Untold: Chess Mates: När schackvärlden drabbades av kollektiv paranoia
Se på Netflix.
Inom elitschack finns ett »före« och ett »efter« den 4 september 2022. Det var dagen då världsettan Magnus Carlsen förlorade mot den kaxige tonåringen Hans Niemann, drog sig ur turneringen och med ett kryptiskt uttalande satte igång den största fuskjakten och rättshärvan i schacksportens historia.
För en utomstående kan det framstå som att en dålig förlorare inte tålde att bli brädad av ett amerikanskt stjärnskott, men i Netflix-dokumentären Chess Mates blir det snabbt tydligt att konflikten går djupare än vad de absurda medierubrikerna om vibrerande analproppar gjorde gällande.
Här gömmer sig ett drama som både engagerar och förbryllar. Även för oss som inte ser skillnad på en spansk eller fransk öppning är porträttet av Carlsen dessutom lika fascinerande. Ett geni som utan bevis är bombsäker på att hans motståndare har fuskat, och i jakt på rättvisa sätter sitt eget rykte på spel. När man ser dokumentären blir man nästan lika uppslukad och förvirrad av mysteriet som Carlsen själv.
Sam Altman May Control Our Future – Can He Be Trusted?: Långt och läsvärt om AI-kungen
Läs i The New Yorker.
År 2014 gjorde Filter ett specialnummer om framtiden. Somligt har åldrats dåligt – vi utsåg bland annat en munspelare som knappt någon sedan dess har hört talas om till framtidens musikstjärna.
Annat var vi mer rätt på. När professorn Olle Häggström i en intervju pratade om hotet från singulariteten – punkten då datorer blir mer intelligenta än människor – framstod det för mig som science fiction; »om det dröjer 20, 100 eller 500 år är väldigt svårt att sia om«, sade Häggström, och jag utgick från att jag åtminstone inte skulle få uppleva något sådant under min livstid.
I dag har artificiell intelligens letat sig in i snart varje del av våra liv, och utvecklingen bara accelererar. I intervjun uppehöll professorn sig främst vid apokalyptiska scenarier kring vad superintelligenta datorer skulle kunna tänkas hitta på, snarare än den mest brännande frågan: Vilka är människorna som ansvarar för utvecklingen?
Just detta försöker reporterduon Ronan Farrow och Andrew Marantz svara på i en ny mastodontartikel i The New Yorker. Deras porträtt av OpenAI-grundaren och VD:n Sam Altman är en oumbärlig, och inte särskilt upplyftande, genomgång för den som vill förstå drivkrafterna bakom AI-revolutionen.
Det svenska styckmordet: Vad hände sen?: Omistlig uppföljare
Se på SVT Play.
Lika rörande som det är att höra de felaktigt utpekade läkarna högläsa medkännande brev de fått från allmänheten, är det upplyftande att ta del av programmakarnas uppräkning av de övriga följdverkningarna av 2024 års mest omtalade dokumentärserie. Sådant kan dock urarta i självskryt, och precis när man börjar skruva på sig angriper Dokument inifrån vad man inte hann med under de ursprungliga fyra timmarna: de över 30 år av masspsykosartad, systematisk mobbning som vidtog efter rättsskandalen. Många får anledning att skämmas, inte minns SVT själva. En obehaglig påminnelse om att det hela inte bara var något knasigt som hände på 1980-talet – utan levde vidare långt in i våra egna påstått mer upplysta dagar.
How Trump Took the US to War With Iran: Kommer man mer bakom kulisserna än så här?
Läs i The New York Times.
»Sounds good to me«, ska president Trump ha svarat när Benjamin Netanyahu lade fram planen att attackera Iran. Den historiskt lyckade pitchen ägde rum i Vita husets situation room 11 februari i år, som utöver de två ledarna rymde Trumps innersta krets och en skärm som projicerade bildspel, filmer och israeliska ministrar över länk. Netanyahu bedyrade att en gemensam operation skulle döda ayatollan, fullständigt grusa landets kärnvapenplaner – och ge ett så försvagat Iran att demonstranter enkelt skulle kunna störta regimen.
Hormuz-sundet, det skulle givetvis förbli öppet.
När amerikanerna samlades dagen därpå, efter att ett par underrättelsetjänstemän satt tänderna i israelernas påståenden, kallade CIA-chefen tron på regimskifte för »farsartat«. Marco Rubio flikade in: »Med andra ord är det bullshit.« Men Trump var övertygad – och utöver en internt kritisk JD Vance höll alla undersåtar fortsättningsvis farhågorna för sig själva.
Artikeln i The New York Times, som så småningom ska bli bok, ger en – förlåt, men det är verkligen det – unik inblick i hur krig blir till. I det här fallet: genom en president som går på magkänsla, hög på självförtroende efter en fläckfri insats i Venezuela, omgiven av blint troende ja-sägare. Det är exceptionell läsning, som även utan facit i hand hade fått en att tappa hakan.
Vad vill du att Filter ska skriva om? Tipsa oss!