Le! Mer tandkött!

Drygt 40 livsstils­magasin har ­framställt Karin Miltons tillvaro som drömlik, härlig och felfri. Här ­nyanserar hon bilden.

»Min sambo Björn och jag var ute och vandrade i Norge när vi såg en annons på Hemnet. Ett äldre par ville sälja en gård på Gotland som bestod av ett bostadshus, en lada, ett svinstall och några mindre byggnader. Det väckte något hos oss.

Både jag och Björn har bott i Stockholm i många år, men vi är från Gotland från början – vi är high school sweethearts som träffades när han var 19 och jag 18, sedan har vi hängt ihop hela livet. När vi såg den där annonsen hade vi pratat en del om att ›göra någonting på riktigt‹. Kanske odla grönsaker eller skaffa får. Vi hade en ganska naiv och romantisk bild av lantlivet.

Sedan gick allt väldigt snabbt. Det blev ett spontanköp, kan man säga. I augusti 2010 vann vi budgivningen, dagen därpå gifte vi oss. Vi hade en stor bröllopsfest i ett cirkustält.

Annons

Efter bröllopet började vi fundera på vad vi skulle göra med egendomen vi köpt. Paret som bodde där före oss hade blivit för gamla för att ta hand om stället. Tomten var på två hektar, och delvis helt igenvuxen. Det var extremt mycket att göra på själva huset också. När vi köpte stället tänkte vi: ›Det löser sig med lite färg.‹ Vi blundade för hur mycket arbete som skulle krävas, och det var nog tur. Om vi vetat det hade vi aldrig slagit till.

Vår första tanke var att göra om huset till ett Bed & Breakfast. Men snart insåg vi att vi skulle bli tvungna att byta alla stammar och ersätta alla väggar med sådana som var brandsäkra. Vi kom fram till att vi med de kostnaderna lika gärna kunde göra om huset till ett hotell.

Vi fick tillträde i oktober och räknade med att de första gästerna skulle komma i maj året därpå. Så vi hade knappt sju månader på oss att bli färdiga. Vi tog in arkitekter, snickare, målare, rörläggare … Bostadshuset är från 1700-talet, och de andra byggnaderna är från 1800-talet. Bjälklagen var fulla med sten och gammalt tagel som vi själva bar ut i hinkar på nätterna för att hålla nere kostnaderna. Vi hann inte riktigt planera, så när snickarna dök upp kunde vi säga: ›Förlåt, men vi kom på att den här väggen ska stå här istället.‹ Men de var flexibla.

Efter ett tag insåg vi att brandreglerna krävde att varje rum i huset skulle ha en egen brandstege. Plötsligt skulle vi ha brandstegar från alla badrum. Vårt koncept var att hyra ut rum i ett extremt vackert 1700-talshus – nu skulle det täckas av 14 brandstegar. Där fick vi lite panik. Till slut anställde vi en brandingenjör som sa att vi var tvungna att installera ett sprinklersystem i hela huset. Det kostade så klart en massa pengar. För att ens våga dra igång ett sådant här projekt får man göra en budget som är ganska liten. Sedan ser man hur den expanderar hela tiden. Det är väldigt stressande.

Det var så många saker vi inte hade tänkt på. Var hittar man möbler som passar in i ett så här gammalt hus? Hur får man ekonomi till det? Hur ska trappan se ut? Var köper man ens en trappa? Är dubbelt så dyr linoljefärg värd att köpa, eller räcker det med en vanlig färg från Ica Maxi? Samtidigt som vi höll på med de rent praktiska sakerna var vi tvungna att bygga en hemsida, rita en logga, bilda aktiebolag, skaffa finansiering, sitta på möten med banken, gå i borgen med allt vi ägde, hålla kontakt med hotellbranschens fackförening för att lära oss vad som gällde om vi skulle anställa folk. Vi döpte hotellet till Stelor och startade en blogg som hette Fawlty Towers.

