Bianca Kronlöf om klass

Jag är uppvuxen i ett radhusområde utanför Nynäshamn. Mina föräldrar invandrade från Finland – mamma är sjuksköterska och pappa arbetar som stenläggare. Vi hade inte särskilt mycket pengar. Men vi gick ofta på teater och hade ›Stockholmsdagar‹ när vi gick på museer och åt på McDonald’s. Efter nian sökte jag in till teatergymnasiet i stan. Jag skämdes för att jag inte förstod vad folk pratade om, och frågade min kompis: ›Alltså, de här Moderaterna – vad är det?‹ Många var veganer, och jag hade inte träffat en vegetarian i hela mitt liv.

Under tiden jag sökte till scenskolan tog jag jobb som barnflicka hos en familj i en jättefin våning på Östermalm. Mamman var ensamstående och helt fantastisk. När vi åkte på en resa till New York fixade hon teaterbiljetter till någon undergroundscen. Samtidigt är det märkligt att vara en del av en familj och ändå inte – att arbeta i någons fritid. När jag kom på att min lön bara var en liten del av någons utgifter kändes det som att tänka på rymden. Det var ogreppbart att det kunde vara så olika.

Lite senare fick min syster Tiffany jobb i en skoaffär. Vi satt på en restaurang när hon frågade mamma hur mycket hon tjänade. När hon insåg att mamma tjänade mindre efter 30 år i vården än vad hon själv gjorde, började hon gråta. Det är helt jävla sjukt. Inget gör mig så glad som sjuksköterskeupproret. Min mamma tillhör 70-talsfeministerna som gjorde sig självständiga, men på bekostnad av sig själva. De jobbar extraskift och känner sig duktiga när de är helt slutkörda. Jag hoppas vår generation blir bättre på att be om hjälp och säga: ›Jag tänker inte göra det här!‹

Den brutala sanningen om klass är att det handlar om att vi värderar oss själva och andra olika högt. Folk dör tio år tidigare i vissa delar av Stockholm, och det bara accepterar vi. Vissa vet vad de är värda och ställer mer krav. Andra bara: ›Jaja, den här kassa höften eller lönen får jag väl leva med.‹