»Jag trivs med att hålla misslyckandet nära«

Nyligen utnämnde han sig till Sveriges bästa regissör. Jesper Ganslandt förklarar varför en filmskapare inte bör vara för ödmjuk.

Är du verkligen bäst i Sverige?

– Jag är medveten om att alla inte håller med, men en del av mig är övertygad om att jag är unik och oöverträffad. Jag lider inte av dåligt självförtroende, men när jag väl tvivlar gör jag det ordentligt. Fast inte ur en recenserande synvinkel, det handlar mer om att jag rannsakar mig själv. Jag bryr mig inte om vad någon annan tycker.

Det måste vara lätt att få en skev självbild under en filminspelning?

Annons

– På en inspelningsplats finns en tydlig hierarki där regissören får väldigt mycket uppmärksamhet. För att underlätta arbetet finns saker tillgängliga för en hela tiden. Om jag säger till om något så sätts det igång. När inspelningen är färdig tar det flera månader att vänja sig av vid den saken. Min fru går inte med på det längre.

Är det rentutav nödvändigt att ha hybris om man vill skapa något nytt?

– Jag vill göra auteurfilmer med en tydlig berättare. Alla mina filmer har varit väldigt personliga. Därför har det nog varit lättare att övertyga filmteamet om att göra som jag vill. Och det underlättar nog att ha ett visst mått av galenskap för att vara säker på att just min historia är värd att berätta. Jag blev tillfrågad om att göra Snabba cash 3, men tackade nej. Inte för att det var en trea, utan för att jag inte kunde hitta någonting i den som skulle kännas viktigt för mig själv.

I din förra film, Apan, fick huvudrollsinnehavaren Olle Sarri själv inte veta vad filmen handlade om. Var du inte rädd att ett så experimentellt tilltag skulle bli dåligt och bara  … just experimentellt?

– Jag behöver sådan ovisshet, annars blir filmmakandet bara ett rakt utförande. Då åstadkommer man inget nytt och ger inte filmen någon själ eller identitet. Jag skulle gärna se mer svensk film som vågade ha en tydlig berättare.

Varifrån kommer det självförtroendet?

– Så har jag alltid fungerat. När jag var 20 var jag och Fredrik Wenzel på ett möte på SVT Drama med två papperslappar som vi hade skrivit ihop, med idén till det som sedan blev Farväl Falkenberg. Jag öppnade med att säga: ›Allt ni gör nu är dåligt, och ni har ju läst vår lapp, så ni ser att vi vill göra något annat.‹ Det var inte menat som en provokation. Jag trodde att vi direkt skulle nå konsensus om att allt de gjorde var dåligt och sedan gå vidare. Men mötet dog där, kan man säga.

Vad riskerar du med din nya film, Blondie?

– Tidigare har jag nog setts som en art house-regissör som varit ointresserad av om någon ser mina filmer. Det hade känts för tryggt att göra ännu en smal film. Nu vill jag göra en film som är bred och varm, utan att det känns som pengaspekulation och bara bygger på förutsägbar igenkänning, som Göta kanal. I Sverige finns en uppdelning där bred film är jävligt bred, banal och dålig, medan art house-film ofta är kylig. Den senaste filmen som hade ett eget tydligt uttryck, men ändå var bred, är Tillsammans, som kom för tio år sedan.

När Michael Cimino efter Deer Hunter klippte Heaven’s Gate barrikaderade han sig i klipprummet med vapen för att hålla producenterna borta. Filmen floppade sedan så hårt att United Artists kursade. Filmhistorien är full av exempel på att det mest självsäkra regissörerna kan driva fram både de mesta nyskapande filmerna – och de största fiaskona. 

– Jag tycker att sådana historier är väldigt inspirerande. Jag har inte själv misslyckats ännu, men jag trivs med att hålla misslyckandet nära. Ambitionen att försöka göra något nytt medför en risk att misslyckas ordentligt. Det handlar om att vilja göra något mer än bara ännu en rulle. När jag inte känner så längre är det nog dags att ta en paus.