Dessutom jobbade vi heltid samtidigt. Björn driver ett IT-företag och jag är gymnasielärare i samhällskunskap, ekonomi och historia. För att kunna ta lite ledigt när de första gästerna skulle komma jobbade jag dubbelt i januari och februari. På morgnarna brukade jag vara på hotellet innan snickarna kom, sedan åkte jag iväg till jobbet. Jag hade med mig frukost, lunch och middag, för jag stannade till åtta, nio på kvällarna. Efter det var jag på hotellet till tvåtiden på natten, sedan åkte jag hem och sov i några timmar, och därefter började det om. Mat blev någonting man bara intog snabbast möjligt och vi var väldigt beroende av hjälp från släkt och vänner. Eftersom det är dyrt att fylla ett hotell med möbler flyttade vi nästan allt som stod i vårt riktiga hem till hotellet. Ett tag sov vi på en madrass på golvet.

När vi höll på att bygga som mest förstod vi att vi ändå skulle behöva hitta nya ekonomiska lösningar. Branschsnittet för att skapa ett hotellrum ligger på en miljon kronor. Vi var tvungna att landa på hälften, inklusive hela renoveringen och dräneringen av huset. Jag kontaktade en antikaffär som nappade på att ställa ut sina möbler i hotellrummen mot att gästerna kunde köpa allt. Vi fick samma deal på lakan och sänglinnen. Men det krävde ju att jag åkte runt till en massa butiker och pratade med folk och sålde in mig.

Vid den här tiden insåg vi att Stelor trots allt ligger 25 minuter med bil från Visby. Det kändes lite dumt att bjuda in folk till det här jättefina området utan att erbjuda dem någonstans att äta. ›Shit‹, tänkte vi, ›vi måste bygga en restaurang.‹ Vi ansökte om bygglov för att göra om svinstallet på tomten. Där kan vi snacka regler! Man måste tänka på flödet – varorna ska in på ett ställe och paketeras om på ett annat för att hålla rätt gradantal när de når själva köket. Fettavskiljare skulle grävas ner, vi behövde ett jätteventilationssystem och massor av utrustning. Vi åkte till loppisar och Blocketannonsörer över hela Sverige. En natt åkte vi till Kristianstad för att köpa några soffor, och sedan hämtade vi en restaurangugn i Kalmar på vägen hem eftersom vi inte hade råd att köpa en ny. Vi kunde inte hyra in några kockar, för vi visste inte hur många gäster som faktiskt skulle dyka upp. Alltså fick vi lösa det själva.

Då slog det mig att jag inte kan laga mat. Jag är inte ens intresserad av att göra det hemma. Jag tycker att mat är bränsle och skulle gärna ha ett litet piller som man äter tre gånger om dagen. Eller sådant där torrfoder som man ger till hundar, det hade varit perfekt. Jag ringde Wallers krog inne i Visby, som är ett ställe med gott anseende: ›Hej, jag har råkat starta en restaurang utan att kunna något om matlagning, kan jag få praktisera hos er?‹ Istället för att åka till hotellet och slipa golv på nätterna åkte jag till Visby och lärde mig att slå bearnaise och stycka lamm. Jag var där en vecka. Mer fanns det inte tid till.

Den 31 maj skulle de första gästerna dyka upp. Det var inte städat efter byggarna. Det låg isolering och damm överallt och restaurangen var inte klar. Spisen och diskmaskinen var inte installerade, det fanns inga stolar eller bord. Det var totalt kaos. Alla vi kände fick komma hit och bära möbler.

