Skönheten och odjuren

Mamman drev en ­framgångsrik ­kedja ­skönhetssalonger. ­Dottern »såg ut som Lucy i ­Dallas«. Och ­dotterns ­pojkvän var en ­intelligent och ­ambitiös ­entre­prenör som snabbt blev affärs­partner med sin svärmor. En dag exploderade allt – och ­förvandlades till en härva av ­familjegräl, ­ekonomisk brotts­­lighet och inhyrda torpeder.

Personalen på skönhetssalongsimperiet Hair, Style & Skin var lätta att känna igen: de var kvinnor, de var i 20-årsåldern och de kom från landsbygden eller någon av Göteborgs förorter. De allra flesta blev kvar på någon av salongerna i ungefär ett halvår innan de fick sparken, eller slutade självmant. En av dem blev våren 2004 ihop med Zoran. Zoran hämtade ibland sin flickvän från jobbet på salongen på Avenyn. Han brukade dyka upp vid sextiden, stiga in genom glasdörrarna och sjunka ner i en soffa i lobbyn. Han var 25  år, vältränad, 180 centimeter lång och hade delvis blonderat hår och ett ärrigt ansikte. Skönhetsimperiets ägare, den 62-åriga affärskvinnan Barbro Nilsson, blev inte förvånad när hon fick höra att han jobbade som dörrvakt på några av stadens centrala krogar.

En kväll i december 2004 tog Zorans flickvän med honom in på Barbro Nilssons kontor. Föreståndarinnan berättade att hon hade ett uppdrag åt honom, och bad Zoran att återvända ett par dagar senare för ett mer formellt möte. Zoran var inte nödbedd. Det var uppenbart att Barbro Nilsson hade pengar. Hon inte bara drev en av Sveriges mest framgångsrika skönhetssalongskedjor med fyra filialer på exklusiva adresser i innerstaden; hon hade ett kroppsspråk och ett sätt att röra och klä sig som ingav respekt. Det märktes hur personalen tassade omkring henne så fort hon var i närheten.

Zoran hörde av sig till sin vän och kollega Dragan som skötte garderoberna på de nattklubbar där Zoran stod i dörren. Förmodligen, tänkte de, ville Barbro ha hjälp med att frakta dagskassorna till banken, eller möjligtvis med att bromsa småstölder inne på salongerna.

Annons

När Zoran och Dragan dök upp till mötet ett par dagar senare var Barbro Nilsson inte ensam. Enligt de båda kollegorna satt även affärskvinnans son Hampus och hennes rådgivare och gamle danspartner Leif Berndtsson inne på kontoret. Det blev snart tydligt att mötet inte skulle handla om vakthållning, utan om Barbro Nilssons svärson Johan Hultgren. Barbro hävdade att han hade splittrat hennes familj och skadat hennes företag. Och dottern, nu gravid i sjätte månaden, stod på hans sida. Barbro berättade att hon gett dem en miljon kronor för att de skulle lämna henne i fred, men ändå hade Johan skickat myndigheterna efter henne. Det var dags att tysta svärsonen.

I polisförhör berättade Zoran och Dragan senare att de blev »chockade« av det hon sade åt dem att göra. De bad att få återkomma ett par dagar senare.

 

Kvällen då Johan Hultgren träffade sin blivande fru för första gången fanns även hennes mamma på plats. I april 2003 anordnade en advokatbyrå i centrala Göteborg en mingelkväll för sina klienter, och Johan Hultgren var inbjuden eftersom han var en av byråns kunder. Han hade varit egenföretagare sedan 16-årsåldern, då han startat en firma som sålde och installerade datorsystem. En gammal klasskamrat från uppväxten i Ulricehamn beskriver honom som »ordningsam och intelligent«.

– Han räckte alltid upp handen på lektionerna och var lite av en besserwisser, minns en annan klasskamrat. Han startade företag tidigt, de konkurrerade med Posten och hade egna postlådor.

