Vattendelaren

Modefotografen Johan Hellström f­örvandlade ett nedlagt kalkstensbrott på Gotland till en omskriven tummelplats för Sveriges rika och berömda. B­råken som har kantat projektet p­ekar rakt mot ett svårlöst dilemma: Vem ska egentligen få glädje av våra stränder?

Uppdragsgivaren Din Sko hade gett modefotografen Johan Hellström fria händer. »Miljöer med karaktär«, löd deras enda önskemål. Johan ville tacka för förtroendet genom att ge dem någonting nytt. När han som nu befann sig på Gotland blev det nästan alltid Fårö. Men karga Fårö, med sina raukar och sin Bergmanmystik… det kändes lite gjort. Några mil före Fårösund svängde han därför av från väg 148 och tog höger in mot Kyllaj, där han visste att det fanns ett gammalt kalkbrott och några vindkraftverk.

Johan var i färd med att packa ur utrustningen i skuggan av de gigantiska rotorbladen när två pucklar på andra sidan vattnet väckte hans nyfikenhet. Han vecklade upp Gotlandskartan, lät fingret löpa längs med kusten och insåg att högarna måste tillhöra en plats som han aldrig hade hört tals om förut. Furillen.

Efter att ha snirklat omkring på småvägar körde han över till ön via en smal landremsa. Sträckan var kantad av fotogeniska miljöer. »Varför har jag inte hört talas om det här stället förut?« tänkte han medan han dundrade fram genom ett kalkbrott. Kargt, vidsträckt och grått påminde det om månen. Naturdammar prickiga av änder öppnade sig på båda sidor av vägen innan landskapet slog om till vindpinade enar och knotig tall. Tillsammans med det gyllene gräset som låg kammat efter vinden fick de bonsailiknande träden slätten att likna en afrikansk savann.

Annons

Han klev ur bilen vid de egendomliga formationer han sett från Kyllaj. De visade sig vara slagghögar. En pir sköt ut i vattnet, längst ut rostade en lastkran. Bredvid låg nedgångna betongbyggnader med trasiga rutor. Fabrikslokalerna var dammiga och fulla med bråte, men stora delar av interiören var intakt. I taket dinglade kedjor från enorma traverser.

Lokalbefolkningen såg det utrymda fabriksområdet som kvarlevorna av ett misslyckande. Som modefotograf betraktade Johan omgivningarna med andra ögon. Tallarna, klinterna, järnvägsspåren, de industriella lämningarna… detta var ren pornografi för livsstilsmagasinen.

När han riktade kameran mot den rödhåriga modellen som poserade framför slagghögarna insåg han ännu en fördel. Kalklämningarnas ljusgråa ton förde tankarna till vinter, samtidigt som talltopparnas möte med himlen fullkomligen skrek sommar bara några hundra meter bort. Vilken variation! Och ljuset.

I fotografkretsar är »blå timmen«, stunden efter att solen just har gått ner, ofta det som avgör om en plats lämpar sig för plåtning. När solen dragit sig tillbaka antog himlatäcket ovanför Furillen en intensivt djupblå nyans.

 

Året därpå sökte Johan upp företaget Cementa och frågade om han fick köpa industriområdet.

Johan, som alltid hade fört en kringflackande tillvaro, var född i Täby men växte upp i Sundsvall och gjorde lumpen i Luleå, innan intresset för fotografi förde honom till Fotohögskolan i Göteborg. Med i snitt 265 resdagar om året längtade han intensivt efter en fast punkt. Han och hustrun Anna-Karin var på väg mot medelåldern, och deras döttrar höll på att bli tillräckligt stora för att ha synpunkter på pappas nomadliv.

Samtidigt hade teknikutvecklingen gjort att han nu, 1999, både kunde behandla bilderna och leverera de färdiga kopiorna digitalt. Som fotograf kunde han faktiskt bosätta sig precis var som helst.

Johan Hellström läste på om Furillen och blev alltmer fascinerad. Ön var länge stängd för allmänheten, och ända in på 90-talet patrullerade blodhundar utanför försvarsmaktens topphemliga radarstationer R130 Katten och R236 Bonsen. De övergivna militärbarackerna och kalkindustrins gamla byggnader gav ön karaktär utöver det vanliga.

Johan och Anna-Karin tog ett banklån, köpte den gamla fabriksbyggnaden och började bygga om den till en fotostudio med övernattningsmöjligheter. Lagom till millennieskiftet var det första rummet färdigt och Johan och Anna-Karin bjöd på nyårssupé i arbetarnas gamla matsal. Deras gäster pendlade mellan kvällens två samtalsämnen: Furillens fantastiska miljöer, och oron för ett globalt datorhaveri. Efter fyrverkerierna kungjorde makarna Hellström sitt nyårslöfte: de skulle flytta till Furillen på allvar.

Den våren publicerade Sköna hem en artikel om familjen som lämnat stan för att satsa på drömmen. Bilderna på de övergivna slagghögarna och den restaurerade fabriken stack ut, och bara några veckor senare gjorde SVT ett reportage om familjen.

Snart strömmade fototeamen till den gamla fabriken. Reklambyråer ringde och undrade om det gick att ha konferens på Furillen, andra ville förlägga sin semester på fabriksområdet. Fem restaurerade rum blev åtta. Som blev tolv. Som blev 16. Det som var tänkt att bli ett slags vandrarhem för fototeam utvecklades till ett minimalistiskt designat lyxhotell med kök och konferensverksamhet. Det döptes till Fabriken.

Utöver designhotellet och resterna av Cementas och Försvarsmaktens verksamheter fanns ett tjugotal privatägda sommarstugor, varav nio tidigare utgjort en semesterkoloni för kemikoncernen Akzo Nobels anställda. Resten av den sex kvadratkilometer stora och delvis naturskyddsområdesklassade ön användes som strövområde och badplats av fågelskådare och friluftsälskare. Med sitt variationsrika växt- och djurliv var ön en miniatyrversion av hela Gotland.

I oktober 2003 utsågs makarna Hellström till årets företagare på Gotland och några månader senare medverkade Johan i en reklamfilm där han beskrev avskildheten på Gotland som en fördel. Betongtillverkaren Cementa, som inte längre hade något behov av Furillen, insåg att det skulle innebära fin goodwill att sälja även resten av ön till Johan Hellström.

