Synden inleds med att Malmöpolisen Dani får ett samtal: en pojke hon känner är försvunnen på Bjärehalvön i norra Skåne.
– Precis, pojken Silas var familjehemsplacerad hos henne och väldigt nära vän med hennes son. Så Dani åker upp till den laglösa håla där pojken försvunnit för att ta sig an fallet. Ganska snart utvecklas det till en mordhistoria, vilket sätter i gång två parallella spår: Vad har hänt Silas egentligen? Och vilken skuld har Dani i det hela? Som fostermamma lät hon honom gå, trots att hon visste att han riskerade att gå under i sin hemmiljö. Samtidigt är pojkens släkt väldigt misstänksamma mot Dani och till slut får hon ett ultimatum av dess patriark: Hon har en vecka på sig att komma nån vart med fallet – annars kommer de ta lagen i egna händer.
Skildringen av kriminalitet och parallellsamhällen känner man igen från dina tidigare filmer Tjuvheder och Goliat, men här har du adderat en klassisk mordgåta. Varför?
– I de filmerna placerade jag tittaren direkt i de olika avskärmade världarna via mina huvudkaraktärer, men det kändes intressant ta sig in i en sån här sluten, osäkrad miljö utifrån och utforska den genom polisens ögon. Att upptäcka och avtäcka mysteriet tillsammans med Dani. På så vis är Synden egentligen en polisserie korsad med en våldsam släktkrönika.
Dina filmer utspelade sig i Stockholm och Östergötland. Hur kommer det sig att det nu blev Skåne?
– Jag älskar Skåne. Jag är ofta där och fascineras av dess terräng: de ödsliga vidderna och den tunga himlen som liksom sluter sig över landskapet. Jag ser berättelsen delvis som en western, om ett samhälle som slutit sig om sig självt och skapat sina egna lagar och regler. Det speglar de skånska miljöerna väldigt väl. Jag dras till platser som har mycket patina, där det kanske funnits ett blomstrande välstånd i form av ett bruk men som nu är avfolkad. Och när vi reste runt för att hitta rätt ställen att filma på hittade vi verkligen platser där det känns som att tiden stått stilla.
Vad vill du att Filter ska skriva om? Tipsa oss!
