Yogin som svävade iväg

Frågan är vad som är mest osannolikt. Att Jonathan Hellbom under namnet Om Mokshananda lyckades få 500 000 människor att köpa hans Shaktimatta. Eller att hans företag därefter gick i konkurs.

För en utomstående framstod det som något av ett mirakel.

När Handelns utredningsinstitut i november 2009 utsåg spikmattan till Årets julklapp hade företaget Shakti på knappt tre år gått från 0 till 95 miljoner kronor i omsättning. Den plastpiggs­försedda tygmattan som sades minska stress och muskelspänningar säljas på 3 000 ställen i ett dussin olika länder. På bara några år hade ­mattans 30-åriga skapare gått från att leva som utfattig munk i Himalaya till att bli en framgångsrik affärsman.

När Om Mokshananda kom hem från jobbet dagen då spikmattan blev Årets julklapp parke­rade han sin grå Audi TT vid villan på Ingarö utanför Stockholm. Huset ligger på toppen av en 30 meter hög klippa och från altanen hade han en makalös utsikt över skärgårdsviken. Ville han komma ner till vattnet kunde han ta en ­privat trappa från huset hela vägen ner till en egen brygga.

Annons

Från början hade han tänkt att Shakti skulle ha sitt huvudkontor här i området. Det kändes perfekt. Fridfullt och vackert.

Nu förstod han att det aldrig skulle hända. Att spikmattan blivit Årets julklapp skulle inte hjälpa honom.

 

Livet har en andlig dimension. Jonathan ­Hellbom förstod det tidigt.

Redan som fyraåring slogs han av hur hans föräldrar ­ständigt frågade honom vad han tänkte på. Till en början sa han som det var.

– Ingenting.

När föräldrarna fortsatte fråga brukade han ljuga. Samtidigt som granarna passerade utanför bilfönstret försökte han komma på olika saker som kunde förklara tystnaden i baksätet.

Själv kände han att han bara var, bara upplevde världen.

Jonathan var ett år när hans föräldrar följde den gröna vågen och lämnade Stockholm för en gammal gård i Forsa, ett samhälle omgivet av skog och åkermark några mil utanför Hudiksvall i ­Hälsingland.

I Stockholm hade både pappa Per och mamma Nadine arbetat som fotografer. Nu valde de naturen. Snart surrade gården av ljudet från familjens biodling. På somrarna brukade ­Jonathan och hans två yngre bröder hjälpa ­pappan med honungs­produktionen. När ­Jonathan blev äldre skötte han egna bisamhällen.

Nadine noterade tidigt sin äldsta sons sökande natur. Frågorna som kom från lintotten kretsade ofta kring det existentiella. Trots att ingen av föräldrarna var troende visade Jonathan ett stort intresse för olika religioner. Han ville ofta höra historier ur Barnens bibel.

Jonathan minns barndomen i det röda huset som fantastisk. Föräldrarna kom aldrig med förmaningar. Bröderna hade bara två regler att förhålla sig till:

– Håll er borta från vägen och cigaretter!

Men friheten skulle skapa problem senare i livet. Det märktes redan i skolan, där kontrasten ­mellan Jonathans uppfostran och lärarnas reglerade värld var stor. Att familjen kom från Stockholm förstärkte hans känsla av att inte höra hemma. Jonathan led av en lätt form av dyslexi, och hur han än försökte fick han sällan högre än medelbetyg på proven.

Istället drogs han till idrotten. Fysisk styrka och träning fyllde tomrummet som han kände. Viss sport krävde dessutom en form av kon­cent­ration som tilltalade honom. Första gången Jonathan upptäckte det var han tolv år och hade precis lärt sig att jonglera. När han fokuserade på bollarna tycktes alla andra tankar stängas ute. Det skapades ett tillstånd av lugn och total medvetenhet. Tre bollar blev snart fem. Under högstadiet utvecklades intresset till ren meditation.