– Det var helt otroligt, säger han. Vi hade precis blivit klara med Fabriken, det sista vi ville var att gå till banken och be om mer pengar. Samtidigt insåg jag ju att om inte jag köpte ön skulle bara någon stor turistanläggning komma hit och åka snålskjuts på det jag skapat. Så helt plötsligt ägde man en hel ö.

Annons

När Ulla Hvenmark, den dåvarande ordföranden för Furillens samfällighetsförening, fick höra att det var Johan Hellström som köpt ön, kände hon sig lättad. Det hade gått rykten om ett fiskförädlingsföretag men också om Pigge Werkelin, en av öns mer vidlyftiga entreprenörer. Samma vecka kom Johan över till Ullas kök med fyra småflaskor champagne, och satt där och skålade med föreningsstyrelsen. Ulla minns att hon tänkte: »Det här blir nog bra.«

För att få sitt lån lovade Johan Hellström banken att utveckla Furillen, och han hade gott om planer. Till att börja med styckade han av fyra tomter med havsutsikt i anslutning till Fabriken. Dem tänkte han sälja till några av alla de kreatörer som numera flockades på ön, för att klara av amorteringarna.

När Ulla Hvenmark fick höra talas om byggloven kände hon sig lurad. Johan hade lovat henne att Furillen skulle förbli vad det var, men lyxkåkarna skulle göra det svårt för allmänheten att ta sig ner till öns finaste badstrand. Dessutom: som rågranne hade hon rätt att få tycka till om Johans byggplaner – innan byggnadsnämnden beviljade några bygglov.

Under designåret 2005 placerade Johan istället ut eremitkojor på Furillen. De asketiskt inredda stugorna innehöll en kamin, en stol, ett bord, en säng, några tidningar och en roman: enstöringsbibeln Skogsliv vid Walden av Henry David Thoreau. Kojorna var designade av Mats Theselius och kostade 5 000 kronor att hyra första natten, 500 den andra, 50 den tredje, fem den fjärde, och femte övernattningen var gratis. Mikael Persbrandt var en av de kändisar som nappade på erbjudandet och när designåret var till ända lät Johan de populära kojorna stå kvar. Ulla Hvenmark anmärkte då att de stred mot byggbalken. Johan hotades med vite och tvingades flytta de små krypinen.

– Det var enorm badwill för mig, säger han. Folk ringde från hela världen och ville boka, så fanns det inget att hyra ut.

Fågelbo. Eremitkojorna har lockat kändisar och internationella livstilsmagasin till Furillen.
Grannfejd. Stugägarna Ulla H­venmark och Stig Wikmans överklaganden av Johan Hellströms bygg­projekt upp­skattas inte av de permanentboende i det intilliggande samhället Rute.

Internationella modemagasin som Vogue förlade fotograferingar till ön. The Cardigans och Bo Kaspers Orkester spelade in videor, Ernst Kirchsteiger TV-mös på klinterna och The Hives gitarrist Vigilante Carlstroem anmälde sitt intresse för att omvandla en gammal militärbarack till studio.

Furillen hade blivit en tummelplats för kreddiga människor med pengar och idéer. Varumärket mådde utmärkt, men varumärket betalade inte banklånen.

När byggnadsnämnden avvisade grannarnas överklagande av tomtavstyckningen gav Bo Hultgren upp, men Ulla Hvenmark vände sig 2006 till Länsstyrelsen. När inte heller den gav henne rätt vände hon sig till Länsrätten. Där fick hon rätt och ärendet fick börja om hos byggnadsnämnden.

Tiden gick. När Johan Hellström fick reda på att Hvenmark till vardags jobbade på arbetsförmedlingen i Stockholm – och alltså hade till yrke att skaka fram arbetstillfällen – övergick hans irritation i raseri.

Han var inte var ensam om att vara förbannad. När samfällighetsföreningen på Furillen höll ett möte på Fabriken stormades lokalen av invånare från det intilliggande samhället Rute. Sockenborna förklarade att de genast ville se ett slut på alla överklaganden. De menade att Johan och hans hotell hade inneburit ett rejält uppsving för Gotlands varumärke, men också för Rute. Där, i en socken på 300, hade det poppat upp en datasupport, ett stenugnsbageri, massörer och en arrangör av tryffeljakt.

Bonden Anders Brogren fungerade som en sorts vaktmästare på frilansbasis och hjälpte till med allt möjligt på Fabriken. Hans fru Lotta skrev ett brev till Ulla Hvenmarks chef som ifrågasatte hennes agerande: Kunde det verkligen vara arbetsförmedlingens policy att aktivt motarbeta arbetstillfällen i glesbygden?

Sju tisdagar i rad demonstrerade Johan Hellström och medlemmarna i Rute hembygdsförening – ibland i sällskap av uppretade lokalpolitiker – på rastplatsen utanför Ulla Hvenmarks stuga.

– Det var riktigt fransk stämning med plakat, sång och bönder som demonstrerade i sina traktorer, säger Johan Hellström. Vi som var där upplevde att hon jävlades med allt och alla. Jag var riktigt förbannad och ville veta hur fan hon tänkte.

Till sist bemötte Ulla Hvenmark kritiken – genom att smälla upp en tre meter hög presenning som avskärmade henne från demonstranterna.

 

Annons

mars 2007 skrev Johan Hellström ett brev till näringsminister Maud Olofsson och hennes statssekreterare Jöran Hägglund, där Johan förklarade att han varslade hela sin personal, 15 heltidsanställda, som en protest mot företagsklimatet på Gotland: »Nu har jag tappat hoppet om Gotland som en plats för företagande, inflyttning, nya arbetstillfällen, levande landsbygd och framtida turism.«

Han förklarade att hans uppgivenhet bottnade i den långsamma handläggningen och de två »sommargotlänningar som notoriskt överklagat alla bygglov«. Han räknade upp alla verksamheter som dykt upp i trakten tack vare honom, och fortsatte: »Jag har mycket svårt att förstå varför företag som vill etablera sig, familjer som vill bosätta sig och vi som vill utveckla vårt företag ska behöva vänta år efter år. Har Gotland råd med det? Vi har det inte, därför fryser jag min verksamhet i väntan på att de överklagade byggena kommer igång.«

Det arga brevet till Näringsdepartementet blev en vändpunkt. Några månader senare fick Johan igenom tre bygglov, vilket innebar att Håkan Nesser snart kunde börja bygga en spektakulär drömkåk på ön. För att de besvärliga grannarna inte skulle sätta fler käppar i hjulen hjälpte lantmäteriverket Johan att stycka av en hästskoformad tomt kring fabriksområdet, som innebar att Ulla Hvenmark och Bo Hultgren förlorade sin grannstatus och därmed sin rätt att överklaga. Nu, tänkte Johan. Nu kan det börja hända saker.

