Maffiametoden som erövrade världen

Därför stavas framtidens viktigaste konsumentmärkning Fair Tax.

Jag hade besökt kaféet sedan en tid tillbaka. En eller ett par timmar i veckan brukade det bli, oftast vid samma bord. Det var ett bra ställe att skriva på. Den här morgonen satt en man och sov vid bordet intill. Kläderna var smutsiga, ansiktet märkt av livet på gatan; nu vilade det mot den stora handflatan.

En av kaféets anställda, en ung kille, ställde sig intill mannen, lutade sig fram och sade någonting. Mannen nickade.

Annons

Nu kör de ut honom, tänkte jag.

Men istället för att avvisa mannen tog killen en av kopparna som stod på bordet och gick för att hämta påfyllning. I det ögonblicket greps jag av en känsla som de flesta företag strävar efter att framkalla hos sina kunder: stolthet över att ha handlat hos dem.

Händelsen väckte min nyfikenhet. Fanns det en policy som personalen agerade efter? Kanske en trimmad version av Googles Don’t do evil?

På hemsidan fanns mycket riktigt en flik med rubriken Värderingar. Det mesta handlade om kaffet: att det ska vara gott, gärna ekologiskt och producerat under rättvisa villkor. Längst ner fanns ett motto: Gästen går först.

Vi lever i varumärkets tid. Det var länge sedan kaffe var kaffe, socker var socker, havregryn var havregryn. Det företag som inte vårdar sitt varumärke går snart under. Berättelsen om varumärket Espresso House börjar på Kyrkogatan i Lund, där makarna Charles och Elisabeth Asker öppnade kedjans första kafé 1996. Det står att läsa på hemsidan, under rubriken Historik.

Ekologiskt och rättvist kaffe. En kedja grundad av ett strävsamt skånskt par. Så var min bild av Espresso House innan jag bestämde mig för att titta på vem eller vilka som äger kaffekedjan. På hemsidan avhandlas ägandet i en mening: »Espresso House är en svensk kaffekedja som ägs av Herkules Capital.«

Herkules Capital AS visar sig vara ett norskt riskkapitalbolag. Ägandet av Espresso House är via en kedja av företag förlagt i fonden Herkules III, som har sitt säte på Jersey. Ett ökänt skatteparadis.

Den brutala maffialedaren Al Capone misstänktes för såväl smuggling som mord, men bevisen mot honom var alldeles för svaga. FBI bestämde sig för att spåra Capones pengar istället, vilket innebar slutet på hans karriär: i oktober 1931 dömdes han till elva års fängelse och 215 000 dollar i skattetillägg.

Meyer Lansky, en annan maffiaboss, tog lärdom av Al Capones fall och packade bokstavligen sina pengar i en resväska och förde ut dem ur landet. Färden gick till Schweiz, som precis hade infört sin numera beryktade banksekretess. På så sätt kunde Lansky överlista såväl skattemyndigheten som FBI.

Med hjälp av de undangömda pengarna, som huvudsakligen kom från kasinon i USA, byggde Lansky upp en omfattande spelverksamhet på Kuba. När Fidel Castro genomförde sin revolution 1959 stack Lansky till Bahamas istället, där hans pengar utgjorde en del av grundplåten till öns växande bankverksamhet – som saknade såväl restriktioner som insyn. På Bahamas upptäckte Lansky en annan fördel: här fanns en möjlighet att göra affärer utan att betala någon som helst skatt.

Ryktet om den fiffiga lösningen spred sig bland privatpersoner och företag, och de etablerade bankerna var inte heller sena att ta tillvara den nya affärsmöjligheten. På tio år ökade antalet banker på Bahamas från 40 till 320.