Annons

När det blev dags att söka till gymnasiet hade Jonathan redan sin väg utstakad. Cirkusutbildningen i Gävle skulle erbjuda både fysisk träning och koncentration. Kanske kunde han till och med bli stuntman när han blev äldre. Han drogs till våghalsiga upptåg och kände ofta att han ­saknade rädsla. När Jonathan och hans vänner inte kastade sig ut från broar eller hoppade i forsen brukade han lägga sig på sin kompis bil och koppla ett stadigt grepp med händerna längs sidorna av taket. 15 sekun­der senare kände han hur Gävlenatten pisk­ade honom i ansiktet i över 170 kilometer i timmen.

Liggande på taket levde han i det absoluta nuet.

 

Efter gymnasiet flyttade Jonathan Hellbom till Ryssland för att studera på Moscow Circus School. Han var begåvad både som jonglör och akrobat, men skolan blev inte vad han hade tänkt sig. Träningen var stenhård. Livet ännu hårdare.

– Folk drack och tog droger. Det var galet. Den bästa akrobaten i skolan vaknade upp en dag och hängde sig. En del av lärarna dog i sina egna spyor. Vi bodde i små rum och det var svinkallt ute. Varje morgon satt man och försökte värma sig vid en kamin. I korridorerna sprang det runt hundar som sket och skällde.

Det var i Ryssland som Jonathan för första gången kom i kontakt med en spikmatta. Exakt hur minns han inte, men akupressurmattor hade han börjat använda redan tidigare, när han mediterade. Hans mamma Nadine kommer tydligt ihåg när sonen kom hem på besök med en rysk spikmatta:

– Den var uppblåsbar med piggar på. Vi tyckte båda att det var en fantastisk uppfinning.

Efter utbildningen flyttade Jonathan hem till Sverige igen. Under en kort period uppträdde han som cirkusartist på event och fester. Det var ett roligt jobb; bättre betalt och friare än på en cirkus. Men Jonathan fortsatte att fundera på hur livet skulle levas. Han mediterade allt oftare och hade också börjat intressera sig för tantrasex.

Vid ett besök i Hudiksvall gick Jonathan på en årlig marknad. Under hans uppväxt brukade familjen sälja honung i ett av de många stånden. Nu ­träffade Jonathan en man som sålde kassetter av en andlig ledare vid namn Osho.

Osho, eller Chandra Mohan Jain, var en indisk mystiker och spirituell lärare som under 60-, 70- och 80-talet samlade ett stort följe över hela världen. En rad kända människor har kallat sig hans lärjungar, däribland Diana Ross och Ted Gärdestad. På grund av sin frispråkiga syn på sex kallades Osho ofta för »sexgurun«. Historien om hans flärdfulla liv, med bland annat en mindre flotta Rolls Royce-limousiner, är i dag moderna skrönor i den spirituella världen. Osho avled 1990, 59 år gammal. Många av hans lärjungar är över­tygade om att han förgiftades av den amerikanska regeringen. Så även Jonathan Hellbom:

– Han var galen, absolut. Men han var också väldigt kraftfull. För kraftfull. De använde ett långsamt gift som påverkade hjärtat.

Under sin verksamma tid grundade Osho en rad meditationscenter, så kallade ashrams, runt om i världen. Det mest kända av dem ligger i Pune i Indien och är aktivt än i dag.

Just den informationen stod tryckt på kassett­bandets baksida. När Jonathan läste det blev han över­tygade om att det var ett tecken.

Indien tog Jonathan med storm. Det var inte bara meditationscentret, det var landet i sig. Befolkningens mentalitet var väsensskild från både svenskarnas och ryssarnas. En människa värde­sattes inte för vad hon presterade, utan för hur hon utvecklades. Trots de överbefolkade gatorna och de tutande bilarna existerade det inte ­heller någon stress. Allt som skedde ansågs förut­bestämt. Karma. För första gången i livet kände Jonathan Hellbom att han var hemma.

