Förordet till din självbiografi är ganska roligt, för att det är ett sådant anti-förord.
– Hur tänker du?
Du skriver: När du kommer till slutet har du inte lärt dig någonting. Ingen blir rikare eller mer erfaren.
– Jag är född 1968, och tänker att det hänger ihop lite med min generation. Det är Seinfeld-idealet: No hugging, no learning. Så fort det ska vara hugging eller learning blir det något påklistrat över det hela.
Tycker du att boken håller vad förordet lovar?
– Det vore orimligt att tänka sig att ingenting går att pussla ihop av det jag skriver om mitt liv, utan jag tänker mer att man ska gå in med öppen syn och inte vänta sig någon sensmoral. Det håller som genomgående programförklaring för texten, men hindrar inte att man ändå kan lära sig någonting. På eget ansvar.
»Det var otroligt intressant bara att vara på den här platsen där 98 procent är kristna.«
Hursomhelst finns det en populär mall för biografier: det ska finnas en tydlig motgång eller utmaning som man övervinner, och så blir man klokare.
– Sommarpratsmanualen.
Det också. Trauman säljer.
– Någonstans har jag hört att man lever livet framlänges och begriper det baklänges. Jag kan tycka att den här psykologiska förklaringsmodellen är användbar i film. Den har liksom en inbyggd dramaturgi. Jag minns att vi i Killinggänget var väldigt imponerade av det sista avsnittet av M*A*S*H. Har du sett det?
Vad vill du att Filter ska skriva om? Tipsa oss!
