»Jag är en extremsportare inom konsten«

Med alla olika metanivåer i Återträffen fick hon publiken att spekulera, fascineras och förfäras. Nu tar Anna Odell obehaget till nya höjder.

I X och Y får man följa dig och Mikael Persbrandt under förarbetet till en film där ni ska undersöka mediebilden av er själva. Ni stänger in er i en studio och anlitar sex skådespelare som ska gestalta era olika personlighetsdrag. Hände detta på riktigt?

– Vi jobbade mycket med vad jag kallar researchfilmningar. Jag och Mikael gjorde olika iscensättningar för att lära känna varandra. Sedan gjorde vi samma sak med skådespelarna. När Thure Lindhardt, som spelar Mikaels gränslösa sida, skulle träffa Mikael första gången bad jag honom att bete sig som han trodde att Mikael var. Jag ville se hur Mikael reagerade. Han blev nog lite förvirrad och provocerad, samtidigt som han tyckte att Thure var kul. Jag tycker att man får en sannare bild av en människa när man sätter den i en osäker situation.

Samma sak händer i filmen. Varför arbetar du med så många metanivåer?

Annons

– Jag är intresserad av verkligheten och vill undersöka och ifrågasätta de normer som gäller, samtidigt som jag attraheras av konsten och leken. Det blir naturligt att blanda de två. Plus att det får folk att våga blotta sig. När ingen i publiken vet vad som är sant eller inte, skapas ett skydd.

I filmen går experimentet överstyr. Blev det obehagligt även i verkligheten?

– För vissa kanske. Alla har varit osäkra i perioder och inte vetat vad de hållit på med. Skådespelarna har varit med och skapat historien genom att de har fått spela oss utifrån vilka de tror att vi är. De har fått gissa: Hur skulle den här sidan av Anna eller Mikael bete sig i den här situationen? Och det är ju läskigt att höra, och väldigt läskigt att säga till någon vad man tror att deras innersta tankar är.

Hur kom du på den här idén?

– Jag ser mig själv som en extremsportare inom konsten. Jag dras till det som skrämmer och utmanar mig. Från början kom den här idén av att jag provoceras av alfahannen. Sedan jag var liten har jag varit rädd för män som är mycket män. Så det här var ett sätt att komma nära den sortens man, försöka förstå honom, och se om han kunde förstå en sådan som mig.

Var det givet att mannen skulle vara Mikael Persbrandt?

– Ja. Jag utgick ju från min bild – mediebilden – av honom, som charmerande och flirtig, men som också kan göra dåliga, gränslösa saker. Den första researchfilmningen höll jag ett förhör där Mikael var tvungen att svara på alla mina frågor. Om han inte svarade sanningsenligt var han i alla fall tvungen att få mig att tro att han talade sanning. Sedan fick han göra samma sak med mig. Han hade ju sin mediebild av mig som lite galen, någon man inte helt kan lita på.

Du har ändå format mediebilden av dig själv genom de mer eller mindre självbiografiska verk du gjort.

– Jag har visserligen bjudit på saker, men jag tycker att medierna har förstärkt vissa delar av mig. Den första bilden av mig blev »den galna konstnären, som kanske bara är galen«, vilken byggde på ett verk som ingen ens hade sett då. Eller som när Lena Andersson skrev en text i DN efter Återträffen där hon mer eller mindre uttryckte att »man förstår varför Anna Odell blev mobbad eftersom hon beter sig som hon gör«. Då utgick hon bara från filmen, jag visade ingenting av hur den mobbade flickan Anna egentligen betedde sig. Jag blev förvånad att hon inte tänkte längre än så, hon som själv skrivit böcker där man om man vill skulle kunna tänka att hon beskriver sig själv.

I X och Y är »Anna Odell« ett konstnärsgeni som beter sig hur som helst i skydd av konsten. Har du tänkt på vilka spekulationer om din personlighet det kan ge upphov till?

– Jag ville visa en massa olika sidor. Samtidigt som hon är som en traditionellt manlig regissör tar hon med sig det som ses som typiskt kvinnligt – att vilja ha barn, bli åtrådd och ha ångest. Så om man tänker efter kanske man kan se att det finns olika sätt att se en människa på.