När IT-bubblan sprack beställde Johan Hultgren ut litteraturlistor för ekonomi- och juridikkurser, och läste in dem på egen hand. Drygt tjugo år gammal startade han ett eget konsultbolag med kontor i Göteborg.

Barbro Nilsson var en annan av advokatbyråns kunder. Den här kvällen kom hon i sällskap sin 30-åriga dotter Lydia. Redan innan de introducerades för varandra noterade Johan Hultgren att Lydia var iögonfallande vacker, med blont lockigt hår och stora blå ögon. Många före honom hade lagt märke till samma sak.

– Hon såg ut som Lucy i Dallas, helt overkligt söt, minns en klasskamrat från högstadietiden på en av Göteborgs privatskolor.

Redan som tonåring stod hon modell för stora reklamaffischer i skyltfönstren på sin mammas skönhetssalonger. Det gjorde att även elever på andra skolor visste vem hon var. Men många klasskamrater minns hur Lydia varken hade pojkvänner eller var med och festade. De beskriver henne som svår att komma nära. Både Lydia och hennes yngre bror Hampus kördes till och från skolan av en chaufför varje dag, eftersom Barbro Nilsson inte ville att de skulle åka spårvagn från den nybyggda villan i Fiskebäck. Båda hade också privatlärare som hjälpte till med läxorna under hela deras skolgång. Det fanns en air av glamour kring Lydia, och ryktena om henne var många.

En klasskamrat minns att hon arbetade som modell i Milano under en period, kom tillbaka till skolan med dyrbara ringar och berättade att hon fått dem av italienska män.

– Hon var som någon sorts kändis, säger klasskamraten. Jag kommer ihåg att när vi gick till tobaksaffären på rasten så utropade affärsbiträdet: »Åh, Lydia är tillbaka!«

Efter skolåren fortsatte Lydia, precis som brodern, att arbeta för sin mamma. De stod varandra mycket nära.

På mingelkvällen upptäckte Johan och Lydia att de hade ett gemensamt intresse, trots att Lydia var sex år äldre: båda gillade klassisk musik. Innan de skildes åt bjöd Lydia med Johan på en Bachkonsert kvällen därpå.

Det dröjde inte mer än några månader innan de började träffas som mer än vänner. Johan blev snart inbjuden till villan i Fiskebäck för att träffa Barbro Nilsson. De två företagarna upptäckte att de hade mycket gemensamt: de kom från enkla förhållanden, kallade sig entreprenörer och hade byggt upp egna verksamheter från grunden. De var också viljestarka människor, beredda att arbeta hårt för att uppnå sina mål.

– Mamma dyrkade Johan, skulle Lydia senare säga i förhör. Hon tyckte att han var ett stort geni. Han framförde många fina Bachstycken, vi tyckte att det var så fantastiskt.

Annons

Johan uppfattade Barbro som en »kraftfull personlighet« som tog mycket plats i rummet. De kom väl överens och middagen ledde till att Barbro bad Johan att se över hennes affärstransaktioner. Sedan åt de frukost tillsammans ibland, och Johan följde då och då med sin blivande svärmor till kontoret i Göteborg. Han upplevde att hon var en givmild och vänlig person. Så fort han dök upp på kontoret bad hon någon av sina anställda att springa och köpa en räksmörgås.

Snart meddelade Johan och Lydia att de skulle gifta sig. Barbro fick även låna drygt 400  000 kronor, som skulle användas till ny kontorsutrustning, ur ett av Johans bolag. 

I april 2004 bad Barbro Johan om hjälp med en skatteangelägenhet. När han grävde sig ner i bokföringen hittade han ett stort antal checkar, utställda på olika personer kring den 25:e varje månad, bokförda som »avräkning Barbro Nilsson«. I och med det blev ägarinnan skyldig bolaget miljonbelopp. Vid årets slut tätades hålen med pengar som mamman tagit ut från dotterns konton genom fullmakter. Johan frågade om Lydia var medveten om detta. Barbro Nilsson log, och svarade:

– Det här håller vi för oss själva.

