Färsk. »Det är första gången jag gör en filmroll och jag hade ingen aning om hur det går till. Jag ringde till min mentor Gunilla Röör, professor på Högskolan för scen och musik, och frågade: ›Ska man kunna hela ­manuset första dagen?‹ Det behövde man tydligen inte.«

Bianca Kronlöf om klass

Bianca Kronlöf spelar huvudrollen som svensk barnflicka i Oslo i den redan flerfaldigt prisbelönta filmen Svenskjävlar. För ­Filter berättar hon om sin egen klassresa.

Jag är uppvuxen i ett radhusområde utanför Nynäshamn. Mina föräldrar invandrade från Finland – mamma är sjuksköterska och pappa arbetar som stenläggare. Vi hade inte särskilt mycket pengar. Men vi gick ofta på teater och hade ›Stockholmsdagar‹ när vi gick på museer och åt på McDonald’s. Efter nian sökte jag in till teatergymnasiet i stan. Jag skämdes för att jag inte förstod vad folk pratade om, och frågade min kompis: ›Alltså, de här Moderaterna – vad är det?‹ Många var veganer, och jag hade inte träffat en vegetarian i hela mitt liv.

Under tiden jag sökte till scenskolan tog jag jobb som barnflicka hos en familj i en jättefin våning på Östermalm. Mamman var ensamstående och helt fantastisk. När vi åkte på en resa till New York fixade hon teaterbiljetter till någon undergroundscen. Samtidigt är det märkligt att vara en del av en familj och ändå inte – att arbeta i någons fritid. När jag kom på att min lön bara var en liten del av någons utgifter kändes det som att tänka på rymden. Det var ogreppbart att det kunde vara så olika.

Lite senare fick min syster Tiffany jobb i en skoaffär. Vi satt på en restaurang när hon frågade mamma hur mycket hon tjänade. När hon insåg att mamma tjänade mindre efter 30 år i vården än vad hon själv gjorde, började hon gråta. Det är helt jävla sjukt. Inget gör mig så glad som sjuksköterskeupproret. Min mamma tillhör 70-talsfeministerna som gjorde sig självständiga, men på bekostnad av sig själva. De jobbar extraskift och känner sig duktiga när de är helt slutkörda. Jag hoppas vår generation blir bättre på att be om hjälp och säga: ›Jag tänker inte göra det här!‹

Annons

Den brutala sanningen om klass är att det handlar om att vi värderar oss själva och andra olika högt. Folk dör tio år tidigare i vissa delar av Stockholm, och det bara accepterar vi. Vissa vet vad de är värda och ställer mer krav. Andra bara: ›Jaja, den här kassa höften eller lönen får jag väl leva med.‹

Min rollfigur i Svenskjävlar heter Dino och arbetar som barnflicka i Oslo, vilket har gjort att jag har kunnat använda mina egna erfarenheter. Dino tycker inte att hon är bra på något – hon bor i ett kollektiv med 18-åringar och tänker bara: ›Fuck allting!‹ Jag och regissören Ronnie Sandahl pratade mycket inför filmen – vad det gör med en människa om hon inte tycker att hennes åsikter eller talanger är värda något. Vid ett tillfälle frågade han om jag läser böcker. Jag sa nej. Sedan började vi diskutera en massa böcker, och han bara: ›Du läser ju visst böcker‹, och jag insåg att jag inte ser mig som en sådan person. Jag tänker att de böcker jag läst inte räknas. Under tonåren läste jag Tvillingböckerna medan andra läste Sagan om ringen.

Att ha föräldrar som haft det lite svårt romantiseras väldigt mycket i teatersammanhang och uppfattas som lite härligt. Typ: ›Min morsa var faktiskt städare. Och nu är jag här!‹ Fast den som säger det kanske är vit, man och har jobbat där i 30 år.

Jag var på klassåterträff tio år efter vi slutade nian. När jag sa vad jag jobbade med sa de: ›Jaså, det visste man ju, din lilla skådespelarapa!‹ Jag hade kunnat kontra med: ›Jaså, du har två barn och är rörmokare, det såg man ju redan då!‹ Typ alla killar jobbade i byggbranschen. Samtidigt tjänar de säkert mycket mer än jag. Jag tänker att min klassresa inte handlar så mycket om pengar, utan mer om ett kulturellt kapital. Att jag själv har börjat tycka att det jag tycker spelar roll. Jag saknade analytiskt tänkande under uppväxten. Jag hade en känsla av saker, som jag först nu förstår vad de handlar om. Om någon hade sagt till mig för tio år sedan att jag skulle bli intervjuad i ett magasin, om klass, skulle jag bara säga: ›Men, varför?‹«


Vi beklagar, men du har gått in i väggen. Dessbättre är det bara en betalvägg.

Merparten av vårt material är öppet bara för våra prenumeranter (som gör det möjligt för oss att existera). Nu hoppas vi på dig också!

Som prenumerant får du:

  • Sveriges mest prisbelönta magasin i brevlådan varannan månad.
  • Fri tillgång till alla nummer digitalt samt färska artiklar som bara publiceras på hemsidan.
  • Fri bindningstid.

Dessutom får du rabatt i vår webbshop och inbjudningar till releasekvällar samt förhandsvisningar av både film och teater.

Klart jag ska bli prenumerant!

Fakturaprenumerant?

Klicka här för att aktivera ditt konto

För dig som redan är prenumerant är det bara att logga in och botanisera i vårt digitala arkiv.

Glömt lösenord?