Mia Johansson om kontroll

I september lägger public service-kommittén fram ett ­förslag om slopad TV-avgift. Mia Johansson, Radiotjänsts mest ­erfarne licenskontrollant, förklarar varför det är en dålig idé.

Schablonbilden av en TV-kontrollant är att ni går runt med pejlutrustning. Stämmer den fortfarande?

– Förr i tiden hade man en pejl som kände av mottagardelen i TV:n och mätte hur många apparater det fanns i byggnaden. En del frågar var jag har pejlen när jag kommer på besök, men det är många år sedan vi jobbade så. Vi har pejlapparater på kontoren, men de är stora och otympliga, så de är svåra att jobba med. Förr när man använde dem drog man till sig väldigt mycket uppmärksamhet, man kunde få barn hängande efter sig och allt möjligt.

Hur jobbar ni istället?

Annons

– Vi har listor över alla som är kunder hos oss, och tittar efter dem som saknas på listan. Sedan gäller det att avgöra om det finns en TV i hushållet. Ibland ser jag den från dörren, ibland kan jag se den genom fönstret. I dag hängs ofta TV:n på väggen, så jag brukar kunna se apparaterna både på andra och tredje våningen. Har jag upptäckt en TV talar jag inte om vad jag sett när jag ringer på dörren, utan jag vill att varje person först ska få chansen att själv meddela sitt innehav.

TV-kontrollanter måste, tillsammans med parkeringsvakter, vara den mest hatade yrkesgruppen.

– 90 procent av hushållen betalar ändå TV-avgiften. I de allra flesta fall är bemötandet suveränt. Somliga är nyinflyttade och har betalat på en annan adress, andra har nyss skaffat en TV men inte hunnit meddela det. Sedan har vi självklart dem som tycker det är jobbigt. Vi är väl inte älskade vid alla dörrar.

»Sedan har det hänt att folk lyfter ut TV:n i trapphuset och säger att de inte tänker betala för den. »Du kan ta den med dig«, säger de. »Nej tack, jag är ingen flyttkärring«, säger jag då.«

Finns det några speciella knep för att identifiera TV-apparater?

– Ibland försöker jag se om TV-bilden reflekteras i en tavla eller någon spegel i hallen. Sedan kan man ofta höra någonting, man kanske märker att de tittar på Rapport eller Aktuellt. Nu hinner jag inte titta på TV så mycket själv, men man lär sig känna igen en del röster och en del reklam.

Är du duktig på att avslöja lögnare?

– Ibland när jag ringer på öppnas dörren på vid gavel. Men när jag säger att jag kommer från Radiotjänst säger det »whoom« och så går dörren igen så att bara näsan syns. Det är klart att det är ett tecken på att det finns en TV i hushållet. Sedan finns det människor som kommer ut till mig i trapphuset, det tycker jag också känns som ett tecken. Då kan jag börja fråga lite mer intensivt: »Du har inte en lånad TV då?« »Jo, jag lånade faktiskt en av farmor i förra veckan…« En mycket vanlig ursäkt är att TV:n är trasig, men man måste ändå betala för den, till och med om den är hos reparatören. Andra säger att de inte använder de svenska kanalerna, att de bara tittar på parabol eller att TV:n är lånad. På ett ställe hade de en 40-tummare uppsatt på väggen, men sa att de bara hade lånat den för kvällen.

Hamnar du ofta i bisarra situationer?

– En gång ringde jag på hos en äldre man som sa att han inte hade någon TV. Jag stod utanför dörren och såg gaveln på en tjock-TV, en sådan där gammaldags med trälåda. »Men du har ju en TV där«, sa jag. »Nej, det är ingen TV«, sa han. »Vad är det du har där då? Har du lust att visa mig?« Och när han körde fram TV:n så såg jag att han hade plockat ut bildröret och ställt massor av växter med belysning i lådan. Jag har aldrig blivit så snopen i hela mitt liv.

Finns det de som vägrar att betala, trots att du har sett TV:n?

– Vissa vill inte betala av ideologiska skäl – och det är dem vi måste informera noga. Vi har lagen i ryggen. Sedan har det hänt att folk lyfter ut TV:n i trapphuset och säger att de inte tänker betala för den. »Du kan ta den med dig«, säger de. »Nej tack, jag är ingen flyttkärring«, säger jag då. När jag kommer tillbaka efter en kvart har de lyft in den igen. Det godtar vi inte.

Om TV-licensen försvinner gör ditt jobb det också.

– Det är jättetrist, jag vill självklart fortsätta arbeta. Tänk vad många trevliga personer jag får möta; man vet aldrig vem som ska öppna nästa dörr. Jag gillar verkligen att vara ute i samhället. Bland det roligaste jag vet är att jobba med nysvenskar. Där handlar det mer om att informera, eftersom de kanske inte känner till TV-avgiften. Jag brinner för public service och tycker att det är viktigt att SVT är fristående från staten. Om man lägger avgiften på skatten är risken att det kan styras mer från statligt håll. I dag kan de göra de program de vill, sådant man aldrig ser i de andra kanalerna. Ibland när jag kommer och knackar på säger folk: »Det där vill jag inte betala för, det är bara reklam.« »Men vänta lite«, säger jag då. »Reklam har inte vi. Du förväxlar oss med någonting annat.«

Annons