Sommaren 2008, dagen innan hon skulle hålla tal i Almedalen, passade dåvarande centerledaren Maud Olofsson på att besöka Furillen. Maud och Johan drack kaffe, åt kanelbullar och pratade om hur tufft det kunde vara som entreprenör på glesbygden. Ett av ämnena var om inte en uppluckring av strandskyddet kunde locka inflytelserika personer till avfolkningsbygder. Om man som Gotland har 75 mil strand så kan det väl inte göra så mycket om man offrar en liten remsa?

Det var en frågeställning som Johan Hellström snart skulle få anledning att återkomma till.

 

Den svenska strandskyddslagen har djupa rötter, och är tätt sammanlänkad med den skandinaviska sedvänjan om allemansrätt – att var och en har lov att röra sig fritt i naturen. Under 1930-talet sammanföll två utvecklingar: en skenande bebyggelse av fritidshus vid kusterna nära de svenska tätorterna, och den arbetande befolkningens ökande behov av rekreationsområden. Politiker fruktade ett framtidsscenario där de svenska stränderna förvandlades till reservat åt de mest privilegierade.

Den stora, statliga fritidsutredningen från 1938 föreslog att en ny lag skulle se till att de »mest populära strandområdena ur friluftslivs- och rekreationssynpunkt, vid kusten och de fyra stora insjöarna« skyddades från vidare privatisering. Sedan gav andra världskriget beslutsfattarna annat att tänka på, samtidigt som sommarstugebebyggelsen stannade upp.

Efter kriget fick svenskarna allt längre semester samtidigt som privatbilismen gjorde det möjligt att ta sig allt längre ut från städerna. 1950 infördes den första strandskyddslagen, som gav länsstyrelserna möjlighet att förbjuda bebyggelse inom en gräns av maximalt 300 meter från stranden. Då lagen inte ansågs tillräckligt stark och fritidsbebyggelsen fortsatte att expandera, skärptes den 1975 så att strandskyddet blev generellt: alla stränder vid hav, sjöar och vattendrag fick ett skyddsavstånd på minst 100 meter, som kunde utökas till 300 meter om det ansågs nödvändigt av länsstyrelsen. Därefter låg det inte längre på myndigheterna att hålla koll på och stoppa strandnära byggen – alla som ville bygga på en sådan plats blev tvungna ansöka om dispens genom att hänvisa till »särskilda skäl«. Lagen gav också Naturvårdsverket rätten att överklaga givna dispenser.

Under 70-talet medgavs runt 4 000 dispenser årligen, varav bara ett fåtal överklagades. I slutet av 80-talet ökade antalet överklaganden till 50–60 per år, samtidigt som frågan drogs in i miljöpolitiken. Stränderna skulle nu inte bara skyddas åt människor – de utgjorde dessutom en känslig miljö som borde skyddas från människor. 1994 omformulerades lagen till att omfatta både allmänhetens rätt till friluftsliv och den biologiska mångfalden.

I ett avindustrialiserat Sverige, där turistnäringen sågs som en allt viktigare räddningsplanka för glesbygdskommunerna, började dock synen på strandskyddet att förändras. I ett land med en av Europas längsta kuster borde det väl inte vara hela världen om strandskatorna fick maka på sig för en eller annan hotellanläggning?

Dessutom skilde sig tolkningarna av vad som utgjorde »särskilda skäl« för undantag från kommun till kommun. Utanför Strömstad kunde en nedlagd fabriksbyggnad motivera att ett helt område förvandlades till en sommarstad åt semestrande norrmän – bebyggelsen var ju inte ny, utan bara »förändrad«. Ändå blev det tvärstopp för långt mer begränsade projekt på närbelägna Orust.

Det oklara läget gjorde att regeringen gav Naturvårdsverket i uppdrag att utreda strandskyddslagarna. 2002 publicerade verket sin rapport där man föreslog ett mer diversifierat strandskydd, som dels skulle ge »möjlighet att införa lättnader inom vissa områden för att underlätta den lokala och regionala utvecklingen«. Samtidigt skulle strandskyddet stärkas och »synnerliga skäl för dispens« krävas i »områden med särskilt värde, till exempel områden med riksintresse för naturvård och friluftslivet eller områden som är i särskilt stor risk för hög exploatering«.

Framåt. 2011 vann Andreas F­orsberg tidskrift­en A­rkitektens debutantpris för F­urillen Studios.

Johan var fortfarande groggy när han en morgon strax därefter satte sig upp i sängen för att lyssna av sina röstmeddelanden.

»Du var mig en svår jäkel att få tag på… Jag skulle gärna vilja tala med dig, så ring mig.«

Johan kände igen rösten men kunde inte riktigt placera den.

»Det här är Björn Ulvaeus förresten.«

Johan studsade upp, hällde i sig en kopp kaffe och slog numret. Björn Ulvaeus förklarade att han länge drömt om att bygga en stor musikstudio med övernattningsmöjlighet, men att han inte hittat rätt ställe. Nu hade han det. Kunde de kanske ses redan i veckan? Johan låtsades slå i almanackan.

»Jo, men det ska nog gå att få till, ja…«

Han kunde knappt tro att det var sant. Hans dröm om att göra Furillen till ett mekka för kreativa människor byggde på att någon gick i bräschen. Att det skulle bli en dignitär som Björn Ulvaeus…

Det tog inte lång tid för Björn och Johan att utse en tomt på öns östra sida. Där, dold bakom tallar, skulle studion smälta in perfekt i skogsbrynet. Björn Ulvaeus gjorde sig tidigt en konkret bild av hur allt skulle se ut; hur hans flygel skulle placeras så att han kunde se ut över Östersjön, hur den skiktade kalkstenen från öns klinter skulle utgöra innerväggarna. Det fanns bara ett hinder – tomten låg 78 meter från havet, alltså innanför strandskyddszonen. Johan föreslog andra lägen, men Björn hade bestämt sig.