Att Bahamas var en brittisk koloni gjorde att avsaknaden av regler kombinerades med stabilitet. Även andra brittiska kolonier som Caymanöarna, Jersey, Guernsey och Isle of Man anpassade sina lagar efter bankernas behov, och snart spred sig skatteparadisen över världen: Singapore, Nauru, Cooköarna, Tonga, Samoa, Marshallöarna, Irland, Luxemburg, Hong Kong, Dubai … Mellan 1960 och 1990 skapades mellan 60 och 100 skatteparadis, beroende på vilken definition som används. IT-tekniken och avregleringarna på finansmarknaderna gjorde dessutom skatteparadisen tillgängliga för allt fler. Många av öarna fullkomligt slukades av bankerna. Caymanöarna, med sina 50 000 invånare, växte till världens fjärde största finansiella centrum med 10 000 hedgefonder och 1 800 miljarder dollar i internationella tillgångar.

Skatteparadisen gjorde det inte bara möjligt att gömma undan pengar på hemliga bankkonton, oåtkomliga för hemlandets myndigheter – de öppnade också för komplicerade upplägg där framför allt multinationella företag via en kedja av dotterbolag kan slussa vinster från det land där de uppstår till en ö där de inte beskattas alls. Många av bolagen som skapas är rena papperskonstruktioner, inhysta hos de advokater och konsulter som konstruerat uppläggen. Samma adress kan vara hemvist för tiotusentals företag. Brittiska Jungfruöarna, med sina 30 000 invånare, är värd för över 400 000 företag.

En följd av skatteparadisens framgångar är att länder med en mer restriktiv lagstiftning dräneras på skattemedel. Exakt hur mycket pengar som göms undan är oklart, men det handlar om enorma summor. James S Henry, före detta chefsekonom på konsultfirman McKinsey, gjorde sommaren 2012 en beräkning som visade att 21–32 biljoner dollar – alltså uppemot 200 000 miljarder kronor, vilket motsvarar den svenska statens samlade utgifter gånger 240 – är undangömda i världens skatteparadis. Det svenska skatteverket uppskattar att Sverige av den anledningen går miste om uppemot 46 miljarder kronor i skatt varje år.

Utvecklingsländerna drabbas hårdast. Organisationen Global Financial Integrity har räknat ut att de mellan 2002 och 2011 förlorade skatteintäkter på 5,9 biljoner dollar på grund av kapitalflykt.

Annons

I slutet av 1990-talet verkade världens mäktigaste länder ha fått nog. På G7-mötet i Lyon 1996 uttalade de sig kritiskt mot skatteparadisen och gav den ekonomiska samarbetsorganisationen OECD i uppdrag att ta tag i problemet. Två år senare lämnade OECD en rapport där de beskrev skatteparadisen som »tjuvjägare« som utnyttjade det välstånd som hade skapats i andra länder. Våren 2000 publicerade organisationen en svart lista med ett 40-tal länder och hotade med sanktioner om de inte samarbetade.

Kritiken riktade sig mot båda aspekterna av skatteparadisen: sekretessen och de låga skatterna. USA, där George W Bush var president, såg dock inga problem med global skattekonkurrens och stöttade därför endast kraven på minskat hemlighetsmakeri. Terroristattackerna i New York 2001 och på Bali 2002 visade att skatteparadisen använts för penningtvätt och terroristfinansiering, vilket stärkte USA:s uppfattning.

Många skatteparadis lovade nu att samarbeta, mot löfte att avföras från den svarta listan. OECD tog fram standardavtal som nu används när enskilda länder skriver avtal med skatteparadisen om utbyte av information. OECD kräver att ett skatteparadis ska ha avtal med tolv olika länder för att få avföras från den svarta listan.

Medierna brukar rapportera om avtalen under rubriker som »Allt färre skatteparadis kvar« eller »Avtal öppnar skatteparadisen«. Men som verktyg för att komma åt skattesmitare är avtalen klumpiga och långsamma. För att överhuvudtaget få ställa en fråga till skatteparadiset krävs en konkret misstanke om brott, dessutom måste Skatteverket först ha uttömt alla andra möjligheter att få tag i informationen. Sedan har skatteparadiset tre månader på sig att svara. Eftersom skattesmitaren kan använda sig av bolag i flera länder tar utredningen tid.

