»Det här är en grej som låter lite shady«

Alexander Zahari hjälpte ambitiösa ungdomar att starta företag. Sedan gjorde han sitt »livs enda kompromiss«, drogs in i Högskoleligan och bistod mindre flitiga ungdomar att fuska på högskoleprovet.

»Det kanske är lätt att säga i efterhand, men den morgonen hade jag en känsla att något skulle hända. Jag kom till Victors lägenhet strax efter sju och märkte att den såg annorlunda ut. Soffa, TV, allt sådant var bortplockat. Telefonerna låg på ett stort bord mitt i rummet. Persiennerna var neddragna och de hade ljudisolerat med madrasser och textilier. Rummet var helt anpassat för verksamheten. Mitt enda jobb var att ringa upp de kunder som befann sig inne i provsalen och sedan skriva upp om det var problem med någon telefon. Strax efter andra provpasset hörde jag ljudet av krossat glas och såg två hackor stickas in genom persiennerna. Bara några sekunder senare bröts dörren upp av människor iklädda stridshjälmar, skyddsglasögon, skyddsvästar med kameror på … De skrek åt oss att lägga oss på golvet. Sedan tog de mig till polisstationen och satte mig i en sex kvadratmeter stor fyllecell som var kaklad från golv till tak. Jag satt inlåst i tre dagar och hade en hel del tid att tänka på hur jag hamnat där.

Jag har alltid drömt om att driva eget företag. Min pappa är från Malmö, min mamma är född i Istanbul av grekiska föräldrar som flydde till Sverige som arbetskraftsinvandrare. Jag växte upp i ett bra område i Norrköping, men mina föräldrar jobbade i vården och klarade sig precis på sina löner. Jag och min pappa bråkade mycket under halva min barndom, så jag såg upp till en av mina morbröder. Han kom till Sverige som nioåring men lyckades starta både en trafikskola och en halkbana. När jag skulle välja gymnasium var mitt enda kriterium vilken nivå de hade på sin Ung Företagsamhet-utbildning.

Sista året på gymnasiet uppmärksammades de sjunkande skolresultaten i matematik, så jag och tre kompisar gjorde en bok som skulle förenkla inlärningen. Efter studenten var det bara jag som ville driva företaget vidare. Jag sökte stöd hos både Nyföretagarcentrum och statens innovationsbank Almi, men jag upplevde inte att jag fick någon hjälp. Det fick mig att fundera: Varför driver så få unga människor företag? Jag fördjupade mig i frågan och började se det som mitt uppdrag i livet att ändra på den saken.

Annons

Efter att ha jobbat inom bank och försäkring i några år registrerade jag mitt företag. Affärsmodellen var ett coworking space där unga kunde sitta tillsammans och hjälpa varandra. Jag tog över hyreskontraktet på en lokal i Norrköping samtidigt som jag började plugga kandidatprogrammen i ekonomi och psykologi. Det var svårare än jag trodde att hitta hyresgäster, och kostnaden för lokalen var tung med tanke på min bleka ekonomi. Jag lånade pengar av mamma och tog en del av studiemedlen, men då fanns inte mycket kvar att leva på. Jag sökte extrajobb på allt från matbutiker till slamsugningsföretag, men de svarade inte ens.

Via en bekant hade jag stött på en kille som heter Victor. Kanske hade han snappat upp att mitt företag inte gick så bra, för hösten 2015 hörde han av sig med ett förslag. Han sa ungefär: ›Det här är en grej som låter lite shady, men jag lovar att den är helt laglig. Behöver du extra pengar finns en plats åt dig.‹

Han förklarade att de hjälpte folk att få bra resultat på högskoleprovet. Folk som köpte tjänsten fick de rätta svaren upplästa i en diskret öronsnäcka. När jag läste på skrev flera svenska tidningar att en sådan verksamhet inte bröt mot lagen. Vid första tillfället hade Victor och hans bror köpt in de rätta svaren av en utomstående aktör. Jag lyssnade när svaren lästes upp i en telefon, skrev ner dem och gav dem till Victors bror som läste upp dem för kunderna. De var bara något tiotal, tror jag. Sammanlagt lade jag drygt 15 arbetstimmar, och för det fick jag 10 000 kronor. Jag var med även på proven under våren och hösten 2016. Kundantalet ökade och vid de tillfällena var min uppgift att se över telefonerna. För det fick jag 25 000 per tillfälle.

Trots att jag inte gillade verksamheten kompromissade jag med mig själv för att rädda mitt företag. Under hösten arbetade jag om min affärsmodell och mitt kontrakt med hyresvärden och fick dessutom ett konsultuppdrag där jag åkte till gymnasieskolor och coachade elever i företagande. När det blev klart sa jag till Victor att jag inte ville extrajobba åt dem längre.

Ett halvår in i konsultuppdraget insåg jag att mycket av det jag gjorde kunde automatiseras. Det ledde till visionen om en mångsidig, chattbaserad rådgivare för unga som vill starta och driva företag, inte bara i Sverige utan i hela världen. Jag utvecklade den parallellt med studierna och våren 2018 insåg jag att jag inte skulle klara tillräckligt många kurser för att få studiemedel. Så jag hörde av mig till Victor igen.

Det var då insatsstyrkan stormade lägenheten. Först efter ett par dagar i arresten förstod jag att lagen ändrats och att det jag gjort kunde vara brottsligt. Under rättegången kom mycket upp till ytan. Jag hade förstått att de andra tjänade pengar, men inte att det var sådana summor. Victor och hans bror tjänade så mycket att de låtsades sälja guldtackor till varandra för att tvätta pengarna. En annan av de inblandade hade vakuumförpackat sedlar och grävt ner dem i trädgården till sina föräldrars sommarstuga.

De fick långa fängelsestraff, jag fick dagsböter och villkorlig dom. Jag har inga större invändningar mot det. Jag är inte stolt över vad jag gjorde, men jag är inget offer. Inom psykologin finns ett begrepp som kallas mental bokföring. Det innebär till exempel att om man tränar ett extra hårt pass på gymmet så har man en tendens att belöna sig efteråt. ›Nu har jag utrymme, för jag ligger på plus.‹ Jag var inne i det tankesättet. Jag gjorde bra saker genom mitt företag, därför kunde jag kosta på mig den här handlingen, som var dålig.

Prototypen till vår AI-rådgivare är strax färdig och vi har en offert som ligger hos en statlig myndighet. Det är svårt att säga om domen kommer att påverka affärerna, men i så fall får jag hantera det. Det här har också fört med sig vissa positiva saker. Jag har insett att jag inte kan spä ut mig, utan måste välja vad jag fokuserar på. Och framöver ska jag inte ta beslut som jag tvivlar på. Jag tänker inte kompromissa med mig själv igen.«