Synden inleds med att Malmöpolisen Dani får ett samtal: en pojke hon känner är försvunnen på Bjärehalvön i norra Skåne.
– Precis, pojken Silas var familjehemsplacerad hos henne och väldigt nära vän med hennes son. Så Dani åker upp till den laglösa håla där pojken försvunnit för att ta sig an fallet. Ganska snart utvecklas det till en mordhistoria, vilket sätter i gång två parallella spår: Vad har hänt Silas egentligen? Och vilken skuld har Dani i det hela? Som fostermamma lät hon honom gå, trots att hon visste att han riskerade att gå under i sin hemmiljö. Samtidigt är pojkens släkt väldigt misstänksamma mot Dani och till slut får hon ett ultimatum av dess patriark: Hon har en vecka på sig att komma nån vart med fallet – annars kommer de ta lagen i egna händer.
Skildringen av kriminalitet och parallellsamhällen känner man igen från dina tidigare filmer Tjuvheder och Goliat, men här har du adderat en klassisk mordgåta. Varför?
– I de filmerna placerade jag tittaren direkt i de olika avskärmade världarna via mina huvudkaraktärer, men det kändes intressant ta sig in i en sån här sluten, osäkrad miljö utifrån och utforska den genom polisens ögon. Att upptäcka och avtäcka mysteriet tillsammans med Dani. På så vis är Synden egentligen en polisserie korsad med en våldsam släktkrönika.
Dina filmer utspelade sig i Stockholm och Östergötland. Hur kommer det sig att det nu blev Skåne?
– Jag älskar Skåne. Jag är ofta där och fascineras av dess terräng: de ödsliga vidderna och den tunga himlen som liksom sluter sig över landskapet. Jag ser berättelsen delvis som en western, om ett samhälle som slutit sig om sig självt och skapat sina egna lagar och regler. Det speglar de skånska miljöerna väldigt väl. Jag dras till platser som har mycket patina, där det kanske funnits ett blomstrande välstånd i form av ett bruk men som nu är avfolkad. Och när vi reste runt för att hitta rätt ställen att filma på hittade vi verkligen platser där det känns som att tiden stått stilla.
Det känns som rätt landskap för en svensk western.
– När jag pratade med folk under min research fick jag faktiskt höra om diverse fejder och konflikter som gått i arv i familjer från generation till generation. Det känns inte heller helt som en slump att en historia som den om den så kallade Borrbymannen faktiskt ägde rum där; när det flyttade in en man till skånska Borrby på 1990-talet som betedde sig som ett svin tog byborna saken i egna händer och brände ner hans hus. Jag vill poängtera att det är fiktion vi berättar; jag vet att Skåne inte är ett laglöst land på riktigt. Men den där medborgargardesmentaliteten tror jag verkligen kan uppstå på vissa såna platser.
Vad vill du att Filter ska skriva om? Tipsa oss!