Dagen före öppning kom det första livsstilsmagasinet för att göra en artikel. Jag tror de hade fått nys om oss genom att läsa vår blogg. Det fanns en liten yta av hotellet som var städad, med en säng inpuffad, och den plåtade de. Vi dukade fram mormorsporslinet och så tog de en bild där jag och Björn sitter och fikar. Det tog en timme att ta den där bilden, för vi log inte tillräckligt mycket och såg inte tillräckligt kära ut, vilket berodde på att vi hade varit vakna sex månader i sträck och hade ångest för att vi skulle öppna dagen därpå. Fotografen, som hade ställt upp en fläkt för att mitt hår skulle blåsa så där mysigt i vinden, skrek: ›Le!‹ och ›Mer tandkött!‹ Det funkade. Vi såg inte precis stressade ut i den färdiga tidningen. Det påminde snarare om bilden jag själv haft av att driva hotell på landet: man tar det lugnt och hänger lite med gästerna.

Premiärgästerna skulle komma med färjan 23.20 nästa dag. Vi stod fortfarande och bäddade sängar när de närmade sig, så Björn fick springa ner och uppehålla dem. ›Här är loungen‹, liksom, när allt de ville var att gå och lägga sig. Vi hade lyckats hyra ut alla sex rummen, och gästerna hade barn med sig, så allt som allt kom 16 personer. Nästa dag skulle vi bjuda på ugnsbakad torsk, men ugnen pajade, så vi fick bygga en provisorisk lösning med folie ovanpå fritösen. Två dagar senare hade vi vår invigningsfest, där planen var att bjuda bygden på strömming. Vi räknade med att 50 pers skulle dyka upp. Det kom 200. Min pappa fick filea fisk hela kvällen. Vi hade ingen personal. Björn hade aldrig serverat, mina kusiner hade aldrig serverat, jag hade aldrig lagat mat. När jag fick in den första bongen hade jag inte hunnit provlaga någonting. Jag stod med en Ipad och googlade fattiga riddare. ›Ta mjölk. Häll i mjöl.‹ Den stressen, när det låg tusen beställningar och väntade. Men det blev ju mat. Och när säsongen drog igång hann vi inte tänka. Vi borde kanske ha tagit in en kock, men det fanns ingen tid.

Någon tyckte kanske att det dröjde för länge innan maten kom, men vi utgav oss liksom inte för att vara någonting annat än glada amatörer. ›Vi kan inte lägga upp ordentligt och det finns bara tre rätter på menyn, kom och ät hos oss!‹ Jag tror faktiskt att det delvis var den inställningen som gjorde att de flesta var nöjda ändå.

Jag gick upp klockan fem på morgonen hela sommaren och beställde varor, sedan kom gästerna och så var det fullt resten av dagen. Framåt hösten hade vi konferenser, och senare julbord och sådant där, men i ett betydligt lugnare tempo. Vi återgick till våra vanliga jobb och åkte till Grekland och sov i en vecka. Inför nästa sommar började vi tänka på vad vi egentligen ville att Stelor skulle vara. Vi kom fram till att det skulle vara ett slags mötesplats: vackert, men också funktionellt, schysst och trevligt. Lite som att komma hem till någon. Nu när vi faktiskt visste att folk ville komma hit kunde vi också anställa kockar, servitörer och annan personal.

»Kvinnan ska sticka, laga mat, koka kaffe och baka bröd. Mannen ska stå med en skruvdragare, redo att bygga sin egen altan.«

Annons

Andra sommaren började inredningsmagasinen höra av sig på riktigt. Jag hade bläddrat i sådana tidningar när jag letade inspiration till hotellet, men utöver det hade jag ingen relation till dem. Vissa ringde bara för en kort intervju, och sedan plockade de våra pressbilder. Andra skickade hit en reporter och en fotograf för mer omfattande intervjuer och fotografering. Då ville de oftast inte bara göra reportage som handlade om hotellet, för då blev det lite väl reklamigt. Istället ville de göra hemma hos-reportage. Första gången sa jag att de jättegärna fick komma, men förklarade att vi bor i en omgjord sommarstuga som inte har blivit omhändertagen på två år. Vi har kommit hem och kastat oss i sängen. Gräset är för högt och fasaden behöver målas. Det är ett hem, liksom. Vi började diskutera saken och journalisten sa att de gärna ville ha oss i ett orangeri. Jag berättade att min faster faktiskt har ett orangeri. ›Perfekt‹, sa hon, och så åkte vi dit och plåtade. Det var väldigt absurt.

