Året är 1996 när jag hamnar på min första yogaklass. Jag bor på nedre Manhattan, där jag pluggar psykologi och hoppas slå igenom som rockstjärna. Jag är 24 år gammal och har redan kronisk smärta i ländryggen. Min kompis Simon säger att han har hört att yoga ska vara bra mot ryggont.
Yogaklassen äger rum i en mörk och murrig lokal ovanpå en hälsokostaffär i West Village. Lånemattorna luktar ingrodd fotsvett och har urgröpningar från åratal av samma övningar. Jag och min kompis är lätt de yngsta deltagarna, resten av gänget ser ut som övervintrade hippies – många tunna grå hästsvansar hos männen och en hel del silkessjalar på kvinnorna. Ingen ser särskilt vältränad ut och folk yogar i nötta joggingbyxor och sunkiga t-shirts.
Läraren är en fluffig medelålders kvinna som tänder rökelse och sätter på soft kirtan-musik. I en och en halv timme guidar hon oss att djupandas och böja våra kroppar följsamt och långsamt. Jag producerar inte en droppe svett, och efteråt känns kroppen både vaken och loj på samma gång. Jag besöker studion ett par gånger till, sen tycker jag att det finns viktigare saker att lägga pengarna på, som starköl, konsertbiljetter, platåskor, ögonskugga och effektpedaler till min elgitarr.
Jag har alltid varit en så kallad sökare. Jag har alltid letat efter något som kunnat fylla hålet som gapar tomt i mig, hur mycket godis, alkohol och böcker jag än tankar ner i det.
»Då blev jag nihilist och bestämde mig för att viga mitt liv åt sex, droger och rock’n’roll.«
Jag har varit marxist, depprockare, existentialist och efter att en Hare Krishna besökte religionsundervisningen på högstadiet var jag hindu under ett par veckor. Det tog en ände med förskräckelse när jag besökte deras tempel vid Fridhemsplan i Stockholm, och upptäckte att män satt längst fram och kvinnor längst bak. Då blev jag nihilist och bestämde mig för att viga mitt liv åt sex, droger och rock’n’roll.
2001 går musikkarriären fortfarande trögt, jag försörjer mig som servitris, speedar mot trettio och börjar tappa hoppet. Då får jag för mig att testa yoga igen, den här gången på en nyöppnad studio i Williamsburg, Brooklynstadsdelen som just då är världens trendigaste.
Go Yoga har vita väggar, ljusa trägolv och höga fönster som täcks av beige linnegardiner. Jag får betala en dollar för att hyra en sprillans ny matta som luktar plast och teträdolja. Yogaläraren ser ut som en osminkad fotomodell: smala men vältränade armar, perfekt hy och en stram hästsvans som agerar ansiktslyft. Hon är klädd i limegröna tights och vitt linne och blottar perfekta tänder när hon ler. Rummet fylls med fyra rader kroppar som stretchar eller sitter i lotus med ögonen stängda och ett rofyllt leende på läpparna. Nästan alla är i min egen ålder.
Du har väl inte missat?
