Amanda Romare hatar inledningen på sin debutroman: »Här sitter jag och skiter.«
Dels för att det den är »så äcklig«, dels för att den omedelbart ger läsaren bilden av henne nedsjunken på toasitsen i badrummet till hennes malmöitiska en-och-en-halvrummare.
– Men den kom när jag började skriva. Sen när boken skulle släppas blev jag rädd och tänkte: Gud, sånt här språk kommer alla att hugga på!
Genansen sköljer över henne när hon tänker på flera andra passager i Halva Malmö består av killar som dumpat mig.
Den är till stor del självbiografisk och följer hur Romare för några år sedan förde en dråpligt misslyckad jakt på kärleken. De ragg, dejter och ligg som hon anonymiserat under beskrivande epitet har blivit smått mytologiserade bland hennes läsare: Konsulten som hade »bra kuk« men ett altare till Zlatan Ibrahimovićs ära; Bartendern som hon var besatt av i månader medan han höll henne på halster; Ansiktslöse mannen som fick henne att prova BDSM-sex.
Nu sitter Amanda Romare i samma lägenhet på 44 kvadratmeter, men uppkrupen i en rätt opraktisk fåtölj istället för på toaletten. Hon talar ibland om sig själv i tredje person, som för att ge lite mer avstånd mellan verklighetens Amanda och huvudpersonen med samma namn i den dagboksliknande romanen.
– När Amanda har sex med Ansiktslöse mannen och hon ska slicka upp hans sperma … Jag kan inte riktigt läsa min egen bok nu, för då känner jag: Fy fan! Men grejerna som varit jobbigast att skriva om har också gått hem bäst. När boken kom ut poppade det upp överallt: Hahaha, kolla den här inledningen! Det lite smutsiga har oväntat nog varit det som folk känner igen sig i.
»Mamma ropade till mig någon gång: Du har sålt våra liv för 20 silverpenningar som Judas!«
Junisolen blänker i plastiga Disneyfiguriner föreställande Musse Pigg, Robin Hood och Piff som står i givakt här och var i Romares lägenhet. I mitten av det kombinerade vardags- och sovrummet reser sig en tjock trädstam från golv till tak, hämtad från mamma Pernillas trädgård. Ett år efter att Amanda flyttat in trädet i lägenheten vaknade hon mitt i natten till ljudet av krypande insekter inne i stammen, som snart vällde ut genom springorna. Som tur var drog de sig mot fönstren, där hon kunde mosa dem mot glasrutorna. Sedan grillade hon hela stammen med en hårtork så intensivt att den brända barklukten stack i näsborrarna. Inga insektsägg överlevde.
Det är fyra år sedan. Lika länge har gått sedan Halva Malmö – som Romare och alla andra förkortar den otympliga titeln till – kom ut. Som över en natt gjorde boken henne till ett stående inslag i morgonsofforna och dagstidningarnas kulturspalter, där hon fick ge röst åt alla 30-någonting som upplevde den moderna dejtingens baksidor. Sedan dess har hon fått avhandla liknande ämnen på krönikeplats i såväl Svenska Dagbladet som Dagens Nyheter; en text om att leva med tvångssyndrom har till och med vidareutvecklats till dokumentärserien Tvångstango med SVT-premiär i juli.
– Hade Amanda för tio år sen sett mig i dag hade hon spunnit som en katt, säger Romare. Alltså, hon hade varit så lycklig över att ha kommit så här långt. Att jag får ut mina berättelser och har skrivit en bok som blivit läst och omtyckt – och upplockad av Netflix. Jag kommer ihåg när jag först fattade att de var sugna på att göra Halva Malmö till serie. Det var en sån sjuk känsla av glädje.
Men säg den lycka som varar. Nu när premiären närmar sig för Diary of a Ditched Girl, som den internationella titeln blivit, känns saker ganska snurriga. Amanda är nämligen på väg att delas i tre: det finns redan en »jag-Amanda« och en »bok-Amanda« och snart ska världen få möta »serie-Amanda« – gestaltad av skådespelaren Carla Sehn. Jag-Amanda och hennes syster Adina har varit involverade i serien, men har ändå fått släppa kontrollen över universumet till andra manusförfattare, producenter och regissörer. När systrarna skulle förhandstitta på de första avsnitten fick de först döva sin nervositet med några flaskor öl och bubbel innan de över huvud taget kunde trycka på play.
Amandas främsta rädsla har varit att bli storstadifierad – att serie-Amanda ska vara för mycket av en cool girl, inte tillräckligt grov och gränslös – vilket varit en källa till en del diskussioner under skapandet. Nästan lika skraj är hon över att framgångarna faktiskt verkar ha samma inverkan på henne själv.
– Jag märker hur det smyger sig på. Jag har köpt så jävla dyra skor på sista tiden. Det är helt sjukt alltså. Jag vill vara klimatmedveten, men varje gång det är ett nytt Netflixevent så kryper osäkerheten att jag inte är cool nog sig in.
- Mer:
- Porträtt
Vad vill du att Filter ska skriva om? Tipsa oss!