– Han var rädd för att det skulle ligga 25 australienska Abba-fans med kikare där varje dag, säger Johan.

Byggnadsnämnden godkände bygglovet och Björn Ulvaeus offentliggjorde sina förhoppningar: »Jag hoppas att man i framtiden kommer att tala om alla musikaler, filmer, sånger och romaner som skrevs på Furillen«, sa han till pressen.

Johan Hellström minns tiden som följde som spännande och lätt overklig. Ena dagen mötte han kommunfolk, nästa dag satt han i Ulvaeus privatplan och spånade. När Björn var i London för att repetera Mamma Mia ringde han Johan från orkesterdiket bara för att kolla om det kommit några blåsippor på tomten.

Länsjuristen Jerker Loré ville inte bevilja dispens för Ulvaeus bygge, men Gotlands landshövding Marianne Samuelsson körde över honom och därefter dröjde det inte länge innan en skåpbil med Jetpak-logga rullade in på grusplanen utanför Fabriken. Johan satte sin kråka på kontraktet och firade med champagne.

När det blev klart att Björn Ulvaeus skulle få bygga innanför strandskyddet fruktade grannen Bo Hultgren att det skulle bli slutet, såväl för friluftslivet på Furillen som för allmänhetens tillgång till Gotlands kuster.

– Hade han fått sin dispens så hade det varit fritt fram på stränderna sen, säger Bo Hultgren. Det finns 75 mil kust på Gotland. Då gör det väl inget om man säljer ut hälften? Så resonerar man. Politikerna vill sälja ut kusten för att fixa till befolkningsunderlaget.

Bo Hultgren ringde till en handläggare på Naturvårdsverket för att prata av sig.

– Jag beklagade strandskyddssituationen på Gotland där politikerna varit frikostiga med dispenser långt före Johans tid. Myndighetspersoner brukar vara ganska  ointresserade men den gången märkte jag att de lyssnade. Vi pratade i över en timme.

 

Sommaren 2009 hamnade Marianne Samuelsson, landshövdingen som beviljat Ulvaeus dispens, i rejält blåsväder. Max Hansson, mannen bakom en av öns största arbetsgivare Payex, hade byggt tennisbana, golfbana och lusthus på sin tomt utan tillstånd. Länsstyrelsens handläggare krävde att Hansson skulle återställa marken men Samuelsson menade att det fanns »särskilda skäl« att bevilja dispens, och hade därför låtit Hansson behålla sina tillbyggnader.

Landshövdingens agerande väckte ilska och Samuelsson fick svara på obekväma frågor om särbehandling och gräddfiler. Hon vidhöll att hon behandlade alla likadant, ett yttrande som förlorade all trovärdighet när en kollega gav medierna tillgång till en inspelning där hon hördes säga: »…Max Hansson är en av våra största företagsägare, eller den största företagsägaren vi har på ön. Och jag tror inte att Länsstyrelsen i Västra Götaland skulle bråka särskilt mycket om Volvochefen ville göra åtgärder i närheten av strand.«

Hon sa även: »Vi kan inte bara ha människor som vandrar på stranden. Det kan man ju inte överleva på.«

Medierna letade efter fler fall som visade att kommunerna missbrukade sin ställning för att gynna lokala entreprenörer. Aftonbladet uppmärksammade ett 70-årigt pensionärspar som inte längre orkade sköta 1600-talsgården de bodde på och som därför ville bygga ett mindre hus på tomten. Länsstyrelsen sade nej, och artikelförfattaren konstaterade: »Det är skillnad på folk och folk.«

I samma veva fick Johan Hellström ett samtal från Länsstyrelsen i Visby. Handläggaren Jerker Loré berättade att Naturvårdsverket hade bestämt sig för att överklaga.

För andra gången på kort tid sögs Johan Hellström in i en segdragen process. Miljödomstolen gick på Samuelssons linje, men Naturvårdsverket ansåg att bygget var ett hot mot det rörliga friluftslivet och vägrade ge sig. Målet skulle upp i högsta instansen – miljööverdomstolen.

Förberedelserna påminde om en brottsrekonstruktion. Vid en stor vallning ute på tomten visade Johan runt representanter från Naturvårdsverket, miljööverdomstolen och ett stort antal medier. Efteråt ville Aktuellt intervjua Johan nere vid strandbrynet. Han genomskådade dem och vägrade filmas någon annanstans än på tomten. När inslaget sändes hade hans röst ändå mixats över bilder av det glittrande havet.

Bara dagar före beslutet uppdagades ännu en strandskyddsskandal, där landshövdingen i Skåne hjälpt Antonia Ax:son Johnson och hennes man med dispens för bygget av ett sommarhus till deras barn på Bjärehalvön. Huset inkräktade dessutom på ett naturreservat. Sven Hernborg i Bjäre Naturskyddsförening kommenterade fallet: »Det här visar att de som har pengar och kontakter inte behöver ta hänsyn till miljö- och naturlivet.«

När beslutet om Björn Ulvaeus strandtomt lades upp på miljööverdomstolens hemsida den 15 april 2010 blev Johan Hellström inte förvånad. Det blev nej. Ett slutgiltigt nej.

Den enda musiken som kom av Björns studioprojekt på Furillen var en purken nidvisa till byråkratin. Johan lade ut texten – som Björn skrivit till melodin av Kristina från Duvemålahiten Du är min man – på Fabrikens hemsida:

Du får dispens

Har du tur så finns en liten chans

I Naturvårdsverkets eget lotteri

Ett tombola med tillstånd i

Det finns ett sätt att förbättra oddsen

Det är lätt

om du inte syns

i media nånstans

får du dispens

 

En tidig vårdag dricker jag kaffe med Johan Hellström och Andreas Forsberg, arkitekten som ritade Ulvaeus studio, på Fabriken. Vi är omgivna av tusen nyanser av grått. Industrilampor med handknackade aluminiumskärmar. Lammullsplädar på golvet. Grafitfärgade fåtöljer och matsalsstolar. Till och med sängarna på rummen går i grårutigt – leverantören Hästens gillar Johans idé så mycket att de specialsyr en Furillen-edition.

Johan Hellström är som en inventarie i sin egen skapelse: klädd helt i svart med digitalkameran i ett brunt retrofodral av läder om halsen. Det mörkbruna håret i sidbena, mustasch och några fåror under de pigga ögonen. Han ser vindpinad ut, som om också han har formats av elementen.

