Jill Johnson

Varför nedvärderar vi den svenska landsbygdskulturen medan vi romantiserar den amerikanska? Jill Johnson har testat båda – och har en teori.

En vårdag 2013 satt Jill Johnson i köket hos sin mamma i Skälderviken utanför Ängelholm i Skåne. Hon var trött på den evinnerliga karusellen – släppa nytt album, sommarturnera, släppa nytt album igen, vinterturnera – och funderade över vilken ny riktning hon skulle kunna ta som artist för att »kliva ur sin trygghetszon«.

Frustrationen byggdes på av att hon kämpade med att få en veranda byggd – en sådan där klassisk, amerikansk som nästan vartenda hus hade i Nashville – på sitt hus i Skåne. Hon drömde romantiska drömmar om allt hon skulle kunna använda verandan till när den blev färdig: hur hon skulle bjuda dit sina musikervänner och de skulle spela där in på småtimmarna, hur de skulle äta goda middagar där och hur hon skulle bygga en studio i garaget.

Annons

Någonstans över en kaffekopp i sin mammas kök befruktade de två tankarna varandra: hon skulle göra ett TV-program om sin veranda.

– Jag ringde till min skivbolagschef och sa att jag ville göra ett program som skulle utspela sig på en amerikansk veranda, fast i Skåne, säger Johnson. Vi skulle hämta folk överallt ifrån som skulle komma dit och berätta om sina livsöden. Det skulle vara djupa samtal, musik, inga snabba klipp, på en kanal utan reklam.

För Jill Johnson var programidén också ett sätt att försöka ge upprättelse åt den genre hon vikt sin karriär åt: hon hade alltid upplevt countryn hon spelade som »töntifierad« och förbisedd i Sverige. Genom att gräva i det amerikanska countrybiblioteket och hitta låtar som speglade gästernas berättelser skulle hon visa vilket djup som faktiskt fanns i musiken.

Idén hamnade så småningom på den hajpade producenten Agnes-Lo Åkerlinds bord, och snart hade Johnsons frö vuxit till helt andra proportioner: det skulle ta upp ämnen som homofobi, rasism och fattigdom, sändas på bästa sändningstid i SVT – och spelas in på plats i Nashville istället för i Skåne.

Den första säsongen av Jills veranda sändes i början av 2014, då Johnson tog emot bland andra Titiyo, Magnus Carlson, »Kakan« Hermansson och Marit Bergman.

Det blev en omedelbar publik- och kritikersuccé. Som Johnson uttrycker det: »Halva Sverige satt och grät« när den numera bortgångne Kristian Gidlund gästade programmet. På Kristallengalan prisades det i kategorierna Årets program, realityprogram samt kvinnliga programledare. Under rubriken »Nu gillar alla Jill« porträtterade DN:s Björn af Kleen Jill Johnson som »gentrifierad«: likt en nedgången stadsdel hade hon invaderats av konstnärstyper som gjort henne till en intellektuell angelägenhet. Underhållaren Jill hade blivit respekterad.

Mitt i alltihop stod huvudpersonen och visste inte riktigt vad hon skulle känna.

– Alla pratade om hur jag »ömsat skinn«, om att jag fattat någonting jag inte fattat tidigare. Det gav en ganska besk eftersmak, för jag hade ju faktiskt varit initiativtagare till programmet och var den som hade rest till Nashville i en herrans många år. Därför dröjde det innan jag riktigt kunde sola mig i glansen.

Samtidigt insåg Jill Johnson att hon lyckats med sin mission. Hon tyckte att fler än någonsin pratade om, intellektualiserade kring och nördade ner sig i den genre som hon i skymundan hade älskat hela sitt liv. Eller som hon själv säger:

– Helt plötsligt lyssnade alla på country.

Jill Johnson gör en av tio jubileumskonserter, för att fira att hon och bandet spelat tillsammans i tio år, på Botaniska trädgården i Uppsala.

Att som svensk musiker associera sig själv med USA är det kanske äldsta knepet i boken för att vinna respekt. Har du skrivit låtar, spelat in en skiva eller turnerat i det stora landet i väster höjs din trovärdighet per automatik.

Ironiskt nog stämmer det inte till fullo vad gäller den mest amerikanska av genrer. I många fall har svenskar som förknippat sig med countrykulturen inte uppfattats som mer äkta, utan snarare som kitschiga kopior.

Den första vågen av amerikansk country sköljde över den svenska marknaden på 1930-talet, då artister importerade låtar och översatte dem till svenska. Låtarna översattes dock inte bara rent språkligt, utan gjordes om för att passa det sound som dominerade svensk radio.