– Det var som om jag hade fötts i fel land. I hela mitt liv hade jag känt att jag inte passade in, och när jag kom till Indien förstod jag plötsligt varför. Jag tänkte: »Det är ju det här som känns normalt för mig.«

Annons

Redan på planet hem visste Jonathan att han skulle återvända. Till dess skulle han fortsätta sin spirituella vandring i Sverige. Han ville också dela med sig av sin kunskap och börja hjälpa människor. Han gjorde det genom att utbilda sig till massageterapeut och reiki-healer. Under en kort period drev han en salong i Stockholm. So­mmaren 2005 bytte Jonathan förnamn till Om, eftersom det hinduiska ordet är ett vanligt mantra inom yoga.

– Det är hindi och har över 200 betydelser. Bland annat »Formlös gud«.

Ett halvår efter namnbytet flyttade Om till Indien. Målet var att komma djupare in i sig själv.

En bit upp i bergen ovanför byn Nagar fann Om ett litet hus med väggar av lera. Här koncentrerade han sig på vad han kallar sin »spiritual practice«. Han klädde sig i orange tygstycken och dagarna fylldes snabbt av meditation och yoga­övningar. I perioder kunde träningen pågå upp­emot 14 timmar per dag.

– Jag hade sparat ihop lite pengar innan jag åkte och när de tog slut lånade jag av mamma eller mina bröder. Jag levde på 1 000 kronor i månaden. En gång i veckan gick jag ner till byn för att köpa mat. Ibland kanske det kom förbi någon indier och hälsade på.

Det var under den här tiden som Om fick den vision som skulle förändra hans liv. Men idén hade grott i hans medvetande under en längre tid. De ryska spikmattorna som Om funnit under sin tid i Moskva hade gjort ett stort intryck på både honom och hans mamma Nadine.

Nadine Reuterswärd var en självlärd entreprenör. Hon var också bevandrad i den alternativa medicinens snåriga skog. I det röda huset i Forsa hade hon redan under Oms uppväxt tillverkat och sålt egna hudvårdsprodukter. När hon såg de ryska spikmattorna såg hon en affärsmöjlighet. Efter lite efterforskningar fick hon reda på att ett svenskt företag redan hade ett avtal med den slovakiska tillverkaren. Från dem köpte hon in ett mindre parti som hon sålde till sina vänner. ­Affärerna pågick under några månader.

– Mer blev det inte, säger hon. Företaget som hade ensamrätt var inte förberedda på att sälja till åter­för­säljare och därför blev det för dålig marginal.

Då mer traditionella spikmattor hade funnits i århundraden i Indien letade Om under sin tid i Himalaya efter modeller som liknade de ryska. Nadine besökte honom själv för att delta i sök­andet. Hösten 2006 var Om hemma i Sverige för ett kortare besök. Då förklarade han:

– Mamma, det finns inga spikmattor i Indien. Vi måste tillverka egna.

Den första mattan designades av Om själv. En fabrik i Delhi hjälpte honom att ta fram en prototyp. Det är bland annat mattans utformning som Om menar föddes ur en vision. Det är också den han menar ligger bakom den framgångssaga som snart skulle ta fart.

– Det är speciella geometriska mönster som jag satte samman efter numerologiska tankar, säger han. Det gör mattan väldigt kraftfull på ett subtilt plan. Den är gjord så att den tar in negativ energi.

Alla viktiga vägval gjordes vid exakta astrologiska tidpunkter. Till och med bolaget som Nadine och Om skapade för att sälja mattorna, Team Shakti AB, bildades på en exakt minut.

För att underlätta affärerna med de indiska producenterna bytte Om i mars 2007 även sitt efternamn. Det engelska uttalet »Hell Boom« skapade missförstånd. Hans nya namn blev Mokshananda, en sammansättning av två ord för befrielse och salighet.

Om Mokshananda

Född: 1979 i Stockholm.

Bor: I »hela världen« men främst i bergen vid byn Nagar i Himalaya, Indien.

Familj: Flickvän, mamma, pappa och två bröder.

Karriär: Utbildade sig till cirkusartist och har ­arbetat som massageterapeut. ­Grundade och skapade Shaktimattan 2007. ­Driver i dag företaget Shakti International som säljer spikmatteprodukter och är ­verksamma inom ekologisk hudvård. Undervisar också inom både yoga och tantrasex.

