Höstens böcker är i vanlig ordning fulla av trauman

Martin Luuks Självbiografi 1984–2001 har en blandning mellan förord och programförklaring. »När du kommer till slutet har du inte lärt dig nånting«, skriver Luuk. »Du vet lika mycket eller lika lite som du visste innan. Ingen blir rikare eller mer erfaren. Men det kanske var något ändå.«

Killinggängets kanske mest säregna medlem inleder sedan tillbakablicken med ett besök hos en klasskompis som inte är hemma. Den tonårige Martin Luuk pratar med kamratens föräldrar, ber att få sätta sig i dennes garderob och stänger in sig där en stund. Man får helt enkelt följa en person med andra drifter och funderingar än man är van vid, och som under en period är nära att duka under av tvångstankar.

Istället hamnar Luuk så småningom i utkanten av ett kompisgäng som med allt större framgång tar sig fram i det tidiga 1990-talets avreglerade medievärld. När några bildar en humorgrupp blir han en udda bekant man kan norpa idéer och tankefrön från. Behoven växer när SVT beställer en TV-serie; Luuk skriver sketcherna med de homosexuella brandmän som delar fastighet med privatradiostationen Nilecity 105,6, och som sedan inleder varje avsnitt. Efteråt inser Killinggänget att han tillför en unik dimension och tar in honom i gemenskapen.

Likt Räddaren i nödens Holden Caulfield avancerar Martin Luuk genom berättelsen utan förklaringar och tillrättalägganden. Men så, när karriären står på topp men inte måendet, söker han upp en psykoanalytisk terapeut. Efter några sessioner dyker det upp: Traumat. Som liten var Martin med om något som terapeuten menar satte djupa spår, och som han nu måste bearbeta för att helas.

Istället för att dämpas skenar Martin Luuks grubblerier, och han utvecklar ett glödande hat mot en släkting. På den här stigen färdas han tills han en dag inser att händelsen som tillmätts så ofantligt stor vikt »inte var någonting«. Ett diffust minne bara, som kanske inte ens stämde – och oavsett vilket var på det stora hela betydelselöst.

Vändningen är på sätt och vis häpnadsväckande. Det är ju inte så här det brukar gå till.

Barndomstraumat är faktorn som lyfter ett alldagligt Sommarprogram till ett oförglömligt, kryddan som ger varje berättelse en air av djupare mening – till och med primitiva deckare rymmer bakgrundshistorier som sätter hjältens respektive skurkens drivkrafter i ett förklarande ljus. I självbiografier är det mysteriet som antyds i baksidestexten, och får läsaren att bläddra efter smaskiga detaljer.

Relaterat

Myten om bortträngda minnen

Den som tror att teorin om bortträngda minnen dött ut kunde inte ha mer fel.

Forna pressvillebrådet Martin Svensson vill ge kändisar en röst

Martin Svensson gick från att själv vara omskriven flickidol till att massproducera biografier åt kändisar. Karriärbytet är inte så udda som det framstår.

När Killinggänget talade ut

Inför Killinggängets teaterdebut träffade Filter medlemmarna var för sig och lät dem berätta om varför den handlar om dem själva – och riskerade att bli det sista de gjorde tillsammans.