Johan förklarade att det skulle bli svårt. Han ville inte ha några hemligheter inför sin blivande fru. Barbro Nilsson reste sig, lade en hand på hans axel och sade »lycka till«. Sedan lämnade hon lokalen. Det var en av de sista gångerna som de sågs utanför rätten.

Barbro ger en annan bild av händelseförloppet. Enligt hennes version krävde Johan Hultgren att hon skulle byta till hans advokater och driva företaget efter hans idéer. Han ville kort sagt ta över Hair, Style & Skin. Barbro vägrade. Istället började hon undersöka sin blivande svärsons bakgrund.

Johan Hultgrens namn förekom knappt tjugo gånger i tingsrättens register – främst som ombud och vittne vid konkurs- och fordransförhandlingar. Han hade också jagats av Kronofogdemyndigheten för obetalda räkningar och skatteskulder – något som senare skulle leda till att en affärstidning kallade honom »Skandal-VD:n«. Flera gånger hade han dömts för trafikbrott – vid ett tillfälle körde han i 142 kilometer i timmen på en 90-väg – och en gång ertappades han med ett falskt italienskt körkort. Barbro Nilsson hade blivit varnad för Johan Hultgren av affärskolleger, och nu kallade hon honom till sitt kontor för en konfrontation.

Även om Barbro och Johan har olika förklaringar till tvisten mellan dem är följande ställt utom allt tvivel: Lydia tog Johans sida. Hon ringde upp sin mamma och »skällde ut henne efter noter«. Sedan träffades de inte mer. Brytningen blev dramatisk. Under hela sitt vuxna liv hade Lydia jobbat för och försörjts av Barbro, och deras kontakt var närmast symbiotisk. På telefon sade mamman till sin dotter:

– Jag kan inte komma på bröllopet när jag vet att det är någon som har andra avsikter än att älska dig.

Barbro Nilsson såg till att också släktingar och vänner bojkottade ceremonin. Paret fick göra om bordsplaceringen fem, sex gånger den sista veckan. Alla som inte dök upp var från Barbros sida av familjen.

Samma dag som Lydia och Johan gifte sig lämnades en konkursansökan mot Hair, Style & Skin in till Göteborgs tingsrätt. Den var underskriven av Johan Hultgren. De 400  000 kronorna som skulle användas till ny kontorsutrustning hade Barbro använt till annat, och Johan hade inte fått tillbaka sina pengar. Han ansåg att det här var enda sättet att lösa saken. Två månader senare kom ytterligare en konkursansökan, den här gången underskriven av Lydia, som ville ha tillbaka sina två miljoner kronor. Hon stämde också sin mamma för att få vårdnaden om familjens två korthåriga taxar. Turerna i tingsrätten pågick i fem månader, tills Johan Hultgren och Lydia Svensson accepterade en förlikning där de gavs en miljon kronor. Konkursansökan drogs tillbaka, men Hair, Style & Skin granskades därefter noggrant av Skatteverket i en revision.

 

Barbro Nilsson inledde sin karriär som Icahandlare. När hon tog över en salong i västra Göteborg i början av 70-talet skakade många nyblivna kollegor på huvudet. När salongen slog ut all konkurrens i närområdet och Barbro expanderade blev de tvungna att omvärdera henne. Sedan dess har hon gjort sig känd som en hård affärskvinna i Göteborgs frisörkretsar. Ingen vill uttala sig under eget namn av rädsla för repressalier. En frisör som äger en populär salong i centrum säger att hon började höra rykten om Barbro Nilsson redan på frisörskolan. Lärarna varnade henne för att arbeta på Hair, Style & Skin, eftersom ägarinnan utnyttjade sin arbetskraft.

– Historiskt sett har det varit problem med butiken, säger Jerker Knutsson, facklig företrädare för Handelsanställdas förbund i Göteborg. De har inte följt kollektivavtal, inte betalat ut OB och folk har kommit i kläm.

