Henrik Evertsson belönades med Stora journalistpriset för sin dokumentärserie Estonia – fyndet som ändrar allt. I en stor granskning i vårt kommande nummer redogör vi för den skakiga grund som serien vilar på. Här redovisar vi några av alla missgrepp.

1. »Estonia sjönk snabbt«

Redan dagen efter Estonias förlisning blev orsaken känd: i hårt väder mötte hon kraftiga vågor, förlorade sitt bogvisir och tog in stora mängder vatten på bildäck. Vittnesuppgifterna bekräftades snart genom en videoundersökning av vraket samt det efterföljande fyndet av bogvisiret 1,6 kilometer därifrån.

Lika snabbt etablerades dock en annan »sanning«: att olycksförloppet, strax under en timme, varit onaturligt snabbt. Tanken baserades på att färjan Jan Heweliusz föregående år slagit runt men förblivit flytande uppochned i uppemot en vecka.

Jan Heweliusz var dock annorlunda byggd, tog vågorna från ett annat håll och förlorade stabiliteten på grund av en lastförskjutning. Varje fartygskatastrof är resultatet av sina egna förutsättningar i form av skeppskonstruktion, väderförhållanden och mänskliga åtgärder. Efter Estonia fortsatte liknande färjor att gå under, i främst Afrika och Sydostasien, med tusentals dödsoffer. Tiden det tog för de sex efterföljande stora passagerarfartygen att sjunka varierar mellan fem minuter och sex timmar.

2. Hålet

Estonias vikt vid nedslaget mot Östersjöns botten har beräknats till 12 000 ton. Om underlaget rymde stenar, grynnor eller andra ojämnheter säger det sig självt att skrovet fick skador. Hur stora och hur många är naturligtvis okänt, eftersom de återfinns på den sida av vraket som vilar mot bottnen.

Som framgår av Estonia – fyndet som ändrar allt har emellertid vraket vridit sig något genom åren, så att en tidigare dold remsa av fartygets styrbordssida numera kan observeras utifrån. I just denna remsa fann dokumentärfilmarna två hål – ett som redovisas i dokumentären och ett som den estniska regeringens experter avslöjade i oktober. Esterna påpekade även att de på det extramaterial de fått se observerat ett bottenparti som var kantigt och ojämnt, att hålen därmed sannolikt skapats vid nedslaget – samt att det i dokumentären redovisade hålet inte kunnat påverka olycksförloppet.

Under seriens gång upprepas oavsett vilket teorin att det måste finnas ett hemlighållet hål under Estonias vattenlinje, detta för att förklara varför hon »sjönk så snabbt«. Det hål man presenterar befinner sig dock över vattenlinjen. Den saken förbigås med tystnad.

Istället luftas tanken att denna skada kan ha uppstått vid en kollision med en ubåt. Hur en ubåt har kunnat ramma ett fartyg en dryg meter över vattenlinjen lämnas utan förklaring.

3. Bomber

Under de cirka 20 minuter det tog för vågorna att slita sönder bogvisirets olika fästen och lås hördes en serie metalliska smällar, dunkar och skrapljud från Estonias för. Att dessa var för stunden svårförståeliga för passagerare och besättning öppnade senare för den alternativa tolkningen att något eller flera av ljuden vållats av sprängladdningar. Sammanförd med olika sabotagehypeteser kopplade till Estonias möjliga frakt – i egenskap av dominerande färdväg mellan Estland och Sverige användes hon emellanåt för smuggling av exempelvis flyktingar, narkotika och militär materiel – gav denna tolkning upphov till olika konspirationsteorier. Dessa underblåstes i sin tur av det tyska varv som byggt Estonia, som för att motarbeta en eventuell stämning och skydda sitt rykte vidhöll att den officiella haveriförklaringen var felaktig.

Om konspirationsteorierna kan konstateras att ingen har styrkts med verifierbara fakta, samt att deras mest kända företrädare i övrigt intresserar sig för frågor som tankekontroll, UFO:n, huruvida Förintelsen ägt rum, etcetera.

