efter den tredjeplacerade Sjöberg, vilket innebar 0-3 i inbördes möten. Men Holm tyckte som vanligt att det var »enormt stort« bara att få tävla mot barndomsidolen. Göteborgaren var mindre imponerad av sin landsman – enligt Patrik Sjöberg var Stefan Holm för kort för att lyckas i höjdhopp, och skulle aldrig komma över 2,30.

 

Från början skjutsade Stefan Holms pappa Johnny alltid sonen till och från träningarna i Kil. Så småningom började han avlasta tränaren Kjell Hällsten genom att flytta häckar och koner. 1996 tog Johnny Holm över helt och blev Stefans tränare.

– Farsan smög sig in i friidrottandet, säger Stefan Holm.

Johnny hade aldrig hoppat höjdhopp – hans idrottsliga meriter finns inom fotbollen. Som bäst spelade han i division 4 med Östra Deje IK.

– Pappa hade säkert kunnat spela i avsevärt högre divisioner om han hade vågat ta chansen, säger Stefan.

Johnny delade den analysen, och det grämde honom. Han ville inte att sonen skulle upprepa hans misstag och upprepade ständigt: »Våga ta chansen när du har den, Stefan.«

Vid sidan om höjdhoppet läste Stefan statistik vid Högskolan i Karlstad, men han »stod långt utanför det normala studentlivet« eftersom han fortfarande bodde kvar i pojkrummet hemma i Forshaga och ägnade nästan all tid åt träning. 1997 vann han junior-SM på 2,30 – höjden som Patrik Sjöberg hade sagt att Stefan aldrig skulle klara.

För Sjöberg blev det aldrig roligare än den där kvällen på DN-galan i Stockholm. 1998 hoppade han, 34 år gammal, sitt livs sista höjdhopp i en tävling i Qatar.

De två svenska hopparna hann mötas sju gånger – Patrik Sjöberg besegrade Holm varje gång.

Samma år som Sjöberg slutade kom Stefan Holms stora genombrott. Han tog sitt första SM-guld, vann Finnkampen och slutade tvåa på världsbästalistan med 2,33. Inför OS i Sydney var han självskriven i den svenska truppen. Det hade han drömt om ända sedan sommaren 1984, då han i serietidningen Buster läste Sommar-OS genom tiderna och på den TV-sända invigningen från Los Angeles såg Bill Suitor komma inflygande med en jetmotor på ryggen.

På väg in till invigningsceremonin 16 år senare tittade Stefan gång på gång upp mot den olympiska elden. Och mot flaggorna med de fem ringarna som vajade i augustivinden. »Jag är äntligen här«, tänkte han. För honom handlade det om att bli en del av de olympiska spelens långa historia.

Stefan Holms olympiska debut slutade med 2,32 och en fjärdeplats. Han längtade redan till nästa OS.

Där och då lade han upp en plan – EM i München 2002, VM i Paris 2003 var bara stationer på vägen mot det stora målet: OS i Aten fyra år senare.

Tre dagar före 25-årsdagen flyttade han från hemmet med mamma Elisabeth och pappa Johnny i Forshaga för en egen lägenhet i Växjö, där han bosatte sig bredvid träningsanläggningen. Samma vår vann Stefan Holm inomhus-VM i Lissabon och sin första internationella mästerskapsmedalj. Året därpå tog han EM-silver i München med sitt livs första hopp över 2.35

– Det var första gången jag gick förbi Patrik Sjöberg, säger han. Han gjorde 2,34 som årsbästa när han var 26 år. Jag hoppade 2,35. Som 26-åring hade jag för första gången bättre årsbästa än han. Till slut masade jag mig förbi honom.

Att Sjöberg vid den åldern redan hade passerat sin topp, och mest verkade motiveras av friidrottsgalornas startpremier, spelade mindre roll för statistiknörden Holm.

Efter att Stefan försvarat sitt inomhus-VM-guld i Birmingham var det dags för delmål nummer två på vägen mot OS – utomhus-VM i Paris. Stefan hoppade 2,32 och vann ännu en silvermedalj. Han var ursinnigt besviken. Det första han kollade när han återvände till det hyrda studentrummet i vid Cité Universitaire i Paris var antalet dagar till OS-finalen i Aten. 362.

– Att jag inte vann i Paris var det bästa som kunde hända mig, säger han. Jag bestämde mig för att använda varenda dag på absolut bästa möjliga sätt för att vinna OS.