– Framför allt är hennes personal underutbildad, säger en annan källa. Många från frisörskolan jobbar extra där och tar lika mycket betalt av kunden som de erfarna frisörerna. Jag jobbade själv där när jag bara gått en termin på frisörskolan.

Annons

En annan kvinna minns när hon sökte jobb på Hair, Style & Skin i slutet av 80-talet.

– Barbro hade en övervakningskamera i salongen så att hon kunde bevaka personalen. Hon sade att hon hade som regel att personalen aldrig fick stå stilla.

Under 80- och 90-talen expanderade Hair, Style & Skin snabbt och fick nya lokaler på flera ställen i Göteborg, alltid med bra lägen. En frisör som drivit salong i Göteborg  länge påpekar att Barbro Nilsson alltid har tänkt i nya banor. Hon förstod tidigt att det är på hårvårdsprodukter som de stora pengarna tjänas och hon har näsa för vad som kommer att bli trendigt. Hon var en av de första som satsade på ett helt skönhetskoncept och var tidig med bland annat piercing på salongerna.

– Jag har väldigt stor respekt för henne som affärsmänniska. Om en salong inte funkar direkt, då slår hon igen den istället för att vänta på att ekonomin ska vända. Hon har också byggt ett starkt nätverk som hjälper henne att få de bästa lokalerna. Hon tänker stort och därför lyckas hon.

Lika fascinerade som kollegorna är av Barbro Nilssons affärssinne, lika rädda är de för hennes vrede. Hon har ett stort hjärta så länge man är på hennes sida, men så fort man vill lämna salongen är man ute i kylan. Flera personer beskriver Barbro Nilsson som en överlevare. Oavsett hur hon driver sina salonger har hon bevisligen lyckats hålla verksamheten levande i snart fyrtio år.

– Bakom fasaden har hon någonstans ett stort hjärta, säger en person i branschen. Men hon är en paradox. Barbro har inga skrupler och drar sig inte för att gå hur långt som helst. Affärer är allt och allt är villkorat, till och med när det gäller barnen.

 

Längs den hårt pyntade paradgatan led dagens julhandel mot sitt slut och bara ett fåtal eftersläntrare ur personalstyrkan fanns kvar i skönhetssalongen. Från sitt kontor längst in i lokalen kunde Barbro Nilsson övervaka dem genom en stor glasruta, men nu vred hon för persiennerna innan hon bad sina besökare att slå sig ner.

Det var december 2004, Zoran och Dragan var tillbaka för ett andra möte. Bredvid gästerna utgjorde Barbro Nilsson en apart syn: blond, rejält sminkad och så mycket äldre att hon utan dåligt samvete skulle kunna gå i pension och lämna sitt skönhetsimperium i någon annans händer. Barbro Nilsson stängde av sin mobiltelefon och började med att diskutera exakt var de båda männen skulle söka upp Johan Hultgren.

– Det beror på vad du vill att vi ska göra, sade Dragan.

Han fortsatte:

– Vi kommer inte att hinna mycket på gatan. Han kan få stryk, men han kan resa sig på fötterna och gå därifrån igen, va. Ska vi gå in i lägenheten kan vi samtidigt skrämma både henne och honom.

De kom överens om att Lydia skulle bindas och flyttas till ett annat rum under misshandeln, men nära, så att hon kunde höra den. Barbro räckte över ett fotografi på Johan Hultgren, utskrivet på ett A4-ark. Hennes torpeder såg en välrakad man i 25-årsåldern, nedsjunken i en soffa, iklädd slips och kostym. Fotot var taget hemma i Barbros bostad.

– Men ni får lova att ni inte säger någonting.

Männen intygade att det inte var någon fara.

– Vad gör ni då i lägenheten? fortsatte Barbro.

– Ja… det vi brukar.

– Jag kan inte det här.

Männen skrattade.