Först under 60-talet började svenska artister att sjunga country på engelska. Banden hade namn som Hillbilly Five, Country Minstrels, Tennessee Travelers och Old-Timey String Band, och uppmärksammades främst i de få magasin med fokus på genren som växte fram under årtiondet. Ambitionen var att ligga så nära de amerikanska originalen som möjligt vad gällde sound, dialekt och estetik. Men i en tid då rockmusiken, proggen och vänsterrörelsen drog över landet sågs countryn, djupt rotad i det konservativa och religiösa USA, som något bakåtsträvande och ofta fult i kulturkretsar.

Redan tidigt fanns många av genrens främsta förespråkare på landsbygden, även om flera av artisterna kom från storstan. Den svenska countryns första framgångssaga kom då gruppen Rank Strangers, med sångaren Mats Rådberg i spetsen, fick en hit med en cover på Early Morning Rain. Den låg på Sveriges Radios Tio i topp i 16 veckor år 1970.

Annons

Den svenska countryns andra frontfigur var Alf Robertson, som slog igenom i slutet av 60-talet då han tolkade amerikanska countrymelodier och översatte dem till svenska. När han flyttade till Nashville i början av 70-talet var det utan pompa och ståt, och främst för att dammsuga staden på fler sånger att tolka. Somliga menade, trots att Robertsons översättningar sällan var ordagranna, att han ägnade sig åt stöld – i en rättstvist med Expressen hävdade dess chefredaktör att »hans sånger inte har ett skvatt med personlig konstnärlighet att skaffa«.

Musikvetaren Thomas Bossius vid Göteborgs universitet, som bland annat skrivit om svensk countrys framväxt i antologin Made In Sweden, menar att få artister utöver Robertson och Rådberg – som också gick över till att skriva på svenska – nådde någon större popularitet under 70-talet.

Under 80-talet befästes den svenska countryns landsbygdsprägel, med genombrottet för artister som skåningen Hasse »Kvinnaböske« Andersson. Hans tolkning av countryns berättartradition: att skriva om – som Bossius uttrycker det – »den lilla människans vardag«, i låtar som Änglahund och Skomagare Anton, fick till och med en recensent att uppfinna uttrycket »skåntry«. Och dansbands- och schlagerartisten Kikki Danielsson spelade in sitt första album helt på engelska, Midnight Sunshine, i Nashville 1984.

Andersson och Danielsson är också exempel på hur »svensk country« med tiden blev ett allt luddigare begrepp. Danielsson, som senare utsågs till hedersmedborgare i Nashville, hade hela tiden en fot i dansbandsvärlden, där artisterna inte var främmande för att låna friskt från countryn. Exempelvis spelade Vikingarna, som redan på 60-talet gjort cover som The Tennessee Waltz, in sin version av Anderssons Änglahund 1983.

Musikvetaren Thomas Bossius menar att svensk country ska ses som en del av en större kultursfär, främst förankrad hos landsbygdens arbetarklass tillsammans med genrer som dansband och rockabilly – i mångas ögon något som hör mer hemma på västernnöjesparken High Chaparall än på tidningarnas kultursidor.

Inför varje spelning sjunger Jill upp – och bubblar med ett sugrör i en vattenflaska eftersom »det är bra för rösten«.

Några få strimmor sommarsol pressar sig förbi molntäcket och in genom Knistad herrgårds spröjsade fönster. Lunchserveringen på konferenshotellet utanför Skövde är över. Matsalen står tom och utanför drar söndagsgolfarna sina väskor över grusplanen. Jill Johnson, klädd helt i svart från T-shirten till gympadojorna, slår sig ner i en soffa när en man i 50-årsåldern kliver in i rummet.

– Hej, ursäkta att jag stör, säger han nervöst på bred västgötska. Min sambo kände igen dig. Vi ska på konserten i kväll.

– Ska ni det? svarar Jill med artig entusiasm. Vad härligt! Varmt välkomna.

– Tackar. Kommer du att spela någon Elvis eller?

– Nej, ingen Elvis. Jag håller mig till min egen musik.

Jill Johnson skrattar ursäktande.

– Jag tänkte önska Elvis, nämligen, säger mannen. Jag är ett stort Elvisfan.

– Jaha, vad roligt. Tyvärr blir det inga Elvislåtar. Men det blir lite beats som kanske kan flörta åt det hållet.

Mannen nickar.

– Varmt välkomna då! säger Jill slutgiltigt och ler.

Annons

Mannen tackar innan han lommar tillbaka nedför trapporna han kom ifrån. Jill Johnson har på en gång lyckats vara trevlig, tillmötesgående och proffsigt korthuggen. Men så är hon förstås van. Hon började stå på scen när hon var tolv år gammal.

