»Det ger mig en känsla av en jädrans plikt«

Hur kommer det sig att ett 50 år gammalt radioprogram fortfarande är populärt? Lisa Syrén förklarar varför Ring så spelar vi är ett odödligt koncept.

Varför startade programmet från första början?

– Det var ett sätt för Sveriges Radio att närma sig lyssnarna. Året var ju 1968 och samhället förändrades på alla plan – människor skulle vara delaktiga. Under Hasse Tellemars tid på 1970-talet var det drygt tre miljoner lyssnare, som sedan sjönk till en miljon. Nu har vi nästan två miljoner som lyssnar en vanlig lördag.

Vilka är det som ringer?

Annons

– De flesta är mellan 45 och 60 år, ungefär lika många män som kvinnor, och de flesta är svenskfödda. Vi har även många samtal från utlandet – jag har fått samtal från Påskön och från ett par på Nya Zeeland som lyssnar varje lördag kväll. Det är ett sätt att hålla kontakt med hemlandet. Vi jobbar också med webben, där fler nysvenskar och unga är aktiva. Men unga ringer också in. Ibland blir man förvånad över sina egna fördomar. En lördag pratade jag med en mycket trevlig ung grabb som önskade en låt av Lasse Stefanz.

Hur väljer ni ut vilka som kommer med i sändningen?

– Av de 7 000–8 000 samtal som kommer in går 120 vidare till slussen. Där får de berätta vilka de är, vad de ska göra i dag, vilken som är deras plats på jorden och vilken önskelåt de har. Producenten Roger Bengtsson försöker sedan spegla Sverige när det gäller ålder, kön och var de bor i landet. Önskelåten har också stor betydelse, vi vill att musiken ska spreta åt olika håll. Till slut blir det tolv som får prata med mig.

Numera finns det massor av konkurrerande radioprogram. Varför står sig formatet, tror du?

– Konceptet är bra och det har blivit en tradition för många. En viktig del är frågorna, vi svenskar tycker om folkbildning. Men jag har avdramatiserat tävlandet, det har inte så stor betydelse om man svarar rätt eller fel. Det kan tyckas konstigt att konceptet fungerar med tanke på alla plattformar som vi har i dag …

Ja.

– Jag tror att det beror på kontinuitet – många av dem som lyssnar på programmet gör det för att föräldrar eller släktingar har lyssnat. Men också lägereldsmentaliteten. Programmet är ett sätt att dela med sig av erfarenheter, glädje och musik i en väldigt stor krets. Det är ju cirka två miljoner som delar just din önskelåt.

Du har pratat med tusentals lyssnare under dina 22 år som programledare. Tröttnar du inte?

– När klockan ringer fem på lördagsmorgonen så undrar jag vad i hela friden jag håller på med. Men när jag kör ner till radion så tänker jag på alla som faktiskt väntar på programmet. Det ger mig glädje och en känsla av en jädrans plikt.

Hur får du samtalen att fungera?

– Jag har ett genuint intresse för människor. Det låter inte klokt, men jag tycker fortfarande att det är roligt att prata med människor. Den vanligaste öppningen är: »Vad ska du göra i dag?« Annars är frågan om vilken hobby de har ett säkert kort. Jag har haft många samtal med motorcykelnördar och bilnördar. Men ibland fungerar inget av knepen. En gång kom ett samtal från en mycket fåordig norrländsk man som levde upp till myten om sitt släkte. Det var hopplöst att få igång ett samtal. På frågan vad han tyckte om att göra blev svaret: »Sticka.« Följdfrågan blev: »Vad stickar du?« »Strumpor.« Jag skickade ett rött garnnystan till honom så att han fick en annan färg att sticka med än grått. Jag hoppas att det blev en liten revolution i hans liv.

Får du fungera som terapeut?

– Det gäller att värna och inte väja. Ibland kommer samtalen väldigt nära. En man berättade att han skulle på begravning eftersom hans frus syster hade tagit livet av sig. Då är det bara att följa med. Det är lättare nu för tiden att prata om känsliga ämnen. Kanske går det att lära folk att ta upp trollen i ljuset så att de spricker.