– Du får bestämma själv vad du vill att vi ska göra.

– Han ska inte mentalt, vad heter det, klara sig på länge. Vad innebär det? Slår man på benen eller?

Männen skrattade igen.

– Nä. Det beror på. Vi kan tänka att han inte kan jobba på ett tag i alla fall.

De fortsatte:

– Vi kan knäcka benen i hans händer med en hammare. Det är inte lätt, men det går att göra.

– Det var lite hårt, sade Barbro, men han ska vara sjuk länge. Han ska ligga länge, i flera månader, och ni ska inte slå honom i huvudet. Han får inte bli … hela livet.

– Nej, nej. Det får han inte.

– Är det inte bäst att ni knäcker ett ben också? För att då… ett ben och en högerhand.

– Vi kommer att binda fast honom, och vi kommer att säga till honom »du förstår väl varför folk är här«, sade männen. »Det är många människor som har klagat. Folk har bett oss.«

– Revben tycker jag är väldigt bra, fortsatte Barbro.

Männen instämde.

– Han får inte se vanskapt ut resten av livet, men han ska ha stryk i ansiktet också. Överallt. Han ska vara så skadad att han inte kan prata. Ni förstår – han är väldigt rädd för sånt. Klen är han också.

Barbro avrundade med direkta instruktioner om vad hon ville att männen skulle hälsa hennes dotter:

– Ni ska skrämma, och tala om att det är en psykopat som skadat massor av människor. Det är viktigt att ni säger det, för hon tror inte på det. Han kommer med gulligull och rosor varje gång.

Efter att de kommit fram till ett arvode på 400  000 kronor lämnade männen lokalen. Vad Barbro Nilsson inte visste var att hela samtalet spelats in på band.

 

Några dagar senare ringde det på Johan Hultgrens mobiltelefon. »Du ska lägga av«, sade en okänd röst. »Du ska sluta med det du gör, och istället ta hand om din gravida fru.« Johan tog dem på orden: han ringde hem till sin gravida fru och bad henne att packa sina väskor.

I förhör uppgav Lydia senare att hon först misstänkte sin bror.

– Jag var väldigt rädd för honom. För min bror alltså. Han har en tendens att vara lite drastisk, och han är lite psykologiskt labil som jag bedömer det.

Paret tog in på Hotell Gothia i ett par dagar. Sedan flyttade de runt mellan Johans släkt i Ulricehamn och Lydias släkt i Västra Frölunda. Dagarna gick, men telefonen ringde inte igen. De förmodade att det varit tomma ord, och återgick i den mån det var möjligt till sitt vanliga liv.

Men bortom deras vetskap hade saker och ting sats i rullning på ett sätt som ingen av de inblandade kunde överblicka.

 

Varje månad brukade Barbro Nilsson besöka sin näst största salong för att hämta tim- och kassarapporter. Ibland passade hon på att få en ansiktsbehandling av salongens hudterapeut, Farnaz Amin. Farnaz var gift med den kriminella organisationen Bandidos Göteborgspresident. Stadens hyresvärdar slogs inte precis om att hyra ut en bostad till paret, och Farnaz fick pendla långa sträckor från radhuset i förorten. Hon hade berättat om sina problem för Barbro Nilsson, som sett till att Farnaz fått ett eget kontrakt. Sedan dess hade hon stått i tacksamhetsskuld till sin chef.

När Hair, Style & Skin-ägaren lade sig tillrätta den här decemberdagen gav hon ett förvirrat och uppgivet intryck. Barbro Nilsson var gråtfärdig, och hudterapeuten frågade vad som var fel. Föreståndarinnan svarade att det inte var någonting särskilt, hon var bara stressad. Farnaz, som kände sin chef som en stabil och närmast pedantisk person, trodde henne inte. När hon inlett behandlingen frågade hon igen, och efter en kort tystnad berättade Barbro att hon blivit utpressad av två män. De hade kommit både till salongen och hennes bostad, och de hade uppträtt hotfullt. Hela situationen var fruktansvärd.