– För tio år sedan gick transaktionen i regel direkt till ett skatteparadis, i dag går den via tio olika länder, säger Margareta Nyström, verksamhetsutvecklare på Skatteverket.

Det kan alltså ta ett par år från det att Skatteverkets utredare ställer sin första fråga till dess att de får information som de kan använda.

Sverige har i dag avtal med 25 skatteparadis. Ytterligare ett par är påskrivna men har ännu inte trätt i kraft. Skatteverket har hittills skickat drygt 300 förfrågningar, de flesta till Jersey och de andra kanalöarna. Den 31 december 2012 hade Skatteverket fattat beslut om ytterligare skatt och skattetillägg på 466 miljoner kronor.

De som upptäcks av Skatteverket är oftast privatpersoner eller småföretagare som har ett kontokort kopplat till en bank i Schweiz. Använder de kontokortet i Sverige kan Skatteverket se det och starta en utredning. Får myndigheten fram tillräckligt med information för att göra det troligt att ett skattebrott har begåtts kan de vända sig till skatteparadiset med sin specifika fråga.

Skatteverket får också in ett par hundra miljoner per år genom så kallade självrättelser där tidigare skattesmitare av rädsla för att bli avslöjade flyttar hem sina pengar.

Men hittills har Skatteverket alltså inte lyckats hämta hem mer än någon procent av det totala skattefelet på 46 miljarder.

Ett problem är att de upplägg som många storföretag använder sig av är lagliga. Så var fallet med de så kallade räntesnurrorna. En koncern med verksamhet i Sverige och ett ägarbolag på en kanalö kunde låta företaget i skatteparadiset låna pengar till det svenska bolaget, till hög ränta. Vinsterna i Sverige gick till att betala de dyra lånen, och vips var den egentligen skattepliktiga vinsten omvandlad till en ränteintäkt någon annan stans. Metoden användes flitigt av riskkapitalbolag som drev vårdcentraler och skolor med skattemedel, vilket fick regeringen att reagera. Den 1 januari 2013 skärptes reglerna så att det inte längre ska vara möjligt att förlägga lån mellan egna företag till ett land med en skattesats som understiger tio procent.

Samtidigt – som en kompensation till näringslivet för det förväntade ökade skatteuttaget på 8,8 miljarder kronor – sänktes den svenska bolagsskatten från 26,3 till 22 procent. Sänkningen fick dessutom skatteuttaget att krympa med ytterligare 7,6 miljarder kronor.

Sällan har väl skatteparadisens effekt på andra länders skattesatser varit så tydlig.

Som konsument är det svårt att undvika att ens pengar hamnar i skatteparadis. När du njuter av ditt rättvisemärkta kaffe på Espresso House tar du kanske upp mobilen för att kolla vad som händer på Facebook. Telefonen är tillverkad av Apple, ett ursprungligen amerikanskt företag som via bolag i Irland, Luxemburg, Holland och Brittiska Jungfruöarna undviker flera miljarder dollar i skatt varje år. Facebook använder ett liknande upplägg – vad bolaget tjänar på sina svenska användare är hemligt, men branschbedömare uppskattar omsättningen till flera hundra miljoner kronor. Förra året avslöjade SVT att Facebook betalar blygsamma 770 000 kronor i svensk bolagsskatt. Samtidigt fick företaget 100 miljoner i statligt stöd för att bygga en ny serverhall i Luleå. Pengar som staten i bästa fall får igen när elnotan ska betalas.

När du bläddrar bland inläggen får du syn på ett boktips. Boken heter Treasure Islands, Tax Havens and the Men Who Stole the World. Du googlar titeln – jodå, Google använder sig av ett liknande skatteupplägg som Apple och Facebook – och ser att boken går att köpa på nätbokhandeln Amazon i England. När orderbekräftelsen kommer upptäcker du att det företag som säljer den inte längre är Amazon UK, utan Amazon EU Sarl i Luxemburg. Alla beställningar inom Europa går via Luxemburg, vars lagstiftning gör det möjligt att minska skatten.