Samtidigt var vi såklart jätteglada och tacksamma över att tidningarna ville komma hit, för det är där många av mina besökare hittar inspiration. När en av kvällstidningarnas inredningsbilagor var här lite senare tog jag med mina snyggaste saker hemifrån, och sedan möblerade vi ett av rummen i hotellet, så att jag och Björn kunde låtsasbo där. Senare kom en fransk tidning för att skriva om själva hotellet. Jag var inte med under fotograferingen, men när bilderna kom ut såg jag att de hade tagit med sig egna attiraljer – alltifrån sängöverkast till lampor – och gjort om rummen helt. Ett finskt magasin ville ta en bild av mig när jag jobbade som hotellföreståndarinna. ›Visst‹, sa jag. ›Jag har tio minuter över.‹ Då plockade de fram en klänning som de hade tagit med sig och ville att jag skulle ha på mig den och gå barfota på stranden. Där sa jag faktiskt nej. ›Kom igen‹, sa de. ›Det är den känslan vi vill ha fram i reportaget.‹ Men vadå känslan? Jag driver det här. Jag gör bokföringen. Jag anställer folk. Bara för att jag sysslar med besöksnäring ska jag vara något slags bullmamma. Nästan alla som var här återkom till den grejen: ›Det är säkert mycket jobb, men det är väl ändå som en livsstil?‹ De ville framställa det som att jag har upplåtit mitt liv till att leva den här drömmen. Rubrikerna hade nästan alltid med det att göra: ›Drömmen om landet‹, ›Drömmen om ett kalkstenhus‹, ›Att leva sin dröm‹, ›Paret flyttade hem till Gotland‹. I den drömmen ingår tydligen att jag promenerar barfota på stranden och tänker på mitt hotell, dit jag kan gå upp och ta en kopp te i trädgården medan vinden fläktar mitt hår.

Vi hade nästan en tidning i veckan på besök under en period. Jag började fundera på vad de egentligen förmedlade, utöver bilder på fina saker. Alla tidningar körde exakt samma story med exakt samma vinkel. Alla bilder såg likadana ut. Alla ville ha den lyckliga, färdiga produkten – ingen ville höra någonting om arbetet bakom. Jag kan förstå att det inte finns utrymme för sådant, men jag tyckte ändå att det var intressant. I juli i fjol skrev jag ett blogginlägg där jag förklarade att jag blev förskräckt över illusionen av lycka som pumpas ut i alla artiklar. Jag fick väldigt mycket respons på det inlägget. Flera av de stora tidningarna som hade varit här men ännu inte publicerat sina reportage mejlade till mig, och en journalist skrev: ›Vi är ledsna om vi ger en enkelriktad bild, men det är nog så där vi kommer att framställa er också. Det är svårt att hitta en annan vinkel. Det är ju det här vi säljer tillsammans.‹

 

Men det där är ju en orealistisk fasad, byggd av ouppnåeliga ideal. Det var dem jag vände mig mot, inte tidningarna i sig. Jag blev inte förolämpad av att de tyckte att jag hade ett för fult hus för ett hemma hos-reportage. Det blev bara så tydligt hur mycket av en illusion allting var. Särskilt när jag började tänka på att jag ändå är ganska nöjd med mitt liv. Det har varit extremt på sistone, men jag tycker också att jag har åstadkommit mycket. Jag har jobbat hårt och skapat någonting som är bra, men det räcker liksom ändå inte till. Det räcker inte att bara driva ett hotell, man ska dessutom ha ett perfekt inrett hus. Jag tänkte: ›De här tidningarna utgör tre fjärdedelar av butikshyllorna. Om det inte är nog för dem att man investerar hela sitt liv i någonting, vad sänder det ut för signaler?‹ Jag tror att nästan alla som köper de här tidningarna är kvinnor, och jag tror faktiskt att idealen som livsstilsmagasinen skapar är farligare än de som kommer från skönhetstidningarna. Där räcker det åtminstone att vara snygg, smal och ha raka tänder. Här ska du vara smal, snygg, ha raka tänder och leva upp till allt det andra.