Johan reagerar alltid på samma sätt när han måste prata om misslyckandet med Ulvaeus: näsan rynkas och tummen söker sig till skäggplutten under läppen. Det går emot hans entreprenörsnatur att backa bandet. Efter att ha träffat den energiska doern några gånger vågar jag till och med påstå att detta måste vara något av det värsta han kan tänka sig: att sitta still så här, och prata om något som inte blev av.

– Det var omvänd diskriminering, säger han. Solklart.

Johan Hellström berättar att varje gång han handlar på Ica så kommer två eller tre personer fram och beklagar att det inte blev något med Björn Ulvaeus. Så är det än i dag, bedyrar han.

– Björns yttervägg slutade 78 meter från strandkanten. Hade han haft planer på taggtrådsstängsel ända ner till vattenbrynet, då hade jag fattat. Fast jag vill egentligen inte prata om det där.

Han fingrar på den ö-liknande ansamlingen skägg under underläppen.

– Jag har ju bestämt mig för att inte vara bitter.

Johan Hellström och Björn Ulvaeus var inte ensamma i sin uppgivenhet. Dagen efter miljööverdomstolens beslut beklagade byggnadsnämndens centerpartistiske ordförande Lars Thomsson sig: »Jag tycker att det är tråkigt för Gotlands del och för oss som kämpar med näbbar och klor för Gotlands utveckling. Det sämsta som kan hända är att entreprenörer som Johan Hellström drar öronen åt sig och bestämmer sig för att sluta satsa.«

Mats Linder, ledarskribent på Gotland Allehanda, skrev:

»Ska det vara ett så oerhört svårt beslut om man ska få bygga en studio i strandnära läge? På en mindre och glest befolkad ö? Belägen strax öster om en glest befolkad del av en större glest befolkad ö? Det rörliga friluftslivet, som miljööverdomstolen vill trygga, måste vara oerhört orörligt. Man räknar inte ens med att det kan ta sig förbi en avsides belägen byggnad 75 meter från en avsides strand. Trots att byggnaden knappt syns från havet och trots att den ligger ovanför en otillgänglig brant.«

Till lunch får Johan och jag sällskap av Anders Brogren, bonden som fungerar som något av en allt-i-allo på Fabriken. Med sitt breda gutemål, sin urtvättade pikétröja och arbetsbyxor från Fristads utgör han ett stilmässigt avsteg från det gängse klientelet.

– Ska vi bo och verka här på Gotland? säger han. Ska vi existera här, eller är det skalbaggarna som ska göra det? Jag tycker att den förre landshövdingen Samuelsson var klarsynt. Hon förstod att man måste se mellan fingrarna ibland.

Brogren trummar sina nio och en halv fingrar i bordet; toppen av vänster tumme saknas efter en sågolycka.

– Usch, det var ett hårt slag för Gotland att det sket sig med Ulvaeus. Folk fattade nog aldrig vidden av det. Det kunde ha inneburit att det var full rulle här hela vintern.

Anders nickar menande åt Johan.

– Så mycket tid och pengar du lade ner på det där. Jag tycker det är konstigt att du inte blev ett psykfall.

Johan gnider sig om skäggfläcken.

– Det värsta var att strandskyddslagen ändrades bara någon vecka efter domen. Det var någon på Naturvårdsverket som sa: »Ja, hade ni sökt under de nya reglerna så hade ni säkert fått er dispens.« Det kändes ju som att de spottade en rakt i ansiktet. Björn pallade inte mer. Det blåstes upp till en riksnyhet och han kände att han blev svartmålad.

Faktum är att mannen på Naturvårdsverket hade rätt. Johan Hellström må ha förlorat slaget, men han vann kriget.

 

Under 2009 fick Sverige ett differentierat strandskydd, som började gälla fullt ut i februari 2010. Initiativet var Alliansens och framförallt Centerpartiets. Lagen innebär kort och gott att strandskyddet skärps i högexploaterade områden som Stockholms skärgård, medan det urholkas i glesbygd.

Tack vare lagändringen kan glesbygdskommuner få göra något som tidigare var strängeligen förbjudet – nämligen skillnad på folk och folk. Om en bostad eller verksamhet anses gagna bygden kan detta i sig utgöra ett »särskilt skäl«. »Dispens kan ges för en byggnad, verksamhet, anläggning eller åtgärd som bidrar till utveckling av landsbygden. Förutom att strandskyddslagarnas syften inte får motverkas ska också en bedömning göras om hur den planerade åtgärden kan bidra till ökad ekonomisk utveckling på längre sikt, lokalt och regionalt.«

– En verksamhet som Ulvaeus musikstudio hade säkert kunnat påverka bedömningen, förklarar kommunekologen Anna Edström.

Edström jobbar med strandskyddsfrågor på Nyköpings kommun och jobbade tidigare i Värmdö, där trycket att få bygga på stranden är störst i landet. Hon förklarar att den nya lagen delar in Sveriges vattenlinjer i tre zoner. Gotland tillhör zon två, tillsammans med Norrlandskusten, Vänern och Vättern.

Att Gotlands redan hårt exploaterade stränder gavs samma status som Norrlands överraskar henne. I praktiken innebär det att delar av Gotlands kustlinje kommer att öppnas för bebyggelse. Vilka delar det rör sig om vet ingen ännu. I de flesta kommuner och regioner pågår nu en inventering av marken, och områden som anses lämpliga att bygga på öronmärks som »områden för landsbygdsutveckling i strandnära lägen«.

Som kommunekolog faller det på Anna Edströms lott att utvärdera den strandnära mark kommunpolitiker vill agna med för att få entreprenörer på kroken.

– Politikerna säger: »Åh, detta skulle kunna bli så bra för kommunen.« Jag säger: »Men hallå, här är ju jättefint, detta kan vi inte röra.« Folk tycker att jag är jobbig och det får de tycka. Min uppgift är att inom lagens råmärken försöka tillgodose kommunpolitikers önskemål om inflyttning.
Naturvårdsverket kallade lagändringen för en försvagning av strandskyddet: det som var en olaglig dispens i går är en laglig i dag, ansåg man. Anna Edström är försiktigt pessimistisk.