Barbro Nilsson berättade däremot inte att männen hade ett obekvämt ljudband i sin ägo. Hon nämnde inte heller något av det hon senare skulle säga i förhör: att hon betalat männen 50  000 kronor, att de ville ha ytterligare 400  000, att de dykt upp på Hair, Style & Skin med pistol och att de hotat henne utanför villan i Fiskebäck. Farnaz frågade inte heller om några detaljer. Istället erbjöd hon sig att prata med sin man. Innan ansiktsbehandlingen var över hade Barbro Nilsson gått med på att träffa Bandidospresidenten.

Nästa gång Zoran dök upp på Hair, Style & Skin lämnade han Dragan i bilen utanför. Det var precis före stängning, och Zoran klev in genom huvudentrén och gick upp till ägarinnans kontor.

Samtidigt väntade Bandidospresidenten och hans medhjälpare i rummet bredvid, dit de blivit insläppta via garageingången. Uppgifterna om vad som hände sedan går isär. Barbro Nilsson hävdar att Bandidos-presidenten och hans två medhjälpare »läste lusen« av Zoran. Zoran säger att »tio stora rakade killar«, som han varken vill nämna vid namn eller beskriva, hotade med att »lägga mig i en bagagelucka och köra ut mig i skogen«. I samma förhör menar Zoran att han »gått hos psykiatriker varje dag sedan jag träffade Barbro Nilsson.«

Några dagar senare befann sig Dragan och Zoran på kaféet Evas Paley på Avenyn när ett antal medlemmar ur X-team – Bandidos underorganisation, som ofta anlitas för att göra grovarbetet – dök upp på gatan utanför. De bad männen att komma ut. Dragan och Zoran vägrade. Till slut stormade gruppen in i lokalen och gav Zoran ett knytnävsslag i ansiktet. Innan X-team lämnade platsen gav de ett tydligt löfte:

– Om vi ser er igen kommer vi att klippa er.

Barbro Nilsson hörde aldrig av Zoran och Dragan igen.

 

Organiserad brottslighet har funnits i Sverige länge, men det var först i mitten av 90-talet som den blev synlig för allmänheten i form av de kriminella MC-gängens framfart. Med dem blev plötsligt utpressning, indrivning, hot och mutor vanligt förekommande. Det nya utbudet av kriminella tjänster har också gjort att fler och fler »vanliga människor«, som tidigare inte haft kontakt med grov kriminalitet, valt att ta hjälp av gängen.

– Organiserad brottslighet har tagit sig ett slags uppgift i samhället, och en sådan är att utföra varningar, hotelser eller indrivningar, säger Lars Korsell, chef för enheten för forskning om organiserad brottslighet på Brottsförebyggande rådet.

– Man anlitas av hederliga företagare och utför tjänster som ingen annan utför. Att det förekommer ser jag som ett slags kvalitativt steg inom organiserad brottslighet i Sverige. Man fyller ett tomrum och en funktion som kanske inte riktigt fanns tidigare.

Ett färskt exempel är bomben som planterades utanför en lägenhetsdörr på Södermalm i Stockholm i maj i år. En krögare hade sett ett inslag på Rapport som handlade om att Original Gangsters sysslade med inkassouppdrag. Han tog kontakt och beställde en indrivning av en gammal skuld på 200  000 kronor. Först skickades hotfulla brev och SMS, men när det var dags att ta i med hårdhandskarna slarvade torpederna med researchen och placerade en bomb utanför fel dörr. En TV4-journalist bodde i lägenheten och blev nästan dödad av metallsplitter. Krögaren hävdar i dag att han inte förstått hur indrivningen skulle ske.

Thord Modin, chef för Rikskriminalpolisens underrättelsetjänst, säger att kontakten mellan organiserad brottslighet och vanligt folk främst sker i vad han kallar den »gråa sektorn«.

