»Alla bara lever vidare med allting inom sig«

»Jag har en farmor som fort­farande har nio skott i kroppen från det somaliska inbördeskriget. Mamma och pappa flydde ­kriget och hamnade i en liten finsk stad som heter Lohja. Vi tillhörde den första vevan av svarta flyktingar i Finland. Där fanns extremt mycket rasism och jag hamnade på något vis mellan två olika grupper. De andra tjejerna i vår somaliska hemspråksklass kom från mer konservativa familjer och ville slåss med mig, som inte bar slöja, för att imponera på finnarna. Finnarna mobbade mig i sin tur. Lärarna brydde sig inte, de hade också fördomar och tyckte inte att det var något konstigt att barnen kallade mig neger – för dem var det ett normalt ord.

En av våra grannar var en alkoholiserad krigsveteran från vinterkriget. Han bankade på vår dörr varje natt i fyra år. Skrek att han skulle döda oss. På ett sätt härdades jag av det där. På ett annat sätt var det kanske inte den bästa uppväxten, att som svart, tjej och muslim bo på ett ställe där jag inte var välkommen.

»Producenterna ville att jag skulle bli deras lilla Rihanna. Men tyvärr, det är inte jag.«

När min lillebror var nyfödd hände en grej som gjorde att mamma fick nog. Hon väntade på tåget när en fullgubbe skrek att han skulle slänga ner barnvagnen på spåret. Där stod 50 pers men ingen gjorde någonting. Egentligen är Finland ett lugnt land och vi hade det fint på många sätt, men när mamma inte längre kände att hon kunde skydda sina barn flyttade vi till min moster i Rinkeby. Hon hade fem barn, så vi var åtta ungar intryckta i en trea, men vi var ju släkt, så det var bara kul.