Skogens vålnad

Folk har vallfärdat till de värmländska skogarna för att se en världsberömd vit älg – men nu har polisen beslutat att älgen ska skjutas. 2015 gav sig Filter ut på jakt efter »skogens vålnad«.

Det har precis börjat ljusna i skogen knappt tre mil norr om Arvika. På ett gärde skymtar siluetterna av några betande råbockar genom den täta morgondimman. Naturfilmaren Ulf Jonasson låter motorn gå medan vi väntar på att bilen ska värmas upp så att imman försvinner från bilrutorna.

– Han har hållit sig borta i över en månad, men tydligen sågs han nere vid sjön i går, säger Ulf.

Han tar fram en inplastad karta och pekar ut några skogsvägar i närheten som kan ge utdelning.

– Vi åker ner till den fällda aspen. De kan känna lukten av asp eller sälg på flera kilometers håll.

Vi kör sakta längs slingriga grusvägar. Jag stirrar förväntansfullt in i den dunkla skogen, men det enda som syns är täta granar och mossklädda stenar. Även nere vid aspen som bävrarna har fällt är det tomt. Ulf berättar om sin gröna folkabuss som han brukar sova i på somrarna.

– Den är campinginredd och jättebra när man är ute och filmar. Jag köpte den begagnad av en lackerare från Saab. Den har betalat sig flera gånger om.

Jag får syn på något vitt:

– Där!

Jag överraskar mig själv med mitt rop, och får genast ta tillbaka det.

– Äh, jag tyckte att jag skymtade honom, men det var nog något annat.

Britt Gustafsson var nöjd med att ha skaffat sig en surfplatta som hon kunde filma med. Från verandan till sitt hus, som ligger precis vid skogskanten, hade Britt och hennes man Gösta iakttagit den uppseendeväckande äppeltjuven vid ett flertal tillfällen. Nu såg hon fram emot att dela med sig av upplevelsen till släkt och vänner. Vad hon inte hade räknat med var att just det här besöket skulle komma att kryddas med extra dramatik.

»Smulan, Smulan, pass dig!« ljuder Britts stämma i videoklippet. »Smuuulan! Gå ner å ta na, Gösta, gå ner å ta na. Får ha tag på na, så slår ha ihjäl na!«

På filmen syns en stor vit älgtjur som lugnt mumsar på ett av äppelträden i trädgården, till synes oberörd av Britts allt mer högljudda försök att skrämma iväg honom, men desto mer nyfiken på katten Smulan som smyger sig allt närmare.

– Jag var rädd att han skulle slå till henne med frambenet, för hon försökte ju gå nära honom flera gånger, förklarar Britt på en värmländska som med råge lever upp till videosekvensen från förra sommaren.

När ett av barnbarnen kom på besök två dagar senare övertalade hon Britt att lägga ut klippet på Facebook, och snart var det spritt över hela Sverige. Och inte bara det: ett par sommargäster som bodde i närheten berättade att det även uppmärksammats av medier i Tyskland. Därefter dök ett flertal turister upp vid gården för att fråga efter den vita älgen, och Britts bror, som kör buss åt en firma i Arvika, fick ta en omväg med ett gäng tyskar som gärna ville se den.

– Han var ute på sådan där älgsafari förra sommaren, och ringde upp hit och frågade om den vita älgen var här. Det var han inte den gången, men jag sa: »Ta en tur bort till Tvärud så kanske ni får se honom där.« Det var nog bara någon enstaka grej de gjorde, men egentligen borde vi börja med safari efter vita älgar här.

Den vita älgtjuren som brukar besöka makarna Gustafsson fyller snart sex år, och i det lilla samhället Tvärud minns många hans entré. 2010 var vintern extremt kall och snöig. Mats Andersson, som är ordförande i Tväruds viltvårdsområde, tror att det var närmare 20 minusgrader när han fick ett telefonsamtal från jaktledaren i byn. En vit älgko hade setts komma över sjön med en vit älgkalv. Nu låg hon på en kulle intill vägen och verkade allvarligt sjuk. Några från jaktlaget ryckte ut för att avliva älgen, men då ställde hon sig upp. Så jaktlaget åkte därifrån. Nästa dag var kon död och kalven ensam kvar. För att ge honom bättre förutsättningar att överleva vintern fällde de ett par träd åt honom. Dessutom lade bönder i trakten ut hö.

– Och det var den här vita tjuren då, säger Mats Andersson.