Samtidigt tog »ordkriget« mellan Stefan Holm och Patrik Sjöberg fart. Stefan hade nu ett personbästa på 2,36 och hade hoppat in sig på topp tio bland dem som hade hoppat högst över sin egen huvudhöjd. Patrik Sjöberg kommenterade i Expressen: »Holm kan snacka om att han hoppar högre över sitt huvud än någon annan. Men tyvärr, det finns ingen sådan gren. Då får han börja jobba på cirkus eller nåt.« Sjöberg menade också att »dagens tävlingar tar slut där våra tävlingar började, runt 2,33. Före de höjderna behövde man aldrig vara nervös. Nu kan de ta medalj på 2,28, vid våra ingångshöjder.«

Stefan Holm

Född: 1976 

Hemstad: KarlstadLängd: 1,81 m

Personbästa: 2,40 m

Familj: Frun Anna Lycke och sonen Melwin

Meriter: Guld i ungdoms-SM i Luleå 1991, bäste svensk i Finnkampen 1994, guld i junior-SM i Eskilstuna 1997, SM-guld och etta i Finnkampen 1998, VM-guld inomhus i Lissabon 2001, EM-silver både utomhus i München och inomhus i Wien 2002, VM-silver i Paris och guld inomhus i Birmingham 2003, OS-guld i Aten 2004, VM-guld inomhus i Budapest 2004, europarekord på 2,40 i EM inomhus i Madrid 2005, EM-guld inomhus i Birmingham 2007, VM-guld inomhus i Valencia 2008.

På hotellrummet, 361 dagar efter VM i Paris, gjorde Stefan Holm som han alltid gjorde kvällen före tävling. Han kröp ner i badkaret med en god bok, för att koppla bort tankarna och bränna minsta möjliga energi. Sedan bäddade han ner sig i sängen.

Morgonen därpå åt han frukost, innan det var dags för de vanliga tävlingsdagsrutinerna. Exakt 59 minuter innan bussen mot arenan skulle avgå tog han fram galgen med tävlingskläderna, plattade till täcket på sängen och började sortera. Underst lade han träningsjackan. Sedan den långärmade överdragströjan. Därefter t-shirten, träningsbyxorna, de långa tightsen, kalsongerna, tävlingsshortsen och strumporna. Tävlingslinnet och de särskilda strumpor han bara använde under tävling fick en egen hög bredvid.

Eftersom det var tävlingsdag rakade Stefan sig innan han gick in i duschen. Han schamponerade håret två gånger. Tvålade in kroppen en gång. Efter att ha torkat av sig tog han hårgelé i sin avrakade frisyr och klädde på sig de sorterade kläderna med start överst i högen. Han tog fram sin ryggsäck och packade två par spikskor. Därefter vattenflaskan, en flaska Coca-cola och två bananer. Överst tävlingsstrumporna och tävlingslinnet med nummerlappen fastnålad.

– Jag hade otroliga rutiner i hela mitt beteende, säger Stefan. Vid ett tillfälle försökte jag lägga rutinerna åt sidan. Det var omöjligt. Det var dårvarning på mig.

Sju minuter före bussens avgång anlände Stefan till hållplatsen. På Olympiastadion följde ytterligare rutiner: Två joggingvarv runt arenan och samma stretching som vanligt. Två saxhopp över två meter och en flopp över 2,20.

Ett par timmar senare höjdes ribban till 2,34 och Stefan låg på fjärde plats. Han rev två gånger och var bara en rivning från att åka tomhänt från OS.

När siste hoppare i turordningen före Stefan hade gjort sitt hopp drog Stefan precis som vanligt av sig sin t-shirt, tog tävlingslinnet i handen, knöt upp snöret i shortsen och började gå mot sitt ansatsmärke i marken. Nästan framme drog han på sig sitt linne, stoppade ner det i shortsen och knöt snöret igen.

– Väl framme vid ansatsmärket började allt det där som många tror var rutiner, säger Stefan. Att jag drog handen över ansiktet och genom håret. Men det var inte ett dugg rutinartat. Det var omedvetna tics.

Pappans gamla ord dök upp i Stefans huvud: »Det är min största chans, som jag antagligen aldrig får igen.« Han flög högt över ribban och var åter med i tävlingen.

– Jag har spelat in SVT:s sändning och tittat på den några gånger i efterhand, säger han. Jag hängde på en jävligt skör tråd. Det är jobbigt att se. Jag blir nervös fastän jag vet hur det går.