Det har blivit dags att lämna den Jersey-ägda kafékedjan och hämta dottern på förskolan Pysslingen, ägd av Academedia, vars moderbolag är Marvin Holding på skatteparadiset Guernsey. Ni tar tunnelbanan (drivs av ett brittiskt bolag, MTR Corporation, dotterbolag till ett bolag i Hong Kong), till Östermalmstorg och promenerar till Astrid Lindgren-världen på Junibacken. Leklandet ägs av Lingfield AB som i sin tur ägs av Hammerwood Ltd på Brittiska Jungfruöarna.

När ni kommer hem sjunker du ner i soffan från Ikea. Den svenska möbeljätten har byggt upp en så komplicerad företagsstruktur att den tog Uppdrag granskning nästan ett år att kartlägga. Programmet, som sändes i januari 2011, visade att Ikea styrdes genom en tidigare hemlig stiftelse i skatteparadiset Liechtenstein.

Sent på kvällen, när familjen sover, anser du dig förtjänt av en öl och lite chips. Du öppnar påsen från Estrella, ett företag som ägs av samma fond på Jersey som äger Espresso House. Ölet kommer från Spendrups Bryggeriaktiebolag, ägt av Spendrup Invest AB, ägt av Spendrup Holding BV i Holland, ägt av Bonifacius Holding NV i skatteparadiset Curaçao.

Du avslutar kvällen med att lyssna på U2. Jodå, även världssamvetet Bono och hans kollegor har flyttat sitt företag till ett land där skattelagstiftningen är mer fördelaktig. För åtta år sedan bildade de ett dotterbolag i Holland där de placerade de tillgångar som ger royalty, vilket är lågt beskattat just där.

Att ett företag använder sig av listiga upplägg som slutar i ett skatteparadis är nu ingenting som syns i marknadsföringen, till skillnad från alla de certifikat och märkningar som redogör för hur det agerar när det gäller miljön eller arbetsvillkoren. Informationen finns inte heller på hemsidor eller i broschyrer. Den som vill ta reda på hur ägandet ser ut får själv beställa årsredovisningar från bolagsregister runt om i världen. Att se hur mycket pengar som finns i slutet av kedjan är oftast omöjligt ändå: flera skatteparadis, som Jersey, Schweiz och Curaçao, ställer inte några krav på att företagen ska lämna uppgifter om hur mycket de tjänar och var pengarna kommer ifrån.

De kunder som eventuellt bryr sig om de här frågorna står därför helt rådvilla i dag.

Det kan snart bli ändring på det.

Den 12 oktober 2002 träffades tre män på ön Jersey. Två av dem kände redan varandra: Prem Sikka, redovisningsexpert vid universitetet i Essex, och John Christensen, en ekonom som länge hade jobbat på Jersey, först inom finanssektorn och sedan som rådgivare åt den lokala regeringen. Christensen hade blivit alltmer kritisk till skatteparadiset och de sista åren hade han stannat för att samla på sig information om hur systemet fungerade. Den tredje mannen var Richard Murphy, en då okänd revisor.

Mötet blev startskottet för Tax Justice Network, ett nätverk av experter vars mål är att öka skatteparadisens öppenhet. Under mötet presenterade Richard Murphy ett krav som gruppen har drivit sedan dess: att multinationella företag ska redovisa sina vinster separat för varje land där de har verksamhet.

Gruppens medlemmar spred sitt budskap genom att åka på konferenser och ställa frågor. John Christensen besökte bland annat en workshop på Chatham House i London där ämnet var företagens sociala ansvar. Innan han kom dit hade han och hans kollegor gått igenom företagens utfästelser om socialt ansvar och där inte hittat ett ord om att betala skatter, och nu ställde han sig upp och sade: »Ingen av er … väger in på vilket sätt ni bidrar ekonomiskt till de samhällen där ni har verksamhet.« John Christensen bedömer att tystnaden som följde varade i 30 sekunder.

Men genom att göra omfattande research och idogt resa runt och prata fick ekonomerna upp omvärldens intresse för skatteparadisen. Andra organisationer bildades, politiker började engagera sig och genom granskningar i medierna fick allmänheten upp ögonen för hemliga bankkonton och avancerade företagskonstruktioner.

