För 15 år sedan var jag på en tråkig fest och drog ut en bok ur bokhyllan som heter Örnen mot polen. Den verkade så spännande att jag snodde den och gick hem. Jag blev fascinerad av historien om hur en ingenjör från Stockholm fick idén att flyga vätgasballong till Nordpolen. Andrée fick med sig två män: Nils Strindberg – som just hade förlovat sig – och Knut Frænkel.
Trots att Andrée tidigare bara hade flugit ballong sex gånger, och trots att ingen hade lyckats hålla en ballong i luften längre än ett dygn, räknade han med att kunna flyga i 30 dygn. De provflög aldrig ballongen innan de gav sig av. En hurrande publik på Danskön såg dem bara försvinna in i molnen. Sedan hörde ingen något mer från dem.
Efter tio år dödförklarades de, och Nils fästmö Anna gifte om sig i USA.
När kropparna hittades efter 33 år fann man brev som Nils skrivit till Anna, fastfrusna foton och Andrées dagböcker. Av dem framgick att ballongen dunsat ner på det arktiska istäcket efter tre dagar. Så där stod tre skrivbordssnubbar från Stockholm i dåliga kläder. De började gå söderut, men isen drev norrut så de kom ingenvart. Efter några månader dog de på Vitön.
Den första tiden var Andrée bara ett intresse. Sedan åkte jag till Andréemuseet i Gränna och såg deras kläder och prylar. Då blev det värre. Jag besökte trappuppgångarna där Andrée, Strindberg och Frænkel bodde. Jag följde med en isbrytare till Nordpolen och fick gå ut där de landat. Det går inga resor till Vitön eftersom den nästan alltid är omringad av packis, så för två år sedan arrangerade jag en egen polarexpedition dit. Det var så coolt, trots att det är världens vidrigaste ställe. Man var så ensam ute på Ishavet. Det är inte en plats där människor ska vara.
Den mest spridda teorin om dödsorsaken är att de fick trikiner av att äta isbjörnskött. Men ju mer jag satte mig in i frågan, desto mindre troligt verkade det. Trikiner har en dödlighet på 0,2 procent.
När vi skulle göra ett femveckorsprojekt på läkarutbildningen startade jag en studie om dödsorsaken. För det behöver man patologiska preparat, och eftersom ballongfararna kremerades när de återfanns blev forskningen alldeles för omfattande för skolprojektet. Jag tvingades ta ett skoluppehåll för att leta kroppsdelar i hela Norden. Jag fick ett revben skickat som jag hämtade ut på Ica, inslaget i bubbelplast. I en vante på Andréemuseet finns en bit av Andrées nagel, och jag anlitade ett analysteam i Trondheim som fick spara sina egna avklippta naglar i ett halvår för att ha som referensmaterial.
Jag började ägna all min fritid och mycket av min arbetstid åt det här. Jag fyllde väggen i mitt arbetsrum med kartor och foton från expeditionen. Mina kompisar kallade det för Seven-rummet. Ibland har folk tyckt att jag är som kvinnan som gifte sig med Berlinmuren. Men om man håller på med något så mycket blir man bra på det. Och det är så jävla roligt att känna att jag är bäst i Sverige på det här. Ändå var det först för tre år sedan som jag insåg att jag kunde skriva en bok.
När min son frågade varför jag var så besatt av att ta reda på vad de dog av sa jag bara: ›Tyst, barn, jag kan inte svara.‹ För det är så självklart att det inte finns något svar. Man andas in och ut. Men varför?
Det är ju inte Andrée, en 43-årig ingenjörsgubbe, jag är fascinerad av. Mer att de försökte ta sig någonstans men inte kom någonvart. Och så är det en fantastisk kärlekshistoria. När Anna dog, tio år efter att expeditionsmedlemmarna återfunnits, stod det i hennes testamente: ›Begrav mig bredvid min man, men ta ut mitt hjärta och lägg det bredvid Nils.‹
På morgonen den dag som skulle ha varit Nils Strindbergs 77:e födelsedag, den 4 september 1949, samlades hans bröder vid hans grav och grävde ner hennes hjärta.«