Amerikanen Matt Hemingway, som ledde tävlingen, rev på 2,36. Stefan var förste man över höjden och helt plötsligt var han i ledningen. Varken Jaroslav Bába, Jamie Nieto eller Hemingway lyckades ta sig över 2,36. Stefans barndomsdröm var uppfylld.

Han var olympisk mästare.

 

Till skillnad från Patrik Sjöberg hade Stefan Holm förberett nya målsättningar om pojkdrömmen skulle gå i uppfyllelse.

– När jag var 16 år gammal vann jag alla tävlingar utom en under säsongen. Därför siktade jag in mig på att vinna alla tävlingar under resten av året efter OS-guldet.

Målsättningen lyckades: Stefan vann 22 tävlingar av 22 möjliga under säsongen. Några månader senare, i mars 2005, strök Stefan även nästa punkt på att-göra-listan när han som tionde man i världen hoppade över 2,40. Stefan hade nu en centimeter till Sjöbergs svenska inomhusrekord och två till hans utomhusrekord.

– Världsrekordet visste jag att jag inte skulle slå, säger Stefan. Men jag trodde och kände att jag skulle slå eller tangera det svenska rekordet.

Stefans guldkompisar från OS, mångkamparen Carolina Klüft och trestegshopparen Christian Olsson, hade båda svenskt rekord.

– Alla hade det. Utom jag. Jag ville också bli best ever i Sverige, säger Stefan.

I början av februari 2006 var Stefans VM-start i Moskva i fara eftersom han åt penicillin och inte hade kunnat träna för fullt. Patrik Sjöberg sade till Expressen: »Det ska inte spela någon roll att han inte fått ordentlig höjdhoppsträning under en månad. En hoppare av Holms klass ska ligga runt 2,30 – även på sina dåliga dagar.« Stefans pappa replikerade: »Patrik snackar en massa skit. Så fort han ser en journalist försöker han få rubriker.«

Stefan, som tidigare fått höra att han aldrig skulle hoppa över 2,30, var inte heller sen att svara. På sin hemsida uppdaterade han ständigt listan över antalet tävlingar han – och Patrik Sjöberg – hoppat över just den 2,30. Nu bearbetade han den så att den visade att Patrik Sjöberg gjorde »fler tävlingar under 230 centimeter än han gjorde över samma höjd«. Stefan frågade: »Varför borde jag ligga på höjder runt 230 centimeter även mina dåliga dagar, när Patrik Sjöberg inte gjorde det själv?«

När Sjöberg ett halvt år senare greps med kokain i kroppen under friidrotts-EM i Göteborg skrev Svenska Dagbladets Jan Majlard: »Undringarna om varför världseliten i höjdhopp för 15 år sedan i genomsnitt lyfte en decimeter högre än dagens aktiva kommer obevekligen att få ny näring.« Stefan Holm läste krönikan och replikerade på sin hemsida att skillnaden »vare sig var en decimeter eller ens en halv«, utan »på sin höjd knappa tre centimeter«. Samtidigt menade han apropå Sjöbergs att »en del märkliga påhopp från hans sida genom åren fick väl sin kemiska förklaring«.

När Patrik samma höst deltog i TV-programmet Ett herrans liv på Kanal 5 undrade programledaren Fredrik Wikingsson: »Har du någon gång tänkt: ›Stefan Holm, vilket tråkigt liv han verkar ha?‹« Patrik svarade: »Ja, det har jag nog gjort.«

Vid en tävling i Globen i februari 2008 gick Stefan Holm äntligen förbi Patrik Sjöberg i den egenuppfunna grenen »höjdhopp över 230 centimeter«, och firade med att dra på sig en t-shirt med texten »119 Holm är fler än 118 Sjöberg«. Tröjan syftade på Fem myror är fler än fyra elefanter, och att värmlänningen tyckte att han alltid ansetts som den »lille myran mot den store elefanten Sjöberg«.

– Tröjan var en passning mot alla journalister och förståsigpåare som menar att det var så jävla mycket bättre förr – på Sjöbergs tid, säger Stefan Holm. Men om jag kan hoppa över 2,30 fler gånger, kan det inte ha varit så mycket bättre på hans tid.

Holms offentliga markering tog skruv. Till Svenska Dagbladet sade Sjöberg att Holm »driver ett korståg med all sin statistik«, och att »jag har hoppat 2,40 eller högre fyra gånger men det är inte något slags rekord för det«.