En vårdag 2007 satte sig Nadine i bilen och åkte till Forsahallen för att ta emot de stora vita tygpaket som levererats från Indien. Hon minns hur hennes bekanta frågade vad paketen innehöll. »Spikmattor«, svarade Nadine. Vännerna skakade på huvudet.

Den första leveransen innehöll 500 mattor med logotypen Shakti tryckt i vitt på det ekologiska tyget. Namnet hade Om hämtat från den kvinnliga gudinnan med samma namn.

– Shakti är energi! Hon är medkänsla. Hon är den omhändertagande modern som alltid älskar dig. Allt jag gör är en hyllning till henne.

När Nadine tittade på den höga stapeln av spikmattor minns hon att hon ifrågasatte om det verkligen skulle vara möjligt att sälja hela ­partiet. Trots det säger hon att pengar aldrig var den största drivkraften:

– Vi tyckte att det var en så fantastisk grej! Vi ville bara sprida den. Vi sa: »Tänk om vi kan få människor att ligga på de här och bli lugna och avstressade. Hela världen kommer att bli bättre!«

Det var Nadine som drog igång försäljnings­arbetet. Ibland fick hon hjälp av en av Oms ­bröder. I  en fullastad bil gick resorna till mässor och marknader runt om i Sverige, men också till Norge och Finland.

– Jag hade åkt på mässor i säkert 15 år med mina hudvårdsprodukter innan vi började med Shakti, säger Nadine. Det skapades ganska snabbt ett intresse, och det spred sig. I Finland var det många terapeuter som köpte in dem.

De tre sista månaderna av Oms vistelse i Indien levde han i absolut tystnad, i en silent retreat. Han var mager, det röda skägget var yvigt och det långa håret såg ovårdat ut. Enligt honom själv befann han sig fortfarande i trans när han några dagar efter ankomsten anslöt till sin mamma på hälsomässan i Älvsjö. Nadine hade bokat en stor monter där besökare kunde provligga mattorna. En ny leverans hann precis anlända innan dörrarna öppnades.

Under mässan i Älvsjö visade inte bara potentiella kunder och inköpare intresse för Shakti. Även journalister ville veta mer om mattan som sades ha effekt mot stress och muskelspänningar. Både Amelia och Friskispressen bokade in intervjuer med den luggslitna yogin för att prata om hans vision.

Efter mässan började Om kontakta yogalärare för att visa sin produkt. Många var intresserade. Detsamma gällde hälsokostbutikerna. Snart behövde varken Om eller Nadine jaga kunder. I januari 2008 kunde det komma beställningar på uppåt 300 mattor per dag till det lilla familje­företaget i Forsa. För att lyckas uppfylla leveranserna skrevs ett kontrakt med en distributör i Gävle. Företaget hjälpte inte bara till med frakten utan såg också till att mattorna, som levererades från Indien utan stoppning, fylldes med skumgummi. Bokföringsåret 2008 omsatte Shakti fem miljoner kronor.

För att säkerställa produktionen reste en av Oms bröder till Indien för att bygga upp vad Om kallar en tempelfabrik. Lokalerna låg i Varanasi. Staden är känd för att den delas av floden Ganges och kallas ofta »Indiens heligaste plats«. Tanken med fabriken var att skapa en verksamhet där arbetet gick hand i hand med andligt utövande. Bland annat anställdes präster som uttalade mantran över mattorna. Endast kvinnor arbetade i fabriken.

– De har svårast att få jobb, och hela tanken med Shakti var ju att hedra the divine goddess, säger Om.

Även i Sverige var det främst en kvinna som höll i arbetet.

Om Mokshananda tillbringade fortfarande långa perioder i Indien, och när han i dag får frågor om företagets ekonomi eller struktur säger han konsekvent:

– Jag vet inte riktigt. Mamma skötte allt det administrativa.

Expansionen var enorm. Snart fanns återförsäljare och agenturer i en rad europeiska länder. Vid sidan av kärnverksamheten gav Shakti ut en ljudbok och startade även ett magasin, Om Yoga Om. Om och hans bröder skrev själva flera av artiklarna. Från september 2008 till september 2009 ökade Team Shakti AB sin omsättning från 5  till 95 miljoner kronor.