I Estonia – fyndet som ändrar allt förekommer den tyska journalisten Jutta Rabe som återkommande röst. Efter att i tyska Spiegel TV ha låtit ett flertal konspirationsteoretiker framföra ostyrkta eller bevisligen felaktiga påståenden försökte hon år 2000 leda bombteorin i bevis genom en dykexpedition till Estonias vrak. I samband med den avslöjades hon med att sprida ett antal falsarier, först och främst att plåtar som hon låtit skära loss från Estonia bar spår från en explosion. När dessa analyserades av Tysklands respektive Sveriges främsta testinstitut visade sig spåren härstamma från plåtarnas blästring vid normal rostskyddsbehandling.

I Estonia – fyndet som ändrar allt förbigås Rabes problematiska förhistoria helt och hållet.

4.Den »stängda« rampen

Dokumentärfilmarna låter Jutta Rabe hävda att den påkörningsramp som fanns mellan bogvisiret och bildäcket aldrig varit öppen. Rabe gör det genom att hänvisa till ett vittne som befunnit sig i Estonias maskinrum, och som observerat rampen under tidsperioden innan bogvisiret helt slets loss och drog upp den i öppet läge; vittnet beskriver hur vatten då forsar in från dess sidor. Att vittnesmålet är ryckt ur sitt sammanhang framgår av både den officiella haveriutredningen och den uppföljande forskarutredning som presenterades 2008.

Dessutom förstärker filmarna Rabes missvisande budskap genom att fälla in en datoranimation där rampen stängs helt, vilket till och med motsäger det lösryckta vittnesmål hon hänvisar till.

5. Det vita objektet

En av de överlevare som ges störst utrymme beskriver hur han tillhör de första som uppfattar faran och flyr ut på däck. Där ser han, vid sidan av fartyget, något flera meter stort och vitt flyta akteröver. Detta hade det tyska varvets utredare – när de förhörde honom – försökt få till en ubåt, men själv konstaterar han att han inte vet hur sådana ser ut. Henrik Evertsson och en norsk maritim expert tar hursomhelst fasta på ubåtshypotesen och diskuterar olika ubåtsmodeller och huruvida de kunnat skapa det hål som hittats.

Även om man bortser från att det saknas kända ubåtar som matchar beskrivningen så gjordes vittnesobservationen på babords sida av Estonia, medan det omtalade hålet återfanns på styrbords sida. Därtill lossnade bevisligen ett åtskilliga meter stort och vitt objekt från Estonias skrov vid olyckstillfället: bogvisiret. Av en buckla på det bärgade visiret kan man sluta sig till att det föll mot just fartygets babordssida.

6. Detaljerna som »inte stämmer«

137 människor överlevde Estoniakatastrofen. Vad gäller vittnesmål från överlevande fokuserar dokumentärserien huvudsakligen på minnesbilder från 7 personer. Flera av dessa redogör för upplevelser som, enligt dem, antingen inte tas upp av den officiella haveriutredningen eller som skiljer sig från dess slutsatser avseende exempelvis tidsangivelser och hur stor slagsida skeppet haft under olika delar av olycksförloppet. Detta presenteras som anmärkningsvärt.

Emellertid förekommer flera av de aktuella vittnesutsagorna även i den officiella haverirapporten från 1997, om än i anonymiserad form. Där konstateras också att utsagorna gällande just tidpunkter och slagsida varierar kraftigt, helt enligt välkända vittnespsykologiska rön, och att haverikommissionen därför gjort en sammanvägd bedömning utifrån de sammanlagt 254 förhör man haft tillgång till.

Inom vetenskapen kallas den metod som dokumentärfilmarna använder sig av för cherrypicking – att utifrån ett enormt urval välja just den skärva som talar för den tes man vill driva. Dessutom gör de bisak till huvudsak: exakta uppgifter om tidpunkter och slagsida har aldrig varit väsentliga för utrönandet av själva olycksförloppet. Detta klargjordes inte minst av den oberoende internationella forskargruppens kompletterande haveriutredning åren 2006–2008. Den värderade vittnesuppgifterna något annorlunda, och förlängde på så vis händelseförloppet med några minuter. Likväl blev resultatet det samma.

Nyfiken på att läsa mer? Prenumerera på Filter för 39 kr/månad och läs hela reportaget »Bländverk« här. Vi har också spelat in två podcastavsnitt om ämnet – dem hittar du här. Allt på temat »Estonia och konspirationerna« samlar vi här.

Artikeln publicerades 19 november 2020 och är skriven av .

Annons