Tre dagar senare stod Patrik Sjöberg i TV4:s Sportklubbenstudio. Stefan Holm deltog via länk från Malmö, och fick snart höra Patrik säga att »det handlar om höjdhopp, inte mängdhopp«. Stefan svarade att »Patrik Sjöberg bygger sina uttalanden på överdrifter och lögner«, och räknade upp en lång rad statistiska faktafel som han menade att Patrik hade spridit om sina egna hopp och resultat. Sjöberg sade att Stefan måste ha varit mobbad som ung eftersom han hade sådant bekräftelsebehov.

Aftonbladets krönikör Lasse Anrell jämförde dem med Elake Måns och Pelle Svanslös, men kunde inte avgöra vem av dem som var vem. Båda hade »hakat upp sig en smula«.

I maj samma år vann Stefan Holm sin sjunde mästerskapstitel. Därmed passerade han Sjöberg, och var tillsammans med tysken Dietmar Mögenburg den europeiska höjdhoppare som tagit flest titlar någonsin.

– Jag hoppar i första hand för att vinna tävlingar, säger Holm. I andra hand för bra höjdresultat.

I OS i Beijing ett halvår senare klarade Stefan inte att försvara sitt guld. Slutet på hans drygt tjugo år långa idrottskarriär var ett faktum.

– Ingen svensk höjdhoppare hade vunnit OS-guld innan jag gjorde det, säger han. Allt annat hade gjorts. Jag ville göra någonting som ingen annan svensk gjort tidigare.

»Jag ska inte hymla med att jag tycker att det är roligt att bråka. Jag har alltid haft lättare att ta skit än beröm.«

Klockan är strax efter två på eftermiddagen när Patrik Sjöberg stegar in från solskenet till Park Aveny Café på Kungsportsavenyn i Göteborg. De svarta solglasögonen får sitta kvar. Hans karakteristiska långa lockar är fortfarande våta efter förmiddagens joggingpass. För tre månader sedan tog han de första löpstegen sedan han lade av med idrottandet för tio år sedan. Hälsenorna och knäet gör fortfarande ont, men numera är smärtan hanterbar. Han ber om en kaffe innan han slår sig ner. Numera blir det bara kaffe. Mycket kaffe. Cigaretterna fimpade han i februari.

Han bär en tröja med orden »Kiss My Ass« på den ena ärmen. På underarmen syns en tatuering med dottern Isabelles namn. Att hon skulle börja skolan var anledningen till att han flyttade hem från Brasilien för två år sedan.

– Det är hemskt, men jag har aldrig visat henne mina medaljer, säger han. De ligger i ett bankfack och har gjort det sedan jag vann dem.

Länge störde det honom »jävligt mycket« att han aldrig vann något OS-guld. Många gånger tänkte han att han ville byta ut sina två silver och sin bronsmedalj mot den ädlaste valören. När han berättade det för en serbisk journalist i samband med en tävling han var inbjuden till för några år sedan, blev mannen förnärmad. »Begriper du hur många som drömt om och försökt ta medalj i OS genom åren?« sa serben. »Men du har ändå mage att förringa dem och deras drömmar!«

Patrik bad om ursäkt. Han hade aldrig tänkt på det viset förut – att han var den ende höjdhopparen någonsin som tagit medalj tre OS i rad. Det hindrar inte att han fortfarande känner att en guldmedalj saknas.

Han tar av sig solglasögonen och lägger benen i kors. Häller upp sin andra påtår. Han har fyllt 44 och blivit nästan tjugo kilo tyngre än när han var som bäst.

Det händer fortfarande att han drömmer om höjdhopp på nätterna. Att han befinner sig på någon tävling och lyckas få till ett hopp där det känns som att han svävar. Den känslan är det enda han saknar från åren som idrottare. Annars är idrott mest förenat med smärta.

I maj 2001 begärde kronofogden Patrik i personlig konkurs. Då hade skatteskulden från början av 1990-talet vuxit till 2,1 miljoner kronor. Patrik kröp till korset och betalade.

Förhoppningsvis ska pengarna från åren som idrottare ändå räcka resten av livet. Sportbilar finns det inte utrymme för längre, i dag kör han oftast lånad bil. Annars tar han gärna cykeln eller spårvagnen. Kommentarerna och blickarna är många. Oftast handlar det om glada komplimanger och handslag. Hans dotter avskyr det. Hennes mardröm är att bli känd som sin pappa.

