Beror alla dina besvär faktiskt på förklimakteriet?

När jag fyllde fyrtio förändrades innehållet i mina sociala medier. Plötsligt konfronterades jag av varnande videor om fasor som snart väntade mig, eller som kanske redan hade drabbat mig. Framför filmer på gymmande kvinnor flimrade långa listor av symtom förbi på min skärm. Ibland väldigt specifika: Hade jag ledvärk som en 85-åring? Kliade det i mina öron och armhålor när jag skulle sova? Hände det att jag vaknade upp på morgonen med ett sju centimeter långt hårstrå på hakan? Andra var mer svävande: Var jag trött, var jag irriterad, hände det att jag glömde bort ord?

Visst kände jag igen mig i somligt: seg, sur och snurrig var jag lite till och från. Och ju fler videor som nådde mig desto fler punkter kunde jag bocka av. Ryggen värkte, byxorna satt tajtare och min alkoholtolerans hade blivit pinsamt låg. Enligt inläggen stavades anledningen: förklimakteriet.

Jag hade aldrig tidigare hört talas om begreppet, men precis som namnet antyder rör det sig om ett förstadium till kvinno­kroppens faktiska klimakterium – då äggen är på upphällningen, hormonnivåerna förändras och mensen blir oregelbunden innan den till slut helt upphör. Förklimakteriet kunde enligt inläggen debutera så tidigt som i 35-årsåldern, då man skulle vara uppmärksam på om man exempelvis blev överstimulerad av ljud, kände av oförklarlig röklukt eller inte längre vågade köra bil på kvällen.

Snart var termen en återkommande del av min vokabulär. Mina jämnåriga vänner hade alla hamnat i samma digitala virvelström och oavsett vilka problem vi tog upp med varandra – återkommande ångesttankar, flyende midjemått eller irritation över kollegor på jobbet – landade vi alltid i samma förklaring: Kanske var vi i förklimakteriet?

Fastän det på många sätt var skönt att få en universalförklaring till minsta krämpa, gnagde en olustig känsla i mig. För om jag nu faktiskt var i förklimakteriet, och sedan skulle drabbas av klimakteriet och dess berömda humörsvängningar och vallningar, verkade jag ha 10–15 år av ett jävla helvete framför mig. Det kunde jag antingen välja att bara acceptera, eller så kunde jag försöka ta reda på mer.

Jag valde det senare.