Under största delen av den här perioden höll Nadine i alla trådar. Hela företagets näringskedja, från avtal med producenter till kontrakt med svenska distributörer och enskilda handlare, fanns i Nadines huvud.

I januari 2009 anställde hon en assistent. Någon månad senare utökades styrkan med en kvinna som hjälpte till med det ekonomiska. Trots det blev situationen ohållbar. Nadine Reuter­swärds arbetsdagar var sällan kortare än 16 timmar. När Om Mokshananda tittade på sin mamma blev han orolig: »Det är bara pengar, mamma. Ska du döda dig själv för detta?«

Nadine minns förmaningarna.

–De tyckte att jag började bli lite vansinnig. Att jag höll på att gå in i väggen. Men jag hade ju byggt upp företaget.

Under den andra halvan av 2009 fattade Om Mokshananda ett beslut förändrade historien om Shakti i grunden. Han kickade ut sin mamma ur företaget. Just »kickade ut« är Oms eget ordval.

–Jag sa: »Du kan inte jobba längre. Du är inte stabil nu. Du mår dåligt. Jag mår dåligt av att vara nära dig.«

Enligt Nadine kom hon och Om överens om att han skulle köpa ut henne ur företaget. De diskuterade till och med en summa. Affären skulle gå igenom när Om plockat ut vinst ur bolaget. Nadine var med på upplägget.

– Jag hade varit gift med bolaget. Det var ju mitt livsverk, men jag tyckte att jag hade gjort det för Oms skull. Och han var ju den yngre av oss. Jag fortsatte att åka på lite kundbesök och ­mässor men jag fick inte vara med på mötena längre.

»Jag sa: Du kan inte jobba längre. Du är inte stabil nu. Du mår dåligt. Jag mår dåligt av att vara nära dig.«

Den första juni 2009 tillträdde en ny VD för bolaget. Mannen hade arbetat på en bank i Hälsingland, och Om hoppades att rekryteringen skulle ge struktur åt företaget. Den svenska personalstaben fortsatte också att växa. Snart satt åtta personer i Shaktis nya kontors­lokaler i Hudiksvall.

När Nadine försvann uppstod en rad problem. För det första hade varken hon eller Om längre någon insyn i bolagets finanser. Den nya ledningen saknade också den kunskap som bara fanns hos Nadine. Då de anställda inte fick blanda in Nadine tvingades de lägga tid på att på egen hand lista ut grundläggande fakta om företagets verksamhet.

– Jag fick höra att de inte visste vad en matta egentligen kostade företaget, säger Nadine. Det satt de och räknade på utan att fråga mig. Jag hade all den informationen i huvudet, men jag hade inte allting nedskrivet. När man sköter allt själv har man inte manualer för allt. Inte när det går så fort.

Omorganisationen av Shakti skedde samtidigt som spikmattan utvecklades till ett landsom­fattande fenomen. Kvällstidningar, finans- och branschmagasin, till och med SVT, gjorde nyhetsinslag om den plastpiggsförsedda mattan som lindrade spänningar och sänkte stressnivåer. När Shakti i augusti 2009 uppmanade svenska spikmatteentusiaster att ta sig till Gärdet i Stockholm för att sätta ett nytt världs­rekord i »most people chanting« dök närmare 3 000 personer upp. Övervakade av en representant från Guinness World Records lade sig män­niskor på sina spik­mattor i ett stort solformat mönster. Gemensamt uttalade de sedan mantrat: »Om Shanti Om, Om Shanti Om, Om Shanti Om …«

Om Mokshananda gjorde inget för att dölja framgången. Den grå Audi TT:n köpte han redan 2008. Villan på Ingarö ett år senare, för 16,5 miljoner kronor.

– Jag gick ut i Dagens Industri och pratade om att vi skulle göra en enorm vinst, säger Om. Det var som att öppna dörren för alla konkurrenter.