Under idrottsåren hörde han ofta, särskilt i USA, att han var en »high school dropout«.

– De beskrev mig som en flummig The Big Lebowski-The Dude-typ. Till slut gick jag nästan på allt snack och bestämde mig för att läsa in gymnasiet.

I samband med att han flyttade hem till Göteborg började han på Komvux. Gymnasiekompetensen avklarades utan problem och sedan började Patrik läsa Latinamerikakunskap vid Göteborgs Universitet. Omkring honom fanns unga människor som drömde om att bli jurister och diplomater. Patrik ville mest lära sig mer om världsdelen han hade bott i under sju år. Han tyckte kursen var intressant, men kände att han inte passade in och hoppade av.

Patrik erkänner att pengar är anledningen till att han nu är på väg till Malta för att spela in Mästarnas mästare. Pengarna, värmen och att förhoppningsvis få träffa intressanta människor. Att SVT dessutom har bjudit in Stefan Holm får honom att rycka på axlarna. De känner inte varandra och det Patrik sagt om kollegan genom åren »är inget han inte skulle kunna säga till Stefan personligen«.

Patrik har hamnat i många konflikter genom åren. Han säger att skulden delvis är hans, »men om man är rak och ärlig får man säga nästan vad man vill«.

– Jag ska inte hymla med att jag tycker att det är roligt att bråka, säger han. Jag har alltid haft lättare att ta skit än beröm. Då kan man ge igen.

Han menar att mycket av det han sagt har handlat om att förtydliga budskap – eller varit menat som skämt. Dessvärre gick hans ständigt ironiska tonläge sällan fram till tidningsläsarna. Patriks mamma Birgitta sparade på alla klipp om sonen. 78 procent – räknade hon och Patrik ut – handlade om »ovidkommande saker«. Höjdhoppet kom i andra hand. Det har fortsatt på den vägen långt efter karriären tog slut, menar Patrik. På senare år har stickspåret stavats Stefan Holm.

– Man ska inte gå på de där statistiska uträkningarna som Holm och vissa andra håller på med, säger Patrik. I min allra sista tävling klarade jag bara 2,10. Jag hade enorma ryggsmärtor men klarade det ändå. På statistiknördarnas papper hade det sett bättre ut om jag strukit mig från tävlingen. Det är fördelen med statistik. Vill man måla upp sig själv som bättre än vad man är, så är det tacksamt att ta med sådana hopp i andras statistik. Det hade varit lite snyggare om Holm hade hoppat 2,43. Då hade han haft fog för statistiksnacket.

Han säger:

– 2,42 är högre än 2,40.

– Känslan att göra ett högt hopp är vad vi höjdhoppare strävar efter. Höjdhopp, att hoppa så högt som möjligt. De hoppare som säger att mästerskap är viktigare än de höga höjderna har aldrig varit i närheten av ett världsrekord. Färre sätter världsrekord än vinner OS-medaljer. Sotomayor gjorde det senast, för 16 år sedan. Innan dess var det jag.

 

Stefan Holm pekar på en turkos Skoda 120 som står parkerad femtio meter bort på den dammiga vägen in mot den maltesiska byn Zurrieq.

– Ser du den gröna bilen där? frågar han.

– Ja.

– Ser du registreringsskylten också?

– IAO 242.

Stefan nickar medan jag inväntar nästa fråga. Det kommer ingen.

– 242! säger jag efter lite betänketid. Patriks världsrekordshöjd.

Stefan nickar igen.

– Hade jag sett den bilen på vägen hade jag varit tvungen att köra om den, säger Stefan. För att passera Patrik i tanken.

Stefan Holm ser tecken och samband i siffror överallt. Inte minst i böckers sidnumrering. En gång hade han läst 80 sidor i sin roman när tanken slog honom att 80 multiplicerat med tre är 240, och att han därför borde klara 2,40 i tredje försöket dagen därpå. Vid ett annat tillfälle läste han till sidan 233 kvällen före en tävling, fastän han slumrade till redan vid 220. Dagen därpå hoppade han just 233 centimeter i finska Eurajoki och blev ny europaetta. Likadant är det med låtlängder och kvitton.

– Har jag handlat för 228 kronor måste jag köpa några tuggummin också för att få det att bli 230, säger Stefan. Det borde jag inte berätta. Nu hamnar jag väl på dårhus.