– Utan strandskyddet skulle större delen av Sveriges kuster vara privatiserad mark. Vi får se vad lagändringen innebär, domarna kommer att bli viktigare än själva lagen.

Jerker Loré på Länsstyrelsen i Visby säger:

– Det är en lobbyseger. Snacket här på ön är att det beror på riksdagscenterns goda relation till centern på Gotland. Hade Ulvaeus fått sin tomt så hade man lika gärna kunnat skita i strandskyddet sen. Det hade inneburit en ordentlig uppluckring och ett farligt prejudikat: så länge man är en inflytelserik person och ser till att ha lite skog omkring sig så är det fritt fram att bygga på stranden. Med den nya lagen kan det bli precis så.

Gotlands nya landshövding Cecilia Schelin Seidegård poängterar att utmaningen framöver blir att gå varsamt fram.

– Våra två största tillgångar är naturen och kulturen, säger hon. Det gäller att ta vara på dem och göra något bra, så att man inte förstör dem. Här finns det en kulturskillnad. Vissa vill utveckla med varsam hand och göra något spännande och nytt. Andra tycker att man kan exploatera ganska hårt. Jag är utvecklare. Jag kommer ju från näringslivet. Samtidigt är jag statens förlängda arm här. Och vi behövs. Superentreprenörer sätter sina egna affärer först, de tar inget ansvar för Gotlands långsiktiga utveckling. Sedan finns det de som gör det, som Johan Hellström.

Enligt Jerker Loré på Länsstyrelsen var det de gotländska myndigheternas iver som fällde Ulvaeus projekt på Furillen.

– De som är drivande på Gotland, som Johan, har en väldigt tydlig roll i samhällsdebatten. Ibland är Gotland lite väl smidigt. Man vill vara till lags och släpper igenom saker som är oförenliga med lagen. I Johans fall missgynnade det honom. Det hade varit bättre om man på ett tidigt stadium sagt: »Gör om, gör rätt.« Istället för att släppa igenom något som ändå var dömt att falla längre fram.

Schelin Seidegård följde bara Ulvaeusärendet på avstånd.

– Det som hände med Björn Ulvaeus säger så mycket om Gotland. Just det här att det blev en diskussion kring huruvida han fick en gräddfil. Min företrädare blev ju som bekant inspelad när hon sa de där orden. Lagen måste gälla för alla, men ärendet kom så fel.

– Vad ska ni göra annorlunda för att framtida ärenden ska hamna rätt då? undrar jag.

– Man skulle kanske försökt hantera Ulvaeus så som vi hanterar Bungenäs nu. Här har vi försökt att vara med tidigare, för att liksom kunna sätta stopp för saker där vi ser att det här kommer aldrig att funka. Vi har en kontinuerlig dialog med ägarna och byggarna och arkitekterna.

Bungenäs, halvön Schelin Seidegård pratar om, ligger i sundet alldeles norr om Furillen. Stället är en karbonkopia av Johan Hellströms ö. Det bröts sten där fram till 1960-talet, då försvarsmakten tog över och stängde platsen för allmänheten. Sedan något år tillbaka är halvön öppen och nu bygger entreprenören Joachim Kuylenstierna 140 tomter på det gamla kasernområdet. Länsstyrelsen skickade naturvårdsexperter för att på ett tidigt stadium undanröja eventuella hinder.

Schelin Seidegård:

– Man hittade en sällsynt svamp och fick därför ta bort tolv planerade stugor. Bättre det än att hela projektet går upp i rök. Entreprenörerna lyssnade och insåg att det kunde vara en tillgång att man faktiskt lät bli vissa delar av halvön. På det sättet vill jag att vi jobbar i fortsättningen. Det tror jag ju att Johan är pigg på också, att vi utnyttjar varandra tidigare, innan vi har låst in oss i några positioner. Hade man kunnat rucka på Ulvaeus planer från början hade det inte uppstått problem. Det är väldigt tråkigt att det gick som det gick och att Björn tycker det hela är en förfärlig historia. Nu blev det gräddfilar hit och gräddfilar dit och samma gamla snack: »Vilka är det egentligen vi ska locka till Gotland?«

 

Sommaren 2011 rasade en debatt i Dagens Nyheter som startades av den gotländske författaren Kristoffer Ahlström. Han menade att »Sudermalm« åt upp Gotlands själ, och ondgjorde sig över de välbärgade stockholmarnas tilltagande kolonialisering av hans hemort. Kristina Mattson, författare till glesbygdselegin Landet utanför, var kallhamrat pragmatisk i det avslutande debattinlägget: »När en växande majoritet nu lever i de största städerna tvingas landsbygden existera på stadens villkor. Det är en kolonial situation där landsbygden måste leverera det staden efterfrågar för att överleva.«

Anders Brogren, bonden som jobbar extra åt Johan Hellström, fick tidigt lära sig spelreglerna:

– Jag brukar säga att korna kan man sparka på när de är dumma, turisterna är det värre med. Men det får man ta.

När Anders var liten kom det folk och bodde på familjens bondgård i en vecka.

– Vi hade en stockholmare som gick med bar överkropp och lastade höbalar på vagn. Efter första dagen var han helt rödbränd och skinnflådd om händerna, skrattar Anders. Det där var ju en förutsättning för att vi skulle klara oss. Det var pengar vi behövde.

Favoritanekdoten bland dagens gotlänningar går under benämningen »Orm-gate«.

Sommaren 2011 högg Alex Schulmans bror Calle Schulman ihjäl vad han trodde var en huggorm på sin tomt på Gotland. Schulman lade ut bilder av kadavret på sin blogg och skrev: »Högg och högg. Tre gånger. Huvet singlade iväg. Sen klöv jag den jäveln två gånger till. Jag tror till och med att jag skrek under tiden.«

Närstudier av fotona visade att ormen han slagit ihjäl var en rödlistad och fridlyst hasselsnok. Länsstyrelsen fick nys om händelsen och polisanmälde bloggprofilen. »Orm-gate« har nu blivit rättssak, och Schulman kommer att representeras av en av Sveriges mest kända brottmålsadvokater, Thomas Bodström, som tar fallet på högsta allvar.

Den konspiratoriskt lagde ser detta som att stockholmsgotlänningarna håller varandra om ryggen: Bodström har själv sommarställe på Fårö, och är dessutom delägare i Rauk Air, ett nystartat bolag som ägs av höjdare inom kultur- och näringslivet och som finns till för att de ska kunna flyga direkt till nordliga Bunge utan att ta vägen om Visby.