– Nordvästra Skåne, där jag växte upp, erbjöd jättemånga talangtävlingar. Det fastnade jag tidigt för. Det handlade inte om själva tävlandet, utan om chansen att få uppträda med ett liveband. Mina föräldrar var inte musiker men lyssnade mycket hela tiden – på allt från Evert Taube till Boney M till Abba. Men de hade också en del countryplattor, som Kenny Rogers och Dolly Parton. När jag skulle tävla lade de inte sig i mina val av låtar, förutom att de var noga med att jag skulle ta mig an något som jag behärskade. Många andra tävlande ville sjunga låtar från Chess, exempelvis. Så det visade sig vara väldigt lyckat att jag valde Take Me Home, Country Roads av John Denver. För det klarade jag av, medan de som sjöng Chess inte gjorde det. I dag kan jag sitta med en liten skämsmössa när jag tänker på det, för det är otroligt charmigt och samtidigt lite pinsamt – men Take Me Home, Country Roads blev mitt paradnummer.

Var det så du blev en countryartist?

– Tack vare tävlingen fick jag mitt första gig på Höganäs stadshotell, tillsammans med en countrygrupp som hette Tomboola Band. De spelade mestadels i Danmark och Norge, och hade några fasta perioder där de spelade på High Chaparall. Jag sjöng John Denver och några av Kikki Danielssons countrylåtar, men genom Tomboola Band presenterades jag för ett större bibliotek, för de var genuina countryälskare. Jag fick lära mig om klassiska artister som The Judds, Hank Williams … och någonstans där föll jag pladask. Jag tror mest att jag gjorde det för att jag fick jobb och uppskattning. I den åldern är man en vidöppen ventil, och det som fastnar stannar med en genom livet. Men jag hade ingen annan i min omgivning som lyssnade på country, så när jag kom hem efter att ha varit ute och spelat så var det ingen som orkade lyssna, varken på mina livserfarenheter eller på musiken.

Men vid den tidpunkten gick du även över till att sjunga en del dansbandsmusik?

– Jag vet inte varför, men det kommer upp ibland att jag varit med i något dansband. Det har jag aldrig varit. Jag var däremot med i en talangförening som hette Nya ansikten när jag var ung, och där fanns en kille som hette Andreas Johansson. Han spelade dansbandsmusik, och jag tror det man refererar till är att jag sjöng in några låtar med honom. Men jag har inte gjort något annat vad jag vet. Wizex jagade mig efter att deras sångerska slutat, men jag tackade nej.

Du har åtminstone vunnit en Grammis i kategorin schlager/dansband. Tror du att man gör den kopplingen för att svensk country och dansbandsmusik ligger så pass nära varandra? 

– Här finns det en risk att jag blir smått upprörd. Inte på dig, men på … det har varit tufft för mig. Var ska jag börja? Efter att jag sjungit country i några år och släppt mitt debutalbum så fick jag chansen att vara med i Melodifestivalen. Då satt jag länge och funderade: »Ska jag verkligen göra det här? För det är country, inte schlager, jag vill sjunga.« Men på den tiden var jag mer sångerska än en person med ett eget ID. Jag gillade att giga, hade spelat i coverband … jag var en underhållare. Sedan vann jag Melodifestivalen 1998 med Kärleken är, och jag minns hur besviken jag blev efter vinsten, när jag fick reda på att jag inte skulle få spela in en countryplatta. Skivbolaget sa att publiken väntar sig en svensk schlagerplatta, så jag var tvungen att göra det först, och sedan ta det sakta framåt. Det kanske var klokt – men med det sagt så var det ett helvete att ta sig ur schlagergenren när jag väl gjort det valet. Jag kände mig otroligt motarbetad, inte minst medialt: »Schlagerdrottningen försöker göra någonting annat.« Jag kunde inte använda ett enda typiskt countryinstrument i mina produktioner, för då vägrade radion att spela låtarna. Jag fick kompromissa på en nivå som gör att jag i dag har svårt att stå för delar av min tidigare produktion.

Du hamnade i ett fack.

– Jag var med i Melodifestivalen en andra gång 2003, med en mer countrypopig låt som hette Crazy in Love. Den blev en jättehit, och i panik efter succén slängde vi ihop ett samlingsalbum. Jag hade släppt totalt fyra album dessförinnan och samma år släppte jag även Roots and Wings, vilket verkligen doftade country – och som är mitt bäst säljande album än i dag. Jag är tacksam för att jag vann Grammisen, men det kändes mer som ett kommersiellt pris – tilldelat en samlingsplatta, dessutom – för att jag var the shit just då. Jag hade gärna vunnit något för Roots and Wings istället. Vad jag vill komma till är att när jag väl vinner en Grammis, då bonkar man ihop det jag försökte göra med något helt annat. Det finns än i dag inte någon Grammiskategori för country eller americana.

