»Är det verkligen normalt att jag ser mina tarmar?«

Martina Karlssons mage läkte inte efter förlossningen. Tre och ett halvt år senare tröttnade hon på att få sin skada avfärdad som »ett skönhetsproblem«.

»När jag blev gravid blev jag snabbt väldigt stor runt magen, så folk skojade om att det kanske var tvillingar. De visade sig ha rätt. Den 19 juni 2014 åkte vi in till BB. Edit, som låg längst ner, hade armen över huvudet och ville inte flytta på sig, så det blev akut kejsarsnitt och de plockade ut Edit och Alma ur min jättemage.

Den första tiden efter snittet tyckte jag att det var jobbigt att andas – jag kunde inte ta djupa andetag. Jag sa till min sambo att han inte fick säga roliga saker, för jag orkade inte skratta. Jag hade alltid ont i magen. När jag låg på rygg såg jag mina tarmar jobba och röra på sig genom huden. Det kändes som att ha en alien i magen.

Efter två månader köpte jag en gördel för att slippa gå och spänna magen, och en träningsbok för nyblivna mammor. Men jag kunde inte ens göra de allra lättaste övningarna och tänkte: ›Är jag så svag?‹

Annons

Först trodde jag att det ändå var som det skulle, men när det var likadant efter fyra månader kontaktade jag vården. Jag träffade kirurgen som gjort kejsarsnittet och frågade: ›Är det verkligen normalt att jag ser mina tarmar?‹ Hon menade att det bara var huden som rörde sig och sa att jag skulle fortsätta träna som före graviditeten – alla övningar, till och med situps, gick bra. Jag tyckte det lät konstigt, för jag hade läst att det inte alls bara är att träna på.

Trots att jag tränade blev det inte bättre – jag hade fortfarande svårt att skratta, jag hade ont i ryggen och min man fick ofta lyfta barnen till mig. Det påverkade vardagen som småbarnsförälder. I februari året därpå träffade jag en annan kirurg som konstaterade att jag hade rektusdiastas – delade magmuskler – och att det var tjocktarmen jag såg arbeta under huden. På i princip alla gravida delar sig de raka, yttre magmusklerna för att barnet ska få plats och efter förlossningen går de ihop igen. Men det gjorde de aldrig på mig. Jag kunde stoppa in fingrarna under magmusklerna, och en läkare sa att jag förmodligen kunde känna min kroppspulsåder om jag ville, för det är ingenting däremellan. Rektusdiastasen gör att man blir instabil i bålen och ser gravid ut eftersom musklerna inte kan hålla ihop magen. När man inte har fungerande magmuskler så inser man hur mycket man behöver dem. Jag har haft jättesvårt att dammsuga och skotta snö, till exempel. Man får också ont i ryggen – en del får diskbråck eftersom styrkan i magen saknas.

Kirurgen jag träffade sa att en operation, där man syr ihop bindväven som håller ihop musklerna och samtidigt tar bort den överflödiga huden på magen, kunde vara ett alternativ för mig. Men han ville först ge det lite mer tid att gå ihop. Jag skulle träna i tre månader, men tvärtemot vad den första läkaren sa menade han att jag inte skulle göra tunga övningar – absolut inte situps.

Efter återbesöket hade jag ett meddelande i min röstbrevlåda: det var sju centimeter mellan mina magmuskler, vilket läkaren bedömde vara en ›stor delning‹ och jag skulle bli kallad för att ›diskutera en operation‹. Jag blev skitglad – jag trodde att det i princip var klart att jag skulle opereras. Men när jag kom dit fick jag träffa chefskirurgen som förklarade att sjukhuset hade som policy att de bara opererar rektusdiastas om man också har bukbråck, eftersom tarmarna då kan klämmas och det blir farligt. Men det hade inte jag, och då fanns det inte ›kunskapsunderlag som stödjer kirurgisk åtgärd‹. Han sa att jag kunde söka mig någon annanstans. Det enda alternativet var att träna, utan begränsningar: situps skulle gå jättebra.

Jag storlipade i bilen hela vägen hem. Jag tänkte att jag kanske bara var tvungen att acceptera att ständigt ha på mig en gördel, få ont i magen när jag lyfte mina barn och inte kunna springa och hoppa. Jag försökte att inte deppa ihop, tränade så gott det gick, började jobba igen och fick kontakt med andra med rektusdiastas på Facebook. Då insåg jag att jag inte var unik. Det finns kvinnor som har en delning på tolv centimeter. En del kan inte jobba, har inget fungerande sexliv och kan knappt plocka ur diskmaskinen. Det finns många sorgliga historier om hur kvinnor nonchalerats när de sökt vård: en kvinna skrattades rakt i ansiktet av läkaren när hon föreslog att hon kanske hade delade magmuskler, och en läkare googlade rektusdiastas och sa: ›Jaha, det finns tydligen något som heter så.‹ Men jag har också pratat med kvinnor som faktiskt fått en operation via landstinget och som blivit hjälpta av det.

Träningen gjorde visserligen att jag kunde börja cykla på landsväg igen, som är min stora passion i livet, men alla andra besvär fanns kvar. Jag var rädd för att få värre ryggproblem i framtiden, och kände: ›Det här måste ordna sig nu!‹ Så jag hörde av mig till ett större sjukhus i en annan kommun. En sjuksköterska förklarade på telefon att rektusdiastas ses som ett ›kosmetiskt problem‹. Ville jag opereras fick jag räkna med att betala det själv på en privat klinik.

Jag blev vrålförbannad. Ett skönhetsproblem? Som om man söker landstingsvård för att få en platt mage. Visst, till viss del är det väl kosmetiskt, eftersom magen står rakt ut. Men delade magmuskler måste i allra högsta grad ses som medicinskt: jag och många andra kvinnor har funktionella problem. Det känns som om många ser oss som gnälliga kärringar som bara ska vara tacksamma för att vi har fått barn. Det finns lite forskning och uppenbarligen dålig kunskap om rektusdiastas i vården, eftersom vi fått så olika och ibland rentav felaktiga råd. Hanteringen på olika ställen i landet är också helt olika – i andra landsting opereras personer med mindre delning än min. Man känner sig väldigt maktlös, det går inte direkt att överklaga en läkares beslut.

Tre och ett halvt år efter att barnen föddes bestämde jag mig för att låna nästan 65 000 kronor för att opereras på en privat klinik. Jag var 34 år och ville slippa vara begränsad resten av livet. Två dagar efter att jag hade pungat ut med bokningsavgiften fick jag typiskt nog ett brev med en kallelse till bedömning på det större sjukhuset. Då fick jag lite ångest, men jag orkade inte vänta mer på den offentliga vården. Eftersom de förra gången sa så tydligt att det är ett kosmetiskt problem kändes chansen minimal.

Nu är jag nyopererad och även om det bara har gått ett par dagar så känner jag skillnad: när jag drar in magen tycker jag att jag får bättre kontakt med musklerna. Det kommer att ta många månader innan jag riktigt vet hur operationen gått, men jag ångrar mig inte. Jag är så trött på den här jäkla magen.«