Som ung i Visby rynkade Gotlands landshövding Cecilia Schelin Seidestad själv på näsan åt »badisar« och »nollåttor«. I likhet med Anders Brogren ser hon dock semestergotlänningarna och deras extravaganser som något ofrånkomligt.

Gotland ligger nämligen pyrt till sedan såväl Försvarsmakten som Flextronics avvecklade sina verksamheter på ön och tog en tiondel av arbetstillfällena med sig. Trots en av landets högsta kommunalskatter räcker inte pengarna för att ge den service som krävs – beräkningar visar att befolkningen måste upp i åtminstone 65 000. Mycket talar emot att man löser den målsättningen.

Utbildningsdepartementet har bestämt att antalet högskolor ska minska och den på Gotland väntas bli en del av Uppsala Universitet. Max Hansson, han som fick gräddfil av förre landshövdingen Mariannes Samuelsson, är inte nöjd med företagsklimatet och har flera gånger hotat att flytta sitt företag Payex från Gotland. Nästa år sker dessutom en upphandling av färjetrafiken och många gotlänningar oroar sig för att en eventuell prishöjning ska drabba turismen.

Med dessa orosmoln vid horisonten gnuggar många Gotlandsbor händerna åt de 140 framväxande, exklusiva fritidshusen på Bungenäs, »varsamt anpassade till natur och kultur«. Det enda som möjligen anses ännu mer lovande är den stockholmsbaserade Nobiskoncernens övertagande av driften av Fabriken på Furillen

Björnide. Trots att studion fick nobben av Naturvårdsverket fick Björn Ulvaeus ändå en bit av Furillen till slut. Han är delägare i Nobiskoncernen som köpt in sig i designhotellet Fabriken.
Lojal. Inför V­ictoria och Daniels Furillen-besök 2011 körde lantbrukaren Anders Brogren ut plog­maskinen och gjorde fint på grusplanen utanför hotellet.

Att se Johan Hellström och Stefano Catenacci brainstorma är som att se ett nyförälskat par planera sin första semester ihop. När den ene föreslår något gör den andre stora ögon och utbrister: »Jaaa, det måste vi göra!«

– En av dammarna i stenbrottet skulle kunna bli fiskodling, föreslår Stefano. Det finns en massa örter som vi ska göra något av. Och vi måste göra något med smultronen, här finns ju mängder.
Johan nickar sitt medhåll:

– Precis, dikets ekologi. Handplockade smultron är bra. Kravodlad kiwi känns ju inte lika kul.

Stefano Catenacci pratar om den 157 meter långa frakttunnel som löper under den ena slagghögen.   

– Tänk att sätta 600 gäster på rad där inne, vid ett långbord.

Johan berättar att det finns en tunnel till under den andra slagghögen, den närmast havet.

– Horisonten ligger som ett streck i mynningen.

Catenacci myser.

– Tänk ett spa därinne… Och till hösten kör vi kanske lite kaninjakt. Och så har vi tornet där, där vi snackade om att bygga världens dyraste svit.

Han ser sig omkring i den gamla fabrikslokalen.

– Det är svårt att inte bli förälskad i det här stället.

Affären blev klar hösten 2011 och de sista papprena undertecknades i mars. Nobis, som äger och driver Operakällaren, Hotel Skeppsholmen och Café Opera, går in som partners i Fabriken. Stefano Catenacci är här för att installera den nya kökschefen. Och för att lära känna Nobisgruppens två senaste förvärv: Furillen och dess starke man Johan Hellström.

– Det här är ingen trendgrej, säger Stefano Catenacci. Framtidens lyx är inte femstjärniga hotell och servitriser som springer runt med våta handdukar. Då tror jag mer på Johans tänk med eremitkojor.

Samgåendet innebär att Johan blir entledigad från rollen som driftschef på Fabriken. Han kommer istället att ta fram koncept åt Nobiskoncernens övriga verksamheter, men ska lägga mest krut på att fortsätta utveckla Furillen. Nästa stora projekt är att bygga vad Johan kallar för »en modern tolkning av bysamhället«.

– Jag tänker mig en by där besökaren bestämmer vad byggnaden är, istället för tvärtom.

Idén är att hyra ut lokalerna till kreativa människor och företag.

– Kreativa människor behöver två platser. När hemblindheten tar över rör man på sig för att få nytt.

Jag frågar honom vad det är för sorts människor han hoppas locka.

– Torekov har varit finansens hemvist medan Österlen länge varit ett nav för kulturfolk. Gotland är fortfarande en blandning och det är det jag vill ha. När olika sorters människor samlas kan det slå gnistor.

Exakt hur många byggnader det blir vet han inte än. Johan håller på att arbeta fram en detaljplan tillsammans med Andreas Forsberg, en drös andra arkitekter och gotländskt myndighetsfolk.

– Det borde ta ett år att få klart detaljplanen och ytterligare ett år innan den vinner laga kraft. Men man vet aldrig. Den passerar byggnadsnämnden men sen kommer väl Naturvårdsverket med sina synpunkter.

Han ruskar på huvudet.

– På tolv år har det byggts sju hus på Furillen. Det hade knappast skapat rubriker någon annanstans.

 

Jag kör ner i stugbyn och parkerar på uppfarten till ett rödmålat trähus med
blå knutar. Ulla Hvenmark och hennes sambo Stig Wikman bjuder på kaffe och hembakad morotskaka. Ulla pekar ut genom fönstret, mot en del av den soldränkta
klinten.

– Där häckar en berguv just nu.

När vi avhandlat fågellivet och börjar närma oss anledningen till mitt besök – tvisten – suckar Stig djupt.

– Det här har drabbat oss mycket hårt, säger han.

– Vi vill inte uppfattas som bakåtsträvare, säger Ulla och ser mig stint i ögonen. För den uppfattningen har du säkert fått.

Föga förvånande ser Ulla Hvenmark annorlunda på tiden då hon blev »den där kärringen som hämmade utvecklingen på Furillen«, och folket från Rute hembygdsförening samlades vid hennes tomt.