Om hade inget patent på spikmattan, och flera konkurrenter kopierade Shaktis modell. Då konkurrentmattorna ofta tillverkades i Kina blev både priser och marginaler mer fördelaktiga för återförsäljarna. Flera av Shaktis kunder bytte leverantör.

Det fanns också en annan faktor som skapade problem. Vilka bevis fanns det egentligen för att Shaktimattan hjälpte människor? Fler och fler artiklar blev negativa och ifrågasättande. Aftonbladet fick nys om att Nadine sålt ryska spikmattor redan innan Om hade fått sin »vision« i Himalaya. »Guru eller bluff?« löd en rubrik i tidningen i juli 2009. Samma månad lämnade Konsument­ombudsmannen in en stämningsansökan till Stockholms tingsrätt gällande otillbörlig marknads­föring.

Att även forskare på Karolinska institutet kritiserade spikmatteföretagen för att »casha in på fjollerier« såg Om Mokshananda som ett dråpslag. Han beskriver det som en konspiration.

– Vi hjälpte ju människor! Jag vet jättemånga som slutade ta antidepressiva och annan medicin för att de använde mattan. Läkemedelsföretagen tjänar stora pengar och de blev givetvis rädda.

Trots att Shaktis försäljning störtdök stoppades inte företagets produktion.

Under ett halvår pumpade fabriken i Indien ut närmare 50 000 mattor i månaden. Enligt Om arbetade som mest 800 personer med produktionen i Indien.

– Det vävdes miltals av ekologisk bomull till mattorna, säger Nadine. Sen skulle spikar sättas på och mattorna skeppas med båt till Sverige. Det var en jättelång produktionstid och ingen drog i bromsen i tid. Det vällde in mattor i landet.

När spikmattan utsågs till Årets julklapp hade Om och hans mamma insett att allt inte stod rätt till med bolaget. VD:n och fem anställda fick gå och Nadine återtog kontrollen.

Nadine Reuterswärd möttes av kaos. Bolaget blödde pengar. Till och med skattekontot, som skulle innehålla 7,6 miljoner kronor, var tomt. Miljontals och åter miljontals kronor hade gått till att betala produktion och löner. En annan post var expansion: i ett försök att ta sig in på den amerikanska marknaden hade Shakti skeppat 50 000 mattor över Atlanten och placerat nio personer på en amerikansk lönelista.

I maj 2010 kom ännu ett hårt slag. Tingsrätten i ­Stockholm valde att gå på Konsumentombudsmannens linje. Shakti dömdes att betala vite på 500 000 kronor. I Konsumentverkets press­utskick stod att läsa:
»Företaget påstod att spikmattan kunde bota flera allvarliga sjukdomar som depression, migrän, lungsjuk­domen Kol, artros med flera.«.

Om Mokshananda kände sig svartmålad:

– Det vi fälldes för var att vi publicerat kundkommentarer på vår hemsida. Det var inget vi hade sagt själva.

Både Om och hans mamma förstod åt vilket håll företaget var på väg. Trots det valde Om att plocka ut en aktieutdelning på sammanlagt nio miljoner kronor. Summan skulle delas mellan de två ägarna, men Nadine protesterade:

– Det fungerade inte. Vad skulle jag säga till de anställda? Vi hade kontor och personal här i Hudiksvall. Man kan ju inte bara gå i konkurs från en dag till en annan.

När pengarna ändå delades ut säger Nadine att hon stoppade tillbaka sin del i bolaget igen. Om Mok­shananda sålde huset på Ingarö och flyttade tillbaka till Indien, nu som en förmögen man. Samtidigt som hans mamma slogs för företagets överlevnad började han renovera ett nytt hus i Himalaya, bara några kilometer från platsen där han bott som munk.

Kontakten mellan mor och son blev allt mer sporadisk.

– Det var en fruktansvärt jobbig period, säger Nadine. Jag försökte med alla medel att rädda bolaget och få in pengar. Jag försökte till och med sälja bolaget, men det gick inte.

2010 gjorde Team Shakti AB en förlust på över 15 miljoner och våren 2011 försattes företaget i konkurs. Mattorna inbringade fortfarande pengar, men långt ifrån tillräckligt för att betala skatteskulden.