– Den kontantintensiva marknaden dominerar. Där finns det personer som driver i stort sett legala verksamheter, men med svarta inkomster vid sidan av. Framför allt krog- och byggbranschen, entreprenadsidan och frisörbranschen. Där finns det också möjlighet till svart betalning i kontantform.

Han påpekar att människor som är alltigenom hederliga sällan kontaktar den här sortens kriminella, och att de som ändå vänder sig till den kriminella sfären själva riskerar att bli måltavlor. På så sätt är Barbro Nilsson ett typiskt fall: istället för att misshandla Johan Hultgren pressade torpederna henne på pengar.

– De kriminella personerna gjorde en kalkyl på vad de skulle tjäna mest pengar på och vad det var minst risk att göra, säger Thord Modin. Det var mindre risk att utpressa henne än att misshandla svärsonen och kanske riskera att åka dit för misshandel. Det är så de fungerar. Det hade inte förvånat mig om de hade gjort både och. De gör allt för att tjäna pengar, det ska man ha klart för sig när man anlitar folk i den kriminella sfären.

 

En tisdag i slutet av maj 2005 ringde det återigen på Johan Hultgrens mobiltelefon. Han kände genast igen rösten. För att skaffa ett vittne satte han på telefonens högtalarfunktion och sprang in till en arbetskamrat. Men samtalet utvecklades inte som han väntat sig. Istället för att hota honom berättade mannen att han hade uppgifter om Johans svärmor. Han var inte specifik, men det handlade om »hemska saker«. Och det fanns ett band.

– Du kommer att bli chockad, sade han.

Johan bad att få återkomma, och fick till sin stora förvåning ett nummer att ringa tillbaka till. När Johan ringde upp en timme senare stod han inne på polishuset i Göteborg med telefonen kopplad till en polismans inspelningsutrustning. Uppgiftslämnaren var snål med detaljer även den här gången, men de kom överens om att mötas nästföljande dag, på kaféet Condeco på Avenyn.

Vid utsatt tid gjorde Dragan entré.

– Det var mig du pratade med på telefonen, sade han.

Strax efter att han slagit sig ner vid Johan Hultgrens bord anslöt Zoran. Tillsammans förklarade de hur saker och ting låg till. De hade fått veta att flera av männen som hotade dem utanför Evas Paley hamnat i fängelse, och vågade därför ta kontakt med Johan. Ändå hade de inte med sig bandet in. Det fanns utanför, i en mörk BMW som kördes av Zorans kusin.

De förklarade för Johan att bandet varit både jobbigt och kostsamt att ha i sin ägo. Men de sade aldrig rakt ut att de ville ha några pengar av honom.

Strax efter att Johan Hultgren lämnat Condeco greps Dragan och Zoran av polis. Bandet togs i beslag och Barbro Nilsson anmäldes för stämpling till grov misshandel. Hon nekade och fallet lades ner. Johans advokat såg till att det togs upp igen. I polisförhören försvarade Lydia sin make och sade om mamman att hon »har incitament« att göra en sådan beställning »eftersom hon har en lite märklig verklighetsuppfattning« och »ett sätt att se på sin dotter som en ägodel«.

Barbro erkände att hon anlitat torpederna.

– Jag var förtvivlad, sade hon. Över min familj, som hade splittrats, och mitt företag, som naggades i kanten. Och då fick jag den här dumma tanken.

I mars 2009 dömde tingsrätten Barbro Nilsson till sex månaders fängelse.

 

Några veckor senare överklagade Barbro Nilssons advokat. Han menade att det aldrig funnits någon risk för att Zoran och Dragan skulle genomföra misshandeln – därför var det omöjligt att fälla Barbro för stämpling. Fallet togs upp på nytt.

