Vi börjar med kollapsen. Roland Rittman hade haft dålig hörsel ända sedan han i tonåren sköt mausergevär utan öronkåpor på Trelleborgs skjutbana. Lomhördheten plågade honom dock inte under studieåren på Lunds universitet, eller när han under 70-talet ledde protester mot Öresundsbron och kärnkraftverket i Barsebäck. Roland ordnade demonstrationer och skrev debattartiklar. Bråkade med kommunpampar som planerade golfbanebyggen, och utmanade såväl Tage Erlander som Olof Palme i miljödebatter under universitetets studentaftnar.
Efter att han avslutat sina studier gled han in i läraryrket, mest för att han inte visste vad han annars skulle göra med högskolepoängen i matematik, biologi och kemi. Till en början gick det fint, men efter några år i klassrummets larm blev hörselskadan ett problem. Slamrande bänklock och skrapande stolar gjorde honom obegripligt matt. Trots hörapparater och installation av ljuddämpande tak tvingades han kämpa alltmer för ungdomarnas uppmärksamhet.
En före detta elev minns: »Han såg ut som en vildvuxen viking i helskägg. Han hade supertöntiga snickarbyxor i jeanstyg och på fötterna hade han de för skånska bonnlurkar obligatoriska träskorna … Den stackars mannen fick ingen kredd alls av oss snoriga tonåringar.«
En måndagsmorgon tog all energi slut. Roland gick hem under lunchen, övertygad om att aldrig återvända. Tillvaron tumlade. Mer minns han inte av den veckan.
