Vattendelaren

Uppdragsgivaren Din Sko hade gett modefotografen Johan Hellström fria händer. »Miljöer med karaktär«, löd deras enda önskemål. Johan ville tacka för förtroendet genom att ge dem någonting nytt. När han som nu befann sig på Gotland blev det nästan alltid Fårö. Men karga Fårö, med sina raukar och sin Bergmanmystik… det kändes lite gjort. Några mil före Fårösund svängde han därför av från väg 148 och tog höger in mot Kyllaj, där han visste att det fanns ett gammalt kalkbrott och några vindkraftverk.

Johan var i färd med att packa ur utrustningen i skuggan av de gigantiska rotorbladen när två pucklar på andra sidan vattnet väckte hans nyfikenhet. Han vecklade upp Gotlandskartan, lät fingret löpa längs med kusten och insåg att högarna måste tillhöra en plats som han aldrig hade hört tals om förut. Furillen.

Efter att ha snirklat omkring på småvägar körde han över till ön via en smal landremsa. Sträckan var kantad av fotogeniska miljöer. »Varför har jag inte hört talas om det här stället förut?« tänkte han medan han dundrade fram genom ett kalkbrott. Kargt, vidsträckt och grått påminde det om månen. Naturdammar prickiga av änder öppnade sig på båda sidor av vägen innan landskapet slog om till vindpinade enar och knotig tall. Tillsammans med det gyllene gräset som låg kammat efter vinden fick de bonsailiknande träden slätten att likna en afrikansk savann.

Han klev ur bilen vid de egendomliga formationer han sett från Kyllaj. De visade sig vara slagghögar. En pir sköt ut i vattnet, längst ut rostade en lastkran. Bredvid låg nedgångna betongbyggnader med trasiga rutor. Fabrikslokalerna var dammiga och fulla med bråte, men stora delar av interiören var intakt. I taket dinglade kedjor från enorma traverser.