Den 12 november 2012 hölls ett ovanligt utskottsförhör i det brittiska underhuset. De anklagade, som satt vid ett långt bord framför en halvcirkel med ett tjugotal politiker, var höga chefer på företagen Amazon, Google och Starbucks. De hade kallats till parlamentet för att förklara hur det kom sig att deras företag betalade så lite skatt i England.

Tonen från politikerna var aggressiv, vid flera tillfällen blev storföretagens representanter utskrattade efter att ha kommit med ännu ett undvikande svar. Mest aggressiv var utskottets ordförande Margaret Hodge, som inte drog sig för att kalla männen för lögnare.

Ibland liknade förhören en parodi. Som när mannen från Amazon inte kunde svara på hur mycket pengar företaget tjänade i varje land. Eller när han sade sig inte veta vem som äger holdingbolaget i Luxemburg – ordföranden bad honom då att skicka iväg en assistent för att ringa högkvarteret och fråga. Eller när Starbucks representant försökte förklara varför de var kvar i England trots att företaget redovisat en förlust vartenda år utom ett de senaste 15 åren. Starbucks kunde inte heller berätta hur mycket skatt de betalar i Holland, då de hade lovat den holländska skattemyndigheten att inte avslöja det. Och Googlechefen lyckades aldrig svara på ordförandens enträget upprepade fråga om vilket slags verksamhet företaget hade på Bermuda.

Annons

Till slut tröttnade Margaret Hodge och gav männen en veritabel utskällning för att deras företag, som är beroende av skattefinansierad infrastruktur, inte ger tillräckligt tillbaka till samhället: »Vi anklagar er inte för att göra något olagligt. Vi anklagar er för att vara omoraliska.«

Det var två principer som krockade i den stora salen i det brittiska underhuset. Politikerna utgick från den grundprincip som gäller för skattelagstiftningen i de flesta länder: att företag ska beskattas efter den verksamhet som finns i landet. Företagen handlade efter principen att skatt är en kostnad. I  kraft av sin storlek kan de i viss utsträckning välja i vilka länder de ska betala skatt.

Men politikernas ilska var inte det mest bestående intrycket från förhören, det var de tre höga chefernas kroppsspråk. Påtagligt ovana vid de konkreta och detaljerade frågorna stammade de fram sina svar, hukande över bänken som skolpojkar som skulle förklara sig inför rektorn.

Männen såg faktiskt ut att skämmas.

Förhören var ett försök att dra fram företagens skatteplanering i ljuset. Vid flera tillfällen sade männen att de tyvärr inte kunde svara just nu, men att de kunde komma tillbaka till utskottet och berätta, men i så fall enbart för utskottet. Det fick ordföranden att utbrista: »Nej! Jag tror inte på att du har kommit hit utan att ha den informationen, eller också har de skickat dig medvetet. Vi kommer att beordra hit någon som kan svara på våra frågor offentligt!«

Under förhöret med representanten från Amazon tog en av politikerna fram ett papper och läste innantill: »Under 2010 gjorde ni en vinst i England på 122,8 miljoner pund och 2,2 miljoner i Luxemburg.« Sedan följde en diskussion kring företagets skatteflykt.

Siffrorna kom från Richard Murphy, den för tio år sedan okända revisorn som i dag av branschtidningen International Tax Review rankas som världens sjunde mest inflytelserika person vad gäller internationella skattefrågor. Genom sitt företag Tax Research UK spottar han ur sig den ena rapporten efter den andra om skatteparadisens dolda värld. Enligt Richard Murphy är det internationella skattesystemet trasigt, och det enda sättet att laga det är att öppna det för insyn. De förändringar som OECD har genomfört, och planerar att genomföra, ger han inte mycket för.

– Systemet för internationell företagsbeskattning är fullt av luckor, säger Richard Murphy. Vad än OECD gör kommer luckorna att bestå.

