Adam Lundgren hade kunnat jobba som pizzabagare. Åtminstone om han hade tagit ett onlinetest hos Arbetsförmedlingen på allvar, när han för några år sedan försökte ta reda på vilka yrken han passade för.
Det var pandemi, med restriktioner, nedstängningar och distansarbete, men det var inte därför som skådespelaren undersökte nya karriärbanor.
– Det gjordes grejer inom film och TV ändå, och jag provfilmade för saker, säger Lundgren. Det var bara det att jag inte fick några av jobben.
Sedan han slagit igenom tio år tidigare hade Lundgrens karriär stadigt stävat uppåt och framåt. Men sedan verkade allting ha stannat av.
– Jag kände: Fan, har jag tappat min förmåga? Jag kanske inte kan jobba med det här längre.
Mentalt sögs Lundgren allt djupare ner i ett mörkt hål av bitterhet och melankoli. Delvis på grund av sinande kassa, delvis »i något slags jävla martyrskap«, bestämde han sig för att hitta åtminstone ett extraknäck – kanske till och med en helt ny yrkesbana. Sålunda: Skulle han, på inrådan av Arbetsförmedlingen, kanske börja kasta deg istället?
– Det hade nog fan varit helt okej, säger han. Förutom att jag aldrig hade orkat öppna en egen pizzeria.
Två slumpmässiga händelser förde in Adam Lundgren på skådespeleriets bana. Den första: han fick inte plats på den högstadieskola han helst ville gå på under uppväxten i Skepplanda norr om Göteborg, utan hamnade på en där det fanns en teatergrupp.
– Utanför skolan spelade jag hockey, men lärde känna några i amatörteatern, säger Lundgren. Jag bara: Vad gör ni där då? Vi spelar spel och dricker te, sa de. Det kunde jag också tänka mig att göra, så jag hängde på. Mycket handlade bara om att gå till teatern för att leka, men när vi satte upp föreställningar fastnade jag för nerven som uppstod inför premiären. Man gick in i en bubbla och nästan bodde på teatern, lämnade bara lokalen för att gå till Görans kiosk och köpa mos med vitlökssås.
Sen råkade du i stort sett skådisdebutera som 17-åring, innan du ens börjat på scenskolan. Hur gick det till?
– Flera från teatergruppen sökte det estetiska programmet på gymnasiet, så det gjorde jag också. Där blev jag ihop med en tjej som var ett år äldre, Sasha Becker, som redan hade skådespelat i en film. Jag fick vara statist med en replik i en serie som spelades in på vår gymnasieskola där hon hade en huvudroll. En dag följde jag med henne när hon skulle provfilma för ungdomsfilmen Sandor slash Ida, där de berättade att de behövde fler killar i filmen: Här har du en scen, kan du läsa den och komma tillbaka i morgon? Jag tänkte skita i det, men gjorde som de sa – och fick rollen. Sen provfilmade både Sasha och jag till filmen Storm av Måns Mårlind och Björn Stein. Jag fick spela en hemsk karaktär som i en scen låser in sin lillebror i en källare och våldtar en tjej. Jag minns hur Måns och Björn berömde mig efteråt: Fan vad bra scenen blev! Men när jag fick se den på premiären kände jag: Så jävla bra var den väl inte?
Mårlind och Stein regisserade sen Håkan Hellström-filmen Känn ingen sorg, som tillsammans med filmatiseringen av Jonas Gardells romansvit Torka aldrig tårar utan handskar blev ditt stora genombrott.
– De testade massvis med skådespelare till Håkan-filmen, men jag kände: Det här är min roll. På provfilmningen skulle man framföra två Håkan-låtar och jag tänkte: Jag måste göra nåt extra. Så jag framförde En midsommarnattsdröm och mitt under låten stannade jag upp och använde gitarren som trumma. Det kom med i filmen sen. Jag hade sån otrolig flax som fick den rollen och Benjamin i Torka redan innan jag gått ur scenskolan. Det var en bra språngbräda ut i karriären.
Vad vill du att Filter ska skriva om? Tipsa oss!