Det hade aldrig existerat någon vit älgtjur i området, vilket gjorde att jaktlagen bestämde sig för att freda honom. Mats tar fram mobiltelefonen och visar bilder som han tog på älgen förra sommaren. Redan vid fem års ålder hade hornen 18 taggar, vilket betyder att han är en riktig bjässe till älg.

– Han ser ut som något ur en John Bauer-saga. Ibland när jag går ut på kvällen, när det börjar skymma, då står han där som en vit vålnad.

 

Hur många vita älgar det finns i Sverige är det ingen som riktigt vet. Bara att de är väldigt få. Störst chans att få se en är det troligtvis i de här trakterna av Värmland, där en »vit gen« har gått i arv i generationer. Här finns mellan 15 och 20 älgar som troligen bär på en genetisk defekt som kallas leucism, som gör att de inte kan lagra mörka pigment i pälsen. Djuren påverkas inte negativt av störningen, till skillnad från albinodjur som har röda ögon och ofta både ser och hör dåligt. Leucism förekommer bland många djurarter och anlaget är sannolikt recessivt, den vita genen måste alltså finnas hos både tjuren och kon för att det ska bli en vit kalv.

På den norsk-svenska gränsen i Eda kommun ligger turistinformationen Morokulien infocenter. Där dyker det då och då upp någon ivrig turist som har hört talas om de vita älgarna, men än så länge verkar inte alltför många känna till att de finns, berättar Ann-Louise Axelsson som är turistkonsulent.

– När turister frågar om de bruna älgarna brukar vi samtidigt tala om att det finns vita älgar här. Men vi har inte gått ut med någon offensiv marknadsföring, eftersom vi inte har någon leverantör som kan erbjuda en stor chans att få se dem. Det vi kan göra är att tipsa om skogsvägar där vi vet att de har setts.

Det senaste året har dock intresset för de vita älgarna fått ett uppsving, berättar Ann-Lousie. Dessutom ska det spelas in en film om dem.

– Kanske är det läge nu, om någon entreprenör vill hoppa på den här vågen och se vart det hamnar, säger hon.

 

Morgonspaningen från bilen blir resultatlös, och jag börjar acceptera tanken på att återvända hem utan att ha fått se det värmländska naturundret. Då ringer telefonen. Tjuren är siktad.

Naturfilmaren Ulf Jonasson – som tillsammans med kollegan Markus Strinning håller på att spela in den där filmen för SVT:s räkning – kör iväg till fyndplatsen. Och där, något tjugotal meter in i skogen bakom kyrkan i Tväryd, betar den vita älgen lugnt på några grenar. Då och då hejdar han sitt idisslande för att lyssna till våra viskningar. Han är en respektingivande syn med sin mankhöjd på runt två meter.

– Han kanske känner igen oss på rösterna, jag brukar ju prata med honom, säger Ulf. Jag får för mig att det lugnar honom. Men det är inget vetenskapligt, såklart.

Ulf och Markus är erfarna naturfotografer. De började inspelningarna förra sommaren och räknar med att filmen kommer att ta sammanlagt tre år att färdigställa.

– Det är alltid svårt när man gör naturfilm, man kan inte skriva ett färdigt manus, säger Ulf.

Sekvensen som utspelar sig framför kameran just nu blir troligtvis bara en klippbild. För att få bilderna de verkligen vill ha måste de åka hit under perioder då det kan hända saker, som vid kalvning och brunst.

– Det är beteendena man vill åt, säger Markus. Vi ville filma den här under brunst förra året, men då var han inte synlig överhuvudtaget.

Enligt Markus har det aldrig gjorts någon riktig älgfilm i Sverige tidigare, särskilt inte om de ovanliga vita älgarna. En sådan film kan därför ha stor internationell potential. Ulf Jonasson:

– Älg är väldigt stort i Tyskland, Holland och Danmark, många åker upp och turistar bara för att få se älg. Och har vi då en film med vita älgar, och dessutom inslag med de vanliga bruna älgarna … det blir häftigt!

 

Den vita tjuren har hittills visat sig relativt lätt att jobba med, men den stora utmaningen blir att även fånga vita kor och kalvar på film. Samtidigt är det just det som bidrar till dramaturgin, förklarar Markus.

– Vi vill gärna spinna lite på mystiken kring de vita älgarna. I och med att de är så pass ovanliga har många aldrig sett en.

Huvudrollsinnehavaren verkar ha bestämt att det är slut på tagningen. Ljudet av grenar som knäcks under den tunga kroppen följer honom när han makligt rör sig djupare in i den värmländska skogen. Kanske har han fått vittring på en asp.