Luckorna, de som gör att företagen kan flytta sina vinster, utgår från principen att varje dotterbolag betraktas som ett självständigt företag. Företag inom samma koncern köper varor och tjänster av varandra, fiktiva och verkliga, och kan genom en kreativ prissättning flytta pengarna från högskatteländer till lågskatteländer. Den skattemyndighet som vill bevisa skatteflykt måste visa att priserna inte är marknadsmässiga.

– 70 procent av den internationella handeln sker inom koncerner och då är det svårt att hitta oberoende information om priser, säger Richard Murphy. Resonemanget baseras på myten att det finns marknadsmässiga priser.

Så hur många avtal om informationsutbyte som än skrivs kommer det fortfarande att vara svårt att avgöra vilka företag som betalar en rimlig skatt, och vilka som smiter undan. Därför har Richard Murphy tagit initiativ till en ny konsumentmärkning: Fair Tax Mark.

Fair Tax Mark tog ett år att arbeta fram och lanserades i slutet av februari. Den finns än så länge för tre typer av företag: brittiska företag, brittiska multinationella företag och utländska företag med dotterbolag i Storbritannien. Målet är att den ska bli internationell. Richard Murphy jämför med Fairtrademärkningen, som också initierades i England och som efter två–tre år tog fart även utanför landets gränser.

– I dag får vi pengar från personer som stöder oss, sedan ska den bli självfinansierad, säger Richard Murphy.

Hittills har tre så kallade pionjärer nappat på märkningen, samtliga är kooperativa företag.

– Vi har haft förfrågningar från stora företag, men jag kan inte säga vilka än. Så vi är uppmuntrade av kommersiella intressen. De som har kommit med kritik är skatterådgivarna, som säger att systemet är för enkelt.

Exakt hur kraven kommer att se ut är fortfarande oklart. Men grunderna är öppenhet och att företagen betalar skatt för den verksamhet som finns i landet, och att denna redovisas på ett korrekt sätt. Syftet är tudelat. Dels ska märkningen skydda företagen från dåligt rykte och finansiell risk – Enron och flera andra kraschade företag hade trots allt hundratals dotterbolag i skatteparadis – dels ska den ge konsumenterna en chans att bedöma företagens ärlighet och pålitlighet.

I en pilotstudie som publicerades i juni 2013 granskade Richard Murphy och hans kollegor 25 brittiska detaljhandelsföretag. Företagen fick poäng efter öppenhet, kopplingar till skatteparadis och en bedömning av hur mycket skatt de betalade i England. Granskningen visade att ju större företaget var desto starkare var kopplingen till skatteparadis, vilket i sin tur medförde mindre öppenhet och lägre skatt. Företagen kunde få mellan 0 och 15 poäng. Bara två fick mer än de tolv poäng som krävdes för att få godkänt.

I våras, samtidigt som Fair Tax Mark lanserades, gick ett trettiotal lokalpolitiker ut i ett upprop med rubriken Skatteparadisfri stad. Politikerna kom från Frankrike, Spanien, Norge, Finland och Sverige. Att märkningen och uppropet lanserades samtidigt var inte en tillfällighet – Tax Justice Network samarbetar med kommunerna och bidrar med expertis. De svenska kommuner som medverkade – Malmö, Kalmar och Växjö – har redan försökt komma åt företag som använder sig av skatteparadis genom att ändra i villkoren för sin upphandling. Men kravet att företagen inte får ha några kopplingar till skatteparadis har underkänts av såväl Konkurrensverket som egna kommuntjänstemän, bland annat för att EU:s regler inte tillåter att en kommun diskriminerar företag från ett annat EU-land, som exempelvis Luxemburg.

Men ett nytt EU-direktiv om upphandling är på väg, och där kan det finnas en öppning. Malmö har bett Sveriges Kommuner och Landsting att utreda vad som krävs för att kommunerna ska kunna undvika att pengarna hamnar i skatteparadis.

Uppropet är, precis som förhören i brittiska underhuset och Fair Tax-märkningen, ett försök att få någon annan att ta över det arbete som OECD har bedrivit i snart 20 år utan att egentligen komma någon vart: konsumenterna.