Samtidigt: om vi pratar om musik som berättar om »den lilla människan« och om landsbygden, på det sättet som den amerikanska countryn ofta gör, så gör dansbanden delvis samma sak.

– I den motvind som jag känt i branschen under uppbyggnaden av min karriär så har jag inte haft råd att säga vad jag tycker till hundra procent. Jag skulle ha trampat så många på tårna. Det finns en enormt stor dansbandspublik i Sverige. Men jag vågar säga i dag att jag inte tycker om dansbandsmusik – för jag älskar country. Jag gillar inte att de stilarna förväxlas, för jag tycker inte att de är så lika: inom dansbandsmusiken har man inte samma berättartradition som inom countryn – musiken är först och främst skriven i en mall som ska passa dans. Med det sagt så finns det otroligt många lager inom båda genrerna: det finns oerhört banal country, och det finns väldigt bra dansbandsmusik. Kanske känner jag på det här sättet för att jag ser genren i ljuset av den motvind jag känt. Men det ena berör mig helt enkelt mer än det andra.

»Jag har blivit erbjuden att kommentera det amerikanska valet och massor av grejer. Men jag har medvetet valt att mitt liv ska handla om musik. Att sitta på för många stolar vattnar ur en på ett farligt vis.«

Vid millennieskiftet reste Jill Johnson till Nashville för första gången. Hon hade länge närt en dröm om att resa dit, men den var inte så stark att hon »bara satte sig på ett plan och drog«. Istället propsade hennes skivbolag på att hon skulle resa, då hon var missnöjd med hur poppigt hennes första engelskspråkiga album Daughter of Eve hade blivit.

– De gav mig en spark i baken och sa: »Vi tycker att du ska skriva din egen musik. Då borde du åka till Nashville.« Där arbetade en svensk man som heter Dan Ekbäck som förläggare, och han bjöd in mig att skriva låtar med hans team, i utbyte mot att de fick förlägga musiken.

Hur gick det för dig när du kom dit?

– Jag kom dit i tron att jag var skitmusikalisk och att nu äntligen skulle det ske – jag skulle skapa något fantastiskt. Men det första jag kände var: »You suck!« Jag hade levt i en trygg familjemiljö, vuxit upp i en medelklassfamilj, inte upplevt några stora, tunga grejor, och så kom jag dit och såg 17-åringar spela banjo som om de levt ett helt liv – både i tekniken och i hur de uttryckte sig när de spelade. Där fanns människor som valde musiken som ett sätt att överleva, medan jag hade min privilegierade tillvaro. När jag åkte hem kände jag att jag aldrig skulle fatta det de fattade.

Det låter som om du var …

– Besviken? Jag var väldigt försiktig med att slå på stora trumman när jag kom hem om att jag varit och »spelat i USA«, som många gör. Men på den tiden var inte Nashville heller den stad den är i dag. Det var tomma byggnader med »for lease«-skyltar överallt och East Nashville, som i dag är hippt à la Soho, var ett område man varnade folk för att besöka. Så jag kom inte hem och började skryta. Däremot träffade jag människor, goda vänner som berörde mig så mycket att jag åkte tillbaka. Min passion växte med tiden, och jag lärde mig väldigt mycket. Det blev min utbildning som låtskrivare. Jag fick lära mig att blotta mig, att skära upp sår för att hitta något som verkligen berör. Det var verkligen: »You better bleed.« Sedan dess har jag åkt tillbaka varje år och fortsatt att utbilda mig.

Kände du att du fick mer respekt i musikvärlden på grund av kopplingen till Nashville?

– På ett personligt plan respekterade jag mig själv mer. För Nashville håller mig verkligen på tårna. Varannan gång känner jag mig som en gedigen, talangfull musiker som platsar där borta, varannan gång som en bluff som inte har där att göra. Men i branschen, nej. För jag har inte haft någon karriär där borta och det var ingenting som uppmärksammades särskilt mycket i medierna. Det är först nu det har förändrats.

I och med Jills veranda?

