The Pitt: Låt en sjukt bra serie ge dig sjukhusfeber
Se säsong ett och två i sin helhet på HBO Max.
Sedan årsskiftet, då jag började plöja sjukhusdramat The Pitt, har jag säkert sett mer kroppsvätskor än jag någonsin tidigare exponerats för på TV. Jag har matats med blod, spyor, bajs, hjärnvätska – och vad det nu är som måste tömmas ur buken vid skrumplever. Men jag har älskat och fascinerats av varenda sekund. Serien håller dig aldrig i handen, och där – i verklighetsanspråket – ligger styrkan. Den placerar dig på åskådarbänken till en akutmottagning, där du likt AT-läkarna får lära dig om alltifrån intubering och inre blödningar till amerikansk sjukhuspolitik.
Inte nog med det: äntligen en serie med säsonger som är längre än åtta avsnitt, och som utkommer oftare än vartannat år.

Biodlaren: Känslotätt glesbygdsporträtt
I min nya intervju med Adam Lundgren berättar han om regissören Marcus Carlssons manifest för deras Värmlandsförlagda film Biodlaren: »Inget mord ska lösas, ingen ska vilja flytta därifrån, ingen utifrån ska komma dit.«
Trötta på alla de klichéer som lätt plockas fram så fort något utanför storstaden ska skildras, har de två skapat en berättelse där livet – med kärlek och glädje, död och sorg – faktiskt bara får pågå. Det är både befriande och vackert.
Dessutom: Lundgren är alldeles betagande som titelfiguren i filmen, i allt från leveransen av dialektala underligheter till små, små känsloyttringar.

Kaliber i P1: Nätläkarna: Upplysande om värdelös vård
Lyssna i appen Sveriges Radio.
De journalistiska avslöjandena om privata adhd-kliniker som ställer diagnos efter några telefonsamtal har fått reella konsekvenser – i vintras stängde Ivo Psykiatrispecialisterna och fortsätter granska branschen. Kanske har turen nu kommit till oseriösa nätläkarföretag.
Kaliber granskar i två avsnitt nätläkarjätten Kry, som på kort tid vuxit till ett interationellt miljardbolag. Utifrån källor som jobbar eller har jobbat som läkare på distans berättar programmet om bonusupplägg som stressar läkarna att ta emot så många patienter som möjligt varje dag. Så vilken vård kan egentligen en läkare med 100 patienter om dagen ge?
I många fall helt obetydlig, visar det sig. Reportrarna själva testar systemet genom att ringa upp så fort de har någon småkrämpa, och till och med när de haft ont i magen i några timmar får de läkartid. Det enda läkaren faktiskt hjälpt till med är att se till att Kry kan fakturera patienternas hemregioner 50 000 kronor för dagsverket.

Den sista lögnen: Välbehövligt om Estoniakonspirationerna
Finns i bokhandeln.
Bland alla urkunder som lanserade alternativa förklaringar till Estoniakatastrofen intog Felixrapporten en särställning – istället för okunskap eller dumhet verkade den sprungen ur en plan. Utkommen året efter olyckan gick rapporten ut på att fartyget förlist för att besättningen försökt dumpa en topphemlig last på öppet hav. Dess uppenbara syfte var att så misstro mot Estland, och eftersom avsändaren var rysk föll misstankarna på rysk underrättelsetjänst. Samtidigt utgjorde Felixrapporten ett hopkok av redan befintliga spekulationer, och få tog den på allvar.
Nu berättar Patrik Oksanen och Andreas Edevald om rapportens tillblivelse och upphovsman, GRU-översten Viktor Surikov. På köpet får man en svepande redogörelse för andra ogrundade påståenden om färjans undergång, samtidigt som författarna förklarar varför tragedin var som gjord för att generera konspirationsteorier. Ironiskt nog är kärnan i deras egen framställan att Surikov var en mäktig och inflytelserik aktör, trots att bevisen de levererar är mångtydiga och vaga. Oavsett vilket vore det praktiskt om boken kan få folk att betrakta foliehatteriet kring katastrofen som rysk desinformation. Eftersom få vill gå Rysslands ärenden kanske vraket, äntligen, får vila i frid.
Vad vill du att Filter ska skriva om? Tipsa oss!











