Litteraturkritiker och kulturdebattörer är upprörda på Amanda Romare och hennes nya roman Judas.
Författaren själv verkar ha varit beredd på reaktionerna. I intervjuer inför bokens lansering har Romare sagt att hon förberett sig »på att bli cancelled« och inskärpt för snart varje reporter: »Jag vet att jag är en dålig person.«
I hennes uppföljare till succégenombrottet Halva Malmö består av killar som dumpat mig är Romares alterego nämligen rätt jäkla trött på sin kille. Pojkvännen Emil gejmar för mycket, tar inte hand om sig själv och börjar bli både tunnhårig och lite rund om magen – varpå bok-Amanda till slut tvingar honom att ta ozempic. Och eftersom det handlar om autofiktion är detta, och mycket annat i romanen, förankrat i Romares verkliga liv och relation med hennes kille Jens.
I Göteborgs-Posten kallar kritikern Mikaela Blomqvist denna typ av utsagor, och hur författaren medialt borrat i dem under bokens PR-kampanj, för »kränkningar och överträdelser«. Det är, menar Blomqvist, som att Romares enda syfte är att ta reda på: »Hur illa kan bokens Amanda behandla Emil utan att han bryter upp? Och vad kan Amanda Romare säga om Jens i intervjuer utan att han gör slut?« I Aftonbladet skriver Sanna Samuelsson att behandlingen av Emil och/eller Jens utgör psykisk misshandel.
När jag i fjol porträtterade Amanda Romare inför premiären av Netflixadaptionen av Halva Malmö utforskade vi samma tematik: Vad bör man egentligen avslöja om sig själv och sina nära när man i fiktionen kalkerar sitt eget liv? Fram trädde en bild av en människa som drar helt andra gränser än de gängse för vad man kan lufta, både privat och på en boksida.
Hon applicerade samma öppenhet i vilken tillgång hon gav mig till hennes värld. För att ta reda på vilka konsekvenser Romares blottande konstnärskap hade fått, pratade jag med Romares syster Adina, hennes mamma och pappa – och pojkvännen Jens.
Det visade sig att han, som dyker upp i Emil-form under Halva Malmös sista kapitel, inte ens hade läst flickvännens debut. »Amanda och hennes kompisar pratar så mycket«, sade han – så han hade fått det mesta återgivet ändå. Han berättade engagerat om hur kul det varit att vara en del i guerillamarknadsföringen av boken och småskrattade då han redogjorde för de gånger då bilden av roman-Emil gjort sig påmind i verkligheten. Jag kom på mig själv med att tänka att Jens och Amanda nog på många plan utgjorde en perfekt matchning för varandra.
Det må vara för mycket begärt att kritiker och tyckare ska sätta sig in i den verklighet som ligger till grund för den autofiktion de skriver om. Men att utmåla Jens som ett offer för någon sorts allsmäktig och hänsynslös författarflickvän är att beröva honom hans egen agens.
I mitt porträtt konstaterade Amanda Romare att hon var beredd att offra all sin värdighet – de mörkaste tankarna och pinsammaste upplevelserna – bara hon fick synas. Samma sak gällde dock inte hennes närstående; hon hade utelämnat vänner som inte ville medverka och strukit händelser andra uppfattade som för känsliga ur handlingen. I fallet Jens har paret enats om tre grejer som Amanda Romare aldrig någonsin får skriva om.
I övrigt, sade pojkvännen, var han »inte så jävla brydd«.