– Jag tror att folk insåg att min kärlek till Nashville var äkta. Folk såg en kanske delvis ny sida hos mig och förstod att jag hade kött på benen. Någonstans där föll trovärdighetspolletten ner hos folk. Jag vill inte säga att programmet öppnat massor av dörrar för genren. Men det låg rätt i tiden, då Nashville och södra USA började bli fräckt. Det var det första programmet som gav countryn sådan uppmärksamhet i en stor svensk TV-kanal. Eftersom jag tidigare inte kände att det funnits någon marknadsyta för min musik fick jag bygga mycket av min karriär kring min person. Det är först efter »verandan« som jag fått mer medialt erkännande för min musik. Så för mig gjorde det stor skillnad.

Tror du att programmet funkat lika bra om verandan, som i din ursprungsplan, hade legat i Skåne?

– Att Jills veranda fick så mycket kärlek var tack vare personer som Doug Seegers och Kristian Gidlund, människor med fantastiska berättelser som lyfte programmet. Och jag fick vara den lyckliga värdinnan mitt i det hela. Men jag förstår ju att det inte hade blivit samma sak. Det hade blivit precis som Skåne – platt. För jag tror att en del av vad som gör Jills veranda så lyckat är att vi svenskar tycker om att jämföra oss med USA, inte minst samhällspolitiskt. Vi ser så jävla bra ut initialt, men det slutar varje gång med att vi fattar att vi har exakt samma problem – bara på en annan skala eftersom vårt land också är i en annan skala.

Varför romantiserar vi den amerikanska countrykulturen, medan den svenska bara ses som bonnig?

– Att jag fastnat för det amerikanska uttrycket har många anledningar. Den ena är språket: engelskan är så mycket rikare, tycker jag – inte lika platt och direkt som svenskan. Den andra är den amerikanska drömmen. Att man får vara eller drömma sig bort någon annanstans än precis där man står. Sedan tycker även jag, som älskar landsbygden och är en småstadstjej, att USA erbjuder ett helt annat landskap. Vi har inte The Great Smoky Mountains och de fantastiska, dramatiska landskapen här. Det är lättare att romantisera. Men jag tycker också att vi i Sverige, mer än många andra, gillar att dela upp saker i fint och fult.

På vilket sätt?

– Vi ser upp till rika och ser ner på arbetarklassen, eller upp till en musikstil och ner på en annan. Vi är heller inte speciellt tillåtande till att folk har parallella spår. Innan var jag »schlagerdrottning«, nu är jag »countrydrottning« – det står med i varenda artikel. Man tycker om att kategorisera människor – och i det facket ska de stanna. Som på Grammisgalan: schlager och dansband är inte värt så mycket, så de får vara i samma kategori. Och countryn är inte värd något alls, så den får inte ens vara med.

I vad grundas behovet att kategorisera?

– Jag tror det handlar om feghet. Jag har ju känt samma rädsla för att bli hopklumpad med andra. Det är liksom: ju svårare och hemligare, desto fräckare. Och ju enklare och mer omedelbart, desto fulare. Det är svårt att vara bred. Man vill att artister ska vara smala, för att folk ska våga ta till sig musiken. Lyssnaren vill veta vad det är, den vill inte bara lyssna på låten och fråga sig: »Blir jag berörd?« Man vill veta vad det har för förpackning.

Har du märkt en förändring i din publik?

– Tidigare har jag haft en mindre och mer hängiven crowd, även om den sett olika ut – allt från äldre generationer som sett mig på konserthus och visfestivaler, till folk som dykt upp i chaps och hatt och haft leksakspistoler på Furuviksfestivalen. Men nu har det verkligen hänt någonting. När det blir total kärlek kring någonting, som Jills veranda, då blir det okej att gilla sådant som inte var okej förut. Folk såg att min resa har varit lång och tog mig på allvar. Då kröp fler fram. Så jag upplever nog att det är enklare att vara ett Jill-fan i dag. Jag hoppas det är ett tecken på hur samhället utvecklas: det blir hela tiden lite mer okej att vara det ena med det femte.

Känner du mer press av att fler lyssnar och tittar på dig i dag?

– Precis tvärtom. Min publik har alltid gett mig mycket kärlek, men häromdagen blev jag rörd till tårar när jag tänkte på hur folk kommer fram och pratar med mig om mina texter och låtar. Det har förvisso skett tidigare med mina största låtar, men nu förstår jag att även de låtar jag sett som en transportsträcka på mina spelningar kan betyda något. De har hittat sina personliga favoriter. Jag har funderat över vad som hade hänt om jag fått göra den där countryplattan direkt efter vinsten i Melodifestivalen. Med den resa jag gjort tänker jag mig att jag inte skulle ha klarat av det då. Jag hade inte den kvalitet jag har i dag. Nu känner jag mig erfaren och säker. Jag vet att jag har något att dela med mig av.