Jag skriver större delen av det här reportaget på Espresso House. Personalen börjar känna igen mig, de frågar hur jag mår och önskar mig en bra dag. Troligen har deras arbetsgivare upplyst dem om värdet av en lojal kund. Espresson smakar bra liksom den lilla chokladbiten från det franska företaget Monbana, vars hemsida pryds av Fairtrade och en rad andra märkningar.

Men att ägarna till Espresso House finns på Jersey ligger där och skaver, och frågan är hur det ser ut hos de andra kaffekedjorna.

Starbucks, ett företag som tidigare var känt för sin höga etiska svansföring, kommer efter förhören i brittiska underhuset att för lång tid framåt vara förknippade med skatteplanering, även om företaget till slut gick med på att göra en extra inbetalning. I Sverige ägs franchiseavtalet med Starbucks av SPP, som i sin tur ägs av riskkapitalbolaget EQT via en fond på kanalön Guernsey.

I Göteborg finns den lokala kafékedjan Condeco, med sin slogan »A fair taste«. Men även Condecos bolagshierarki slutar på välbekant håll – ägandet går via det svenska bolaget Muffins to the People AB till ett bolag i Luxemburg, Peace of Cake GmbH.

Wayne’s Coffee är den äldsta svenska kaffekedjan. Precis som Espresso House startades den i början av 1990-talet av några svenska entreprenörer. När jag får tag i Sverigechefen Mats Hörnell sitter han på en buss.

– Jag är på väg till vårt rosteri i Holland.

Orden rosteri och Holland får varningsklockorna att ringa. En av de saker som kom upp under förhören i brittiska underhuset var att Starbucks använde sitt bolag i Holland, som ägde rosteriet, för att komma undan skatt. Men Mats Hörnell är inte på väg till ett eget bolag, utan till en leverantör.

Han säger att han har hört talas om Fair Tax-märkningen och tror att den är en följd av kritiken mot Starbucks och de andra storföretagen.

– Det är något som vi behöver titta närmare på, säger Hörnell.

– Har ni själva fått råd om att använda skatteparadis? undrar jag.

– Nej, vi ägs fortfarande av grundarna och det finns inga planer på att flytta utomlands.

Om den saken – att de är ett företag som ägs och betalar skatt i det land de är verksamma i – uppfattas som ett värde intressant nog att marknadsföra, är Fair Tax-märkningens springande punkt.

Föregångaren Fairtrade visar att märkningar kan ha effekt. I början av april 2014 meddelade organisationen att försäljningen av Fairtrade-märkta varor ökade med 29 procent förra året. På tre år har försäljningen fördubblats. Enligt Fairtrade själva är en orsak till ökningen generellt ökat fokus på etiska frågor.

– Allt vårt kaffe och te är märkt med Rainforest Alliance, och jag vet att gästerna uppmärksammar det och tycker att det är bra, säger Mats Hörnell.

Frågan är om etiken också omfattar företagens skattemoral. En undersökning som Skatteverket gjorde 2012 visade att andelen svenskar som skulle undanhålla skatt om de gavs möjligheten har minskat dramatiskt de senaste tio åren, från 19 till 6 procent. Andelen svenskar som inte tycker att det är okej att andra skattefuskar är nu uppe i 86 procent. Tre av fyra svenskar anser att det skulle vara genant att ertappas med skattefusk. Och enligt EU-kommissionens undersökning Eurobarometer 2013 är 80 procent av svenskarna helt för införandet av »tuffare regler för skatteflykt och skatteparadis«.

Jag frågar Mats Hörnell om han tror att Wayne’s Coffees kunder skulle bry sig om Fair Tax.

– Vi underskattar aldrig våra gäster, svarar han.

 

BONUS

Vill du själv ta reda på var företagen du handlar hos hör hemma? Reporter Johan Frisk har sammanställt en lathund.

Vill du se Margaret Hodge grilla storföretagen? Här kan du se klipp från förhören med GoogleAmazon och Starbucks.