I drygt ett år har Josefin och Johan bott i den ljusa enplansvillan strax utanför Stockholm. Just nu är trädgården fylld av byggjobbare, de ska bättra på fasadfärgen, tvätta taket och bygga om garaget. Där ska de inreda ett hobbyrum och ett ställe där grabbarna kan gejma och se på film med sina kompisar. Grabbarna är Josefins systersöner, de två fjortonåriga tvillingpojkarna Hugo och William. En söndagseftermiddag i våras ville Hugo efter en övernattningshelg inte åka tillbaka till det familjehem han och brorsan bott i de senaste fyra åren. Han hade ont i magen och vad Josefin beskriver som »panik«.

För Josefin och Johan var det inga problem. De hade alltid varit högst närvarande i pojkarnas liv och tagit hand om dem under veckoslut och högtider, nu hade de dessutom plats, tid och ekonomisk möjlighet att ha dem boende hos sig. Efter ett par månader tog William beslutet att flytta efter sin bror. De fick en egen liten del av huset, med varsitt sovrum, ett eget badrum och en hall som är tillräckligt stor för att fungera som ett vardagsrum med soffa och TV.

Alla – Josefin och Johan, Hugo och William, deras biologiska föräldrar och socialtjänsten – var till en början överens om att det här var till pojkarnas bästa. De skulle bo hos släktingar, dessutom låg deras skola så pass nära att de inte skulle behöva bryta upp från klassen eller kompisarna. Sedan fick socialtjänsten in ett tips.

I tidiga tjugoårsåldern hade Josefin jobbat som glamourmodell, och tydligen kunde man fortfarande hitta avklätt material.