Vid sidan av rättsprocessen föll Johan Hultgrens och Lydia Nilssons äktenskap samman i en härva av anklagelser och motanklagelser. Johan gick ut i den lokala kvällspressen och hävdade att Lydia under hela deras äktenskap hade påstått sig lida av livmodercancer – något som inneburit att han försörjt henne och betalat dyra behandlingar i Sverige och utomlands. Han polisanmälde henne för bedrägeri, och sade sig ha bevis för att flera av exfruns tidigare pojkvänner blivit lurade på samma sätt. Lydia svarade med en egen stämning och paret hamnade i en infekterad vårdnadstvist om deras fyraåriga dotter.

Efter att paret skilt sig återförenades Lydia med Barbro – och ändrade sitt vittnesmål. När brottsfallet togs upp i hovrätten beskrev hon sin mamma som en fredlig kvinna, som levde för sina barn. Hennes samröre med organiserad brottslighet kallades »apart«.

– När jag var fem och ett halvt år gammal förlorade vi vår pappa i cancer. Sedan dess har mamma bara haft oss för ögonen genom hela livet.

Lydia menade att Johan Hultgren stått bakom alla rättsprocesser, drivit »en personlig vendetta« mot hennes mamma och blivit »förnöjd« när Zoran och Dragan kontaktat honom med bandet – nu kunde han äntligen sätta dit svärmodern.

– Johan är en fantastiskt entusiasmerande, karismatisk och vältalig person, sade Lydia. Han kan dupera de flesta människor, inklusive mig. Men det finns en annan sida av honom, och det är Dr. Jekyll och Mr. Hyde. Är man inte med honom, då är man emot honom. Och då ska man krossas.

Den 28 oktober 2009 föll domen mot Barbro Nilsson i hovrätten. Åtalet ogillades. Det råder enligt hovrätten fortfarande inget tvivel om att Barbro Nilsson anlitat torpeder för att misshandla Johan Hultgren, men rätten valde ändå att gå på advokatens linje: det fanns aldrig någon risk för att misshandeln skulle bli verklighet. Att de två dörrvakterna spelat in samtalet med Barbro användes som bevis för att stärka den tesen – något som visar hur komplicerat det är att avgöra den här sortens fall.

Om männen inte hade spelat in samtalet hade det inte funnits några bevis – något som också hade hjälpt Barbro Nilsson. Som Dragan och Zoran själva säger i förhör: »Vem skulle tro oss om vi gick till polisen?«

 

Några dagar efter att Barbro Nilsson friats av hovrätten möter vi Johan Hultgren i en tyst hotellobby på Västra Hamngatan. Trots fyra år av rättstvister, hot och anonymiserade skriverier i lokalpressen – där branschmänniskor och folk i hans närhet ändå alltid har förstått vem som åsyftas – ger Johan Hultgren ett samlat och sobert intryck. Han är välrakad och klädd i mörk kostym och vit skjorta med manschettknappar. Den enda gången han får något bekymrat i blicken är då han talar om sin dotter: vårdnadstvisten har gjort att han bara får träffa henne tre timmar varannan helg, tillsammans med en övervakare. Johan Hultgren säger att han önskar att »juridik vore enklare« och att det var »oacceptabelt att göra en sådan här beställning«, men vill inte att domen överklagas till Högsta domstolen.

– Att se mitt barn ha en mormor som sitter i fängelse skulle vara en katastrof. En annan aspekt är att domen möjligtvis kan skicka signaler till henne, och andra, att det är okej att anlita torpeder. Det är inte vad domstolen har sagt, men det är så det kan upplevas. Och det vore ju allvarligt.

Ett antal konkursansökningar och juridiska tvister – var det verkligen allt som krävdes för att Barbro Nilsson skulle skicka torpeder efter honom, och be dem att knäcka armar, ben och revben?

– Jag tror att man kan rubricera om det i hennes värld. Upplevelsen att bli berövad sitt barn, i det här äktenskapet som hon inte sanktionerade, är ett grövre brott än att lämna in en konkursansökan. Det är i alla fall mitt sätt att förklara vad som har hänt.

Fotnot: Skönhetssalongerna och samtliga inblandade i rättsfallet heter egentligen något annat.