– De stod här ute och gormade. Det var lite vikingastil över det, som det gamla Gotland där man brände ner grannens hus om han eller hon tyckte annorlunda. Vi har utmålats som rättshaverister och notoriska överklagare. Men det var ju byggnadsnämnden och Länsstyrelsens översittarfasoner som gjorde att överklagandena tog två år. Mobben borde ha stått där och protesterat istället.

Deras granne Bo Hultgren kallar protesterna utanför Ullas hus för »avancerad vuxenmobbing«.

– Det var agitation precis vid tomtgränsen, rena lynchstämningen alltså.

– Det är ju inte en persons fel att två bråkar, men så kan det verka. Johan har haft tolkningsföreträde. Furillen är ett mikrokosmos av Gotland, av hela världen egentligen. Skendemokratin, de ökade klyftorna. Det är en jävla massa mygel och det går inte att komma åt det.

Som »engagerad medborgare« menar Bo Hultgren att han i alla fall har gjort vad han har kunnat. Den pensionerade företagsläkaren – och hängivne fågelskådaren – upptäckte redan på Johan Hellströms första planprogram, en sorts avsiktsförklaring för vad entreprenören ville bygga, en massa tomter som inte tog hänsyn till öns många nyckelbiotoper. Bo Hultgren vände sig till Länsstyrelsen med en ansökan om att göra känsliga delar av ön till naturreservat. Myndigheten slöt en kompromiss med Johan Hellström och ett stort område på den norra delen avdelades. Vid ett annat tillfälle lyckades Hultgren få med sig en inspektör från Länsstyrelsen på en inventering. Han kunde då visa att eremitkojorna var placerade mitt i känsliga biotoper, varpå Johan blev tvungen att flytta sina hus.

Ulla Hvenmark märkte tidigt att i slaget om Furillen så var hon och Bo Hultgren i numerärt underläge. De bekymrade gotlänningarna som uppmuntrat henne att ta striden slutade att höra av sig, och en dag fick Ulla ett samtal från mäklaren Leif Bertwig i Visby. Han ville tala med henne på sitt kontor.

– Han började med att prata om hur han ville att Furillen skulle bevaras, precis som jag. Sen sa han: »Så det vore bra om du slutade överklaga.«

Ulla säger att Bertwig lutade sig fram och viskade: »Kan du gissa vem som ska köpa hus på ön? Håkan Nesser!« Ulla förklarade att hon inte var särskilt intresserad av vem som köpte hus på Furillen. Hon var däremot orolig över att ön skulle förhandlas till en gräddhylla. När Leif Bertwig erbjöd sig att hjälpa Ulla att sälja sin tomt reste hon sig och gick därifrån.

– Johan Hellström har setts som lösningen på Gotlands problem och alla har varit helt lyriska hela tiden. Jag har varit det här jobbiga stockholmspuckot…

Hon sätter citationstecken i luften.

– … den här semestergotlänningen som tyckt annorlunda. Man märker ju vilka krafter som är i omlopp.

Ulla Hvenmark promenerar ofta förbi de olika nybyggena på ön och tycker att arkitekturen är häftig, men att det inte spelar någon roll:

– Här ska nog inte jag vara, tänker man. Det är samma med eremitkojorna som varit så uppmärksammade. Visst, de är snyggt gjorda och smälter in i naturen, men när folk ser dem så tar de en omväg. Man trippar på tå därifrån för man vill ju inte komma där och störa. Det kanske ligger en kändis där inne.

På grusvägen som leder ner till badstranden ligger numera en lastpall med texten »privat väg«.
– Stranden är fortfarande allmän, men hur ska man komma dit? Jag vågar knappt bada där själv, man vet aldrig om Nesser står där bakom de tonade rutorna i sitt tornhus och kikar. Det känns som om den här ön är förlorad. Nu hoppas jag att Johan fixar fram sin detaljplan så att man vet exakt vad det blir av Furillen. Så att jag vet om jag ska sälja min stuga eller inte.

Bo Hultgren menar att han fått rätt i sina farhågor om att Furillen skulle bli en »gated community«.
– På 90-talet var det fullt med folk här, vanligt folk med kikare och picknickkorgar. I dag ser man folk i lackskor och Armanikostymer sprätta omkring utanför Fabriken. Det ser ju ut som att de hamnat på fel plats.

Bo Hultgren säger att hans kamp för att bevara Furillen som ett ställe för vanligt folk – och fåglar – är över. Nu hoppas han att andra orkar fortsätta: Naturvårdsverket, Länsstyrelsen och Naturskyddsföreningen.

– Ett alternativ är att Furillen blir otrendigt igen. Det där postmodernistiska, välstädade, avskalade och ohemtrevliga. Att sälja det som något märkvärdigt, jag tror inte att det går hur länge som helst. Den estetiken kommer att dö ut. Det är kejsarens nya kläder.

 

Fabrikens kök trancherar Stefano Catenacci gulbetorna som ska ackompanjera kvällens lammrostbiff. Johan viker tygservetter till små fyrkanter som han placerar på tallrikarna i matsalen. Varje servett dekoreras med en liten björkkvist från ön. Johan hejar på en av hotellets gäster, en norrman i 50-årsåldern som glider förbi med en Wisby pils i handen. Mannen bär lädersneakers, en glansig svart täckjacka och solglasögon. Inomhus. Genom dessa betraktar han den rostiga jättekedjan som dinglar från traversen i taket.

Ett välklätt par i 20-årsåldern kommer genom entrédörren.

– Vi har bokat ett rum, förklarar killen.

Johan hälsar dem välkomna.

– Ni kan slå er ner så länge, så kommer Karin och hjälper er.

Gästerna förser sig med en kopp kaffe, sätter sig och börjar världsvant bläddra i varsin tidning om arkitektur.

Någon minut senare kommer en barnfamilj in genom entrén. En man och en kvinna i 40-årsåldern och två små flickor. Jag hör att de pratar gotländska.

– Det kanske bara är för dem som bor här? säger kvinnan försiktigt.

– Vi får fråga dem, säger mannen.

Fabrikens nya driftchef Karin Winsnes går fram till det unga paret och frågar om de vill checka in. Sedan vänder hon sig mot familjen från Gotland som blivit stående precis innanför ingången.

– Hejsan, ville ni också checka in?

Kvinnan och mannen utbyter osäkra blickar. Så säger kvinnan:

– Nej. Vi tänkte bara ta en fika och titta lite. Om det är OK?