» Alla bara lever vidare med allting inom sig«

Med sin debutskiva vill Sherihan »Cherrie« Hersi få hela Sverige att känna med Rinkebys alla mammor.

»Jag har en farmor som fort­farande har nio skott i kroppen från det somaliska inbördeskriget. Mamma och pappa flydde ­kriget och hamnade i en liten finsk stad som heter Lohja. Vi tillhörde den första vevan av svarta flyktingar i Finland. Där fanns extremt mycket rasism och jag hamnade på något vis mellan två olika grupper. De andra tjejerna i vår somaliska hemspråksklass kom från mer konservativa familjer och ville slåss med mig, som inte bar slöja, för att imponera på finnarna. Finnarna mobbade mig i sin tur. Lärarna brydde sig inte, de hade också fördomar och tyckte inte att det var något konstigt att barnen kallade mig neger – för dem var det ett normalt ord.

En av våra grannar var en alkoholiserad krigsveteran från vinterkriget. Han bankade på vår dörr varje natt i fyra år. Skrek att han skulle döda oss. På ett sätt härdades jag av det där. På ett annat sätt var det kanske inte den bästa uppväxten, att som svart, tjej och muslim bo på ett ställe där jag inte var välkommen.

»Producenterna ville att jag skulle bli deras lilla Rihanna. Men tyvärr, det är inte jag.«

Annons

När min lillebror var nyfödd hände en grej som gjorde att mamma fick nog. Hon väntade på tåget när en fullgubbe skrek att han skulle slänga ner barnvagnen på spåret. Där stod 50 pers men ingen gjorde någonting. Egentligen är Finland ett lugnt land och vi hade det fint på många sätt, men när mamma inte längre kände att hon kunde skydda sina barn flyttade vi till min moster i Rinkeby. Hon hade fem barn, så vi var åtta ungar intryckta i en trea, men vi var ju släkt, så det var bara kul.

Mina föräldrar skilde sig ganska snart efter att vi flyttat till Sverige, och mamma tog hand om oss. Hon hade svårt att få ett förstahandskontrakt, så vi flyttade runt mellan Märsta, Sundbyberg, Rinkeby, Tensta, Hjulsta, Solna. Vi bodde i tillfälliga lägenheter, på vandrarhem, kvinnohem och jourhem. Jag gick i 13 olika skolor i Stockholm. Mamma märkte hur det påverkade oss och våra betyg att hela tiden byta klass, så till slut fick vi gå i Rinkebyskolan, trots att vi inte bodde där.

Sherihan »Cherrie« Hersi

Ålder: 23

Bor: Rinkeby med mamma, syster och bror.

Karriär: Släppt egna låtarna Tabanja och Intro. Hörts på låtar med Abidaz och remixen av Michel Didas Höru mej bae. Släppt en låt med Linda Pira och en med Mapei. Gjort en cover på Norlie & KKV:s Ingen annan rör mig som du tillsammans med Leslie Tay, vilken har sålt guld.

Jag var väldigt arg och frustrerad under den här tiden. Jag och mina tjejkompisar åkte runt till andra förorter för att slåss och sno mopeder. Jag var aldrig den som drack och festade, men jag började röka väldigt tidigt, var väldigt kaxig, hängde ute och sov borta. Ingen i min omgivning reagerade, för många av ungdomarna i Rinkeby hade det på samma sätt. Allt man såg omkring sig var aggressivitet. Barn började sälja knark för att langarna var de enda personerna med pengar. Det var mycket våld. Vi alla hade personliga connections till dem som slogs och dog. Vi visste deras bakgrund – en alkoholiserad pappa, en mamma som inte mådde bra, en ekonomi som inte existerade. Många bar på trauman från krigsdrabbade ­länder. Och  jag vet inte varför, men i våra kulturer pratar man inte om mentala problem, så alla bara lever vidare med allting inom  sig.

Själv fattade jag inte att jag genom mitt beteende var ytterligare en börda för min mamma som försökte uppfostra oss och samtidigt hitta någonstans att sova för natten.

 

Samtidigt som jag började på Tensta gymnasium fick vi äntligen en lägenhet i Rinkeby och allt lugnade ner sig. Jag hittade en grund, jag fick en egen säng, jag bytte lite umgänge och började dansa och spela musik. Det blev som själv­medi­cinering. Ofta låste jag in mig i skolans musikrum för att lära mig låtar från Youtube på piano. Jag kunde sjunga i timmar och sedan bara gråta. Det hände att jag glömde bort tiden. Två gånger fick väktare komma och öppna skolan för att släppa ut mig. Jag började också läsa böcker och tänkte: ›Shit, jag ska bli författare.‹ Jag skrev noveller och fan fiction till Twilight och Vampire Diaries. Precis som dansen och sången blev skrivandet ett sätt att få ut ångesten.

