I den svagt belysta studion på Världskulturmuseet i Göteborg sitter femton föräldrar och deras bebisar i en ring på färgglada yogamattor. Det är fredag, strax efter lunch, och dags för evenemanget »Fredagsmys: Babycirkus«. Ledaren tar lugnt till orda och berättar att de i dag ska syssla med jonglering. Hon säger att det är en tillåtande plats, där bebisarna naturligtvis får kravla omkring. Hon har bara en förmaning:
– Lägg undan mobilerna. Det här är en stund då vi ska fokusera på att connecta. Var nyfikna på era bebisar och på deras reaktioner.
Sedan rullar hon ut färgglada diabolos, ett slags timglasformade jongleringsverktyg, för bebisarna att undersöka. Föräldrarna uppmanas att rulla dem över sina barns kroppar för att massera dem. Efter det får bebisarna välja bollar och sjalar att pyssla med. Barnen visar varierande intresse för tingen. En kryper runt och tar saker från andra bebisar, en annan är uppslukad av den bärbara högtalaren i mitten av cirkeln. Men ordet nej kommer aldrig över föräldrarnas läppar. När en bebis kryper iväg för att rota i ledarens väska distraherar pappan istället barnet genom att kasta sin egen boll i luften.
Jag har gått hit tillsammans med författaren Maja Larsson, som skrivit boken Föräldrarnas födelse – 250 år av experter, släktingar och andra som lagt sig i, för att jag tänkte att babycirkusen kan symbolisera det moderna föräldraskapet.
– Jo, men det håller jag med om, instämmer Larsson när vi efteråt tar en kaffe i museets kafé. Det är svårt att tänka sig att man för 70 år sedan hade hittat på någonting med sitt spädbarn. Men många i dag upplever föräldraledigheten som väldigt ensam, att man blir lite galen av att gå hemma hela dagarna. Och så har vi en väldigt stark idé om att små barn behöver stimulans, så man går på öppna förskolan, babyrytmik och babysim eller vad det nu är.

Hon ser sig om så att ingen från babycirkusen sitter inom hörhåll.
- Mer:
- Perspektiv
- Litteratur