Nadine vägrade att ge upp. Efter konkursen började hon undersöka möjligheterna att köpa tillbaka bolagets inventarier. I lagerhyllorna låg fortfarande 200 000 färdiga mattor. Kunder fanns det också, om än i mindre utsträckning än tidigare. För att kunna börja om var hon tvungen att försonas med sin son.

– Jag behövde pengar, jag hade ingenting själv längre. Men Om hade ju pengar och han valde att stoppa in dem i det nya bolaget.

När Nadine får frågan hur hon ser på sonens agerande när företaget föll samman blir hon först tyst. Sen säger hon något som för tankarna till Oms egen beskrivning av gudinnan Shakti.

– Det är bara en mammas kärlek som kan förlåta. Ingen annan hade låtit honom komma tillbaka. Men jag vet att Om är bra för Shakti och att Shakti är bra för Om. Han är fantastiskt klarsynt och han har utvecklats mycket under den här resan.

 

Från sitt hus i Himalaya har Om Mokshananda utsikt över snöbeklädda bergstoppar som sträcker sig flera tusen meter upp i skyn. Panoramafönstret är åtta meter brett. Väggarna är klädda i koppar och taket täckt av 300 000 kastanje­liknande rudraksh-frön, även kallade Lord Shivas tårar.

– Du skulle se det! säger Om. Det är intense. Totally intense.

Om är på besök i Sverige. Han är klädd i slitna jeans och en brun kofta. Håret är långt men välvårdat. Skägget borta. 34 år gammal reser han i dag runt i världen och undervisar i yoga och tantra­sex. I anslutning till huset i Himalaya har han även inlett utgrävningar för att skapa vad han kallar ett »mörkrumsretreat«: en plats där besökare kan avskärma sig från världen i så bokstavlig mening som möjligt.

Tillsammans med sin mamma Nadine driver Om också det nya bolaget Shakti International AB. Företaget omsätter en dryg miljon. Verksamheten kretsar fortfarande kring spikmattor, men konceptet ska vidgas till »andra vågen av Shakti«, enligt Om.

– Vi ska släppa en hudvårdsserie. Riktigt bra produkter som verkligen fungerar. Vi använder starka, speciella örter med helande och föryngrande effekt. Mamma har jobbat med det i 20 år. Det kommer även lite nya spikmatteprodukter, och jag har tagit fram ett nytt healingsystem som ska fungera tillsammans med mattan. Olika övningar som hjälper mot olika problem. Som övervikt, ryggont …

Vad grundar du de påståendena på?

– På mina kunskaper. Jag har ­jobbat med kroppen hela mitt liv som cirkusartist och terapeut, och tillbringat mycket tid varje dag med olika yoga­övningar. Det är något jag kan.

Tror du inte att det finns folk därute som ­känner sig lurade av dig?

– Nej, det tror jag inte. Det som Konsument­verket kom med var ju löjligt. Det var en rad åkommor som människor sa att de blivit botade från. »Bra«, tänkte vi och publicerade det på vår hemsida.

Tror du själv att mattan kan hela ­människor?

– Man får inte säga det för då får man Konsumentverket på nacken. Men om jag ska vara ärlig, ja, den hjälper och den botar folk. Spikmattan hade aldrig blivit så stor om den inte fungerade.

Hur många mattor säljer ni nu?

– Mycket mindre än tidigare. Nu är det bara jag och mamma i företaget. Det är bättre så. Vi jobbar bäst när det bara är vi två. Vi har samma energi.

Hur ser du på företagets fall i dag?

– Jag var naiv och blev väl lite övermodig. Jag lämnade över företaget till någon jag inte kände och stack till ett annat land. Men jag ser livet som en lärdom. Först ger »the divine« dig allt, sen tar hon det ifrån dig för att se om du är sann. Jag kan leva lyxliv, men jag kan gå tillbaka till att leva simpelt. I skriften står det att den som kan hålla jämvikt mellan framgång och motgång är en sann yogi. Jag ser livet så. Jag har lärt mig mycket genom att vinna och förlora.