Tidningarna vill gärna att Björn ska vara VD och hålla på med ekonomin. Jag ska släppa ut håret och stå bredvid och le. Kvinnan ska sticka, laga mat, koka kaffe och baka bröd. Mannen ska stå med en skruvdragare, redo att bygga sin egen altan. Helst ska vi vara nyligen hemkomna från någon spännande semester och ha jättebra musiksmak. Det finns ingen annan norm än tvåsamheten, och alla relationer är underbara och kärleksfulla.

I höstas kom ännu en större tidning för att göra ett hemma hos-reportage. Där låtsades vi återigen att hotellet var vårt hem. Vi tog ett bord och ställde det framför den öppna spisen i loungen, och tog hit vårt porslin. I fönstret ställde vi upp böcker för att det skulle se inbott ut, och så plåtade de från en vinkel så att det ser ut som att det är vårt kök. I ett av rummen däruppe gjorde man om så att det såg ut som vårt sovrum, med personliga detaljer.

Sedan tog de en bild där jag och Björn räfsar i trädgården med våra hundar vilande vid våra fötter. Jag håller i en bricka mat som det verkar som jag har lagat själv, medan jag tittar längtansfullt på min man. Fotografen har kastat upp höstlöv i luften. Bilden säger: ›Vi är familjen, vi håller ihop, det är tvåsamheten som har gjort att vi har kunnat bygga upp det här och det är våra saker som har gjort oss lyckliga.‹ Jag och Björn frågade om vi kanske kunde slippa att vara med bägge två, men tidningen tyckte att det skulle vara så. Vi hade frontat oss själva så mycket att vi kände oss ganska inlåsta. Jag var inte Karin, han var inte Björn. Vi blev ett koncept i stället: Karinochbjörn. Det är svårt att både jobba och ha ett privatliv tillsammans. I december 2012 separerade vi.

Vi äger fortfarande Stelor ihop, men det är jag som driver det. Jag undrar vad tidningarna ska skriva nu. Vi har ju passat in i normen så himla bra, därför har det varit lätt att göra reportage om oss. Det är klart att jag känner att jag säljer mig. Jag vet ju att jag inte lever som i artikeln, och att hur mycket jag än försökte så skulle jag aldrig någonsin kunna göra det, eftersom det är ett liv som inte existerar. Men det är en läskig tanke att andra läser om mig och tänker: ›Jag blir inte lycklig förrän jag också har ett hotell och en vedspis i köket hemma.‹

I mitt jobb som samhällslärare är jag något slags förebild, och pratar jättemycket om att bryta normer och att se på samhället med andra ögon. När jag lär ut samhällsekonomi diskuterar vi om vårt konsumtionssamhälle verkligen är hållbart. Att då vara med i tidningar som cementerar normer och uppmanar till konsumtion … det där blir en krock för mig. Men jag behöver tidningarna, och de behöver mig. Jag är tacksam för att de skriver om Stelor och kommer nog att fortsätta att vara med i fler. Så jag gör ju egentligen inget åt saken, mer än att försöka prata om det.

Varenda människa som har jobbat i servicebranschen vet ju att om man har öppet 17 timmar om dagen, då innebär det 17 timmars arbete. Jag har fått skala ner mitt sociala umgänge, de som vill umgås med mig får typ komma hit och jobba. Man hinner inte gå barfota på stranden i en sommarklänning. Jag har inte varit på stranden på två år. Just nu har jag dessutom en ansiktsförlamning som antagligen är stressrelaterad. Jag hade inte haft någonting emot att visa de fula delarna av Stelor och mitt liv också. Hittills har tidningarna bara skildrat drömmen, men det riktiga livet är ju häftigt också. Även om det inte alltid är perfekt.«