Efter gymnasiet drog jag till London för att läsa engelsk litteratur. Där var allt kaos. Jag hamnade i ett umgänge som inte var särskilt bra. De var som grabbarna hemma, men på en mycket högre nivå. Många rökte på och de jag bodde med var ute och festade mycket. En gång blev vi hotade med vapen. Och så snart jag började plugga kände jag bara: ›Vad gör jag här?‹ Jag kände mig som en besvikelse för mig själv. Jag undrade vad jag egentligen skulle göra med mitt liv.

När jag kom hem slängde jag mobilen för att ingen skulle få tag på mig. Jag slutade dansa och gav upp hoppet om att plugga. Jag visste verkligen inte vad jag gjorde med mitt liv och låste in mig i  flera månader åt gången.

 

det som till slut tog mig ur depressionen var musik. Jag blev fett inspirerad av min dåvarande kille som var musiker, och började skriva egna texter. Snart fick jag spela in i en riktig studio med Abidaz, som då var den nya stora stjärnan. Jag mådde så bra efteråt – jag hade skapat någonting. Efter släppet började olika podcastare att ringa mig för att fråga om jag skulle släppa något eget. Jag sa att det kommer en EP, men jag visste inte vad jag snackade om. Jag hade ingen aning om hur det skulle gå till. Mina vänner presenterade mig för olika talangscouter och producenter, men alla de här männen jag träffade i branschen, alltså jag hatade dem. De ville alltid göra om mig. Och jag är en muslimsk tjej. Mina föräldrar är inte så konservativa, men av respekt mot dem kan jag inte gå runt naken. Producenterna ville att jag skulle bli deras lilla Rihanna. Men tyvärr, det är inte jag.

Annons

Jag bokade i alla fall in en studiotid med en producent och råkade träffa producenten Amr Badr och sångaren Leslie Tay där. Jag och Leslie gick hem till min kusin och satt där och snackade musik till sex på morgonen. Vi lyssnade på hans grejer och han läste några av mina texter. Han sa till slut: ›Ska vi ingå ett samarbete?‹ Jag bara: ›Okej.‹ Och så skakade vi hand. Sedan dess har det varit full rulle. Han presenterade mig för Babak Azarmi på management­bolaget RMH och jag fick berätta varför jag ville göra musik. Jag bara bölade. Jag sa att jag måste skriva av mig, att jag måste berätta att vi har folk som dör i Rinke­by och att jag måste få alla, till och med svenskarna som bor ute på ­landet, att förstå det här. Jag vill få folk att känna någonting.

Min första singel Tabanja, vilket betyder pistol, riktar sig till min lille­bror som snart fyller 17. Jag sjunger att ›hela orten har tabanja‹ och berättar hur jag ber för att han inte ska dras in i det där. Han är jätteduktig, men jag har sett hur snabbt det kan vända. Han bor med mamma och oss två systrar och jag vet att han har de där känslorna, att han som ensam man borde ta hand om oss. Tänk om han känner det så pass mycket att han börjar beckna? Han kan bara gå ner till centrum i dag och få all hjälp han behöver för att börja langa.

När jag och regissören Saga ­Berlin spelade in videon till låten gick vi bara runt i Rinkeby och filmade – alla ­grabbarna från byn är med i videon. Det var viktigt för mig att inte glorifiera våldet, så jag ville absolut inte ha med några vapen. Däremot ville vi ha med två likbilar som kör in och ut ur Rinkeby. När grabbarna såg dem kom de springande till mig: ›Lyssna, du har skrämt oss med de här likbilarna. Vilken äcklig känsla jag fått av dem.‹ Två dagar senare blev en unge som skulle varit med i videon ihjälskjuten i Bromsten. Jag fick en sådan ilande känsla i kroppen. Det kändes som om jag inte borde släppa videon för att allt kom lite för nära. Sedan när vi ändå gjorde det hörde många mammor från orten av sig: ›Min son blev skjuten för inte så länge sedan och din låt har betytt så mycket.‹

Det är så stort mellanrum mellan människor i dag: ›Du är rasist‹, ›Du är vänsterextremist‹. Jag hatar politik och kan ingenting om det, jag är mer som en hippie – vi måste bara ena alla. Jag vill förmedla sorgen och hopplösheten från förortens perspektiv, så att alla kan ta det till sig. Om en kvinna på 58 bast på landsbygden som inte mår så bra kan relatera till något som mina kill­kompisar som står nere i centrum varje dag känner så har jag gjort mitt. Jag vill bara föra folk närmre varandra genom att väcka känslor hos dem med min musik.

I julas blev en annan kille kniv­huggen till döds. Han hette Aiman Qabli och var en rappare som gjorde jätte­känsliga och fina låtar. Hans mamma var så stark och anordnade ›Lägg ner ditt vapen‹-manifestationer. Hon hörde av sig och ville att jag skulle sjunga, eftersom Aiman älskade min låt. Att sjunga framför hans föräldrar som grät till ord som jag har skrivit … Jag hoppas att folk på riktigt förstår hur det är. Man kan läsa artiklar som listar de farligaste ­ställena i Stockholm, men jag tror inte att det är så många som tänker på att det är en mamma som förlorat sin son när sådana här saker händer. En mamma som älskat sitt barn och själv kunnat dö för det.«