Från takterrassen är utsikten storslagen över Zurrieqs trånga och oregelbundna gränder. Längre bort glittrar Medelhavet. Här, i villa Bubaqra Tower, ska elva svenska före detta idrottsmän och kvinnor bo tillsammans de kommande veckorna. Kalkstenshuset har blivit utsett till ett av Europas 30 vackraste av modetidningen Vogue.

Snart hörs visslande inifrån huset. Stefan Holm har satt sig i fåtöljen i entrén och visslar Sovjets nationalsång. Han förklarar för brottaren Tomas Johansson att den »är världens bästa«. Tomas instämmer inte. Han har mosats för många gånger av den oövervinnerlige Alexander Karelin för att kunna uppskatta hymnen.

Bara några meter från huset, omgiven av en cypressallé och en berså, finns swimmingpoolen. Vid poolkanten ligger en lång kropp och solar på mage. Skulderbladen, överarmarna och vaderna är täckta av tatueringar. Bredvid Patrik Sjöberg diskuterar simmerskan Louise Karlsson de kommande tävlingarna. Hon hoppas att det blir baskettävling någon dag. Hon gillade när deltagarna spelade tillsammans häromkvällen.

– Fan, vad kass jag var, säger Patrik. Fast korgarna var för höga.

Varje inspelningsdag väntar en tävling. Resultaten därifrån avgör vem av deltagarna som tvingas lämna TV-programmet. Vinnaren ska diska, har deltagarna beslutat genom en omröstning. Patrik röstade emot. Han begriper inte varför vinnaren ska bli bestraffad. Den här morgonen diskade han, trots att första tävlingen ännu inte har avgjorts. Han säger att det var lika bra att få det gjort, eftersom han ändå kommer att vinna.

– Varför vara ödmjuk när man vet att man är bäst? säger han.

Några medtävlare tycker att Patrik snackar för mycket och tar för stor plats. Han har förklarat för sina nya bekanta att han inte menar något illa, och har bett dem säga ifrån ifall de tycker att han går för långt. Det är sådan man är om man är göteborgare, säger han.

– Utomstående förstår inte vår jargong och våra skämt. Som unga var vår friidrottsgrupp ökänd i Sverige. Var man inte rapp i käften hann någon annan före. Göteborgare har sådant snack.

Han hoppas bli bättre förstådd i och med TV-inspelningen:

– Många tror jag är en butter och bitter surpitt som bara är kritisk och saknar självdistans, säger han. Folk kommer nog att ändra uppfattning om mig.

En som redan börjat göra det är Stefan Holm. Inspelningarna på Malta är första gången Patrik och Stefan umgås med varandra.

Efter ett lamt handslag på Arlanda flygplats insåg Stefan och Patrik ganska fort att två decenniers höjdhoppande var hade gett dem mer gemensamt än de anade. De har under stora delar av sina liv befunnit sig på samma platser i världen, omgivna av samma människor. De har till och med några gemensamma bekanta. Det finns mycket att snacka om.

Patrik tycker att de har »fantastiskt roligt tillsammans«. Någon ny polare har han inte funnit i sin tidigare antagonist – de ligger för långt ifrån varandra i livsinställning och värderingar – men han ser på Stefan med nya ögon. Kanske är de mindre olika än han trodde.

Stefan Holm tycker likadant:

– Vi har ju rätt olika uppväxt. Jag från landet, han från storstan. Han slog igenom som väldigt ung, jag betydligt senare. Vi är väldigt olika som personer, det kommer vi aldrig aldrig att komma ifrån. Samtidigt har vi något gemensamt som ytterst få andra har gemensamt – känslan av att hoppa 2,40.

– När vi suttit ner och tjôtat har jag upptäckt att vi har samma sorts humor – ironi och sarkasm. Vi har kul tillsammans. Fast produktionsbolagets tanke är nog inte att vi ska bli jättekompisar.

Stefan har märkt att Patrik ibland försöker verka mer laid back än vad han egentligen är. »Han har mer koll än han ger sken av« på siffror och statistik, menar Stefan.

Patrik skakar på huvudet. Att diskutera statistik med Stefan Holm undviker han gärna – är de oense om något plockar Stefan omedelbart fram datorn och googlar diskussionsämnet. Patrik försöker ta »faktaapparaten Stefans« statistikintresse med en klackspark men det är svårt ibland. Patrik är själv envis och petig.

Båda två är fullt medvetna om att de är med i TV-programmet på grund av de senaste årens pajkastning. De upplever att produktionsbolaget Meter vill få dem att framstå som »hund och katt«. Ganska fort kom Stefan eller Patrik överens om att de inte var intresserade av ett sådant TV-program. De har rett ut det som varit.

Missförstånd har också gjort sitt.

Patrik säger sig aldrig ha sagt att Stefan inte skulle klara 2,30. Däremot att det inte var »någon höjd att imponeras av«. Sedan bad han journalisten som frågade att återkomma när Stefan hade »gjort det ett par gånger«. Istället tog Stefan åt sig och gjorde 2,30 till en följetong som Patrik fortfarande menar är larvig.

Stefan godtar hans förklaring men är fortfarande förvånad att Patrik blev »provocerad av en t-shirt«.

– Det blev ett enormt ramaskri, säger han. Jag tyckte tröjan var kul.

Ingen av dem menar att ordkriget påverkat dem eller varit någon stor grej. Men ofta blev de triggade av varandras utspel. Patrik till att retas ytterligare, och Stefan till att få överbevisa och tysta retstickan. Det var bara synd att det skedde inför öppen ridå och till kvällspressens stora nöje, menar de. Den tjänsten ska de inte göra tidningarna den här gången.

 

Inför avfärden till den första deltävlingen placeras de elva bredvid varandra på två led. Stefan hamnar längst fram bredvid Patrik.

– Måste vi alltid gå bredvid varandra? säger Stefan till Patrik. Vi ska ju vara ovänner.

De skrattar. Någon ger ifrån sig en suck. Stefan tar ny plats längre bak i ledet.

– Vi vet vad ni tänker, säger Sjöberg till inspelningsteamet.

Värmen är kokande i viken Minugua Point på östra Malta. Likt nyfikna barn kikar deltagarna ner från klippkanten mot tävlingsanordningen nere i vattnet.

– Patrik gjorde 7–0 på mig i höjdhoppet, säger Stefan. Nu har jag chansen att snygga till siffrorna.

Några meter därifrån rättar Patrik Sjöberg till sin hästsvans och blickar ut över Medelhavet och badturisterna som solar på bergsklipporna en bit bort. Alla inväntar order från produktionsbolaget. Patrik Sjöberg passar på att fråga en av de nästan sjuttio personerna i inspelningsteamet vilken morgondagens tävling är. »Vet inte«, blir svaret.

– Ingen vet ju någonting, fräser Patrik.

Han tycker att intervjuerna inför tävlingarna tar för lång tid. Jag säger att de är tvungna att filma mycket om de ska få ihop till tio timmar tisdagsunderhållning. Patrik menar att de nästan tolv timmarna de filmade dagen före borde räcka en bra bit på vägen.

– Men de skulle ha filmat efter midnatt. Det var då det hände.

– Vad hände då? undrar genast en kvinna ur inspelningsteamet.

– Vet inte, replikerar Patrik Sjöberg kvickt, och brister ut i skratt tillsammans med Stefan Holm och Tomas Brolin.

– Tystnad. Silence! ropar inspelningsledaren »Tocke«.

Sjöberg får naturligtvis svårt att följa uppmaningen.

– Holm! ropar han med ett pojkaktigt leende.

Stefan Holm skakar på huvudet och ler han också.

Tocke undrar om de elva känner sig redo att sätta igång tävlingen.

– Vet inte, svarar Patrik, och brister ut i ny skrattsalva tillsammans med Stefan och Brolin.

De elva mästarna blir kallade till samling för att få veta vilka som ska stå bredvid varandra när det blir dags för tävling och kamerorna slås på.

– Patrik, du ställer dig bredvid …

Tocke tittar på Stefan Holm.

– Det menar du inte? säger Patrik och försöker låta överraskad.

– Det är för att ni båda är långa, säger en medtävlare ironiskt.

– Jag är lång! utbrister Stefan.

På väg in under inspelningsteamets partytält för en stunds skugga springer Stefan in i Patrik. Broderligt lägger Patrik händerna på hans bröst.

– Ta det lugnt, säger han.

Stefan undrar om Patrik är rädd att han ska besegra honom. Patrik går leende därifrån och mumlar något som Stefan inte uppfattar i sorlet från de medtävlande.

– Vad sa du? säger han.

Med tydlig stämma upprepar Patrik:

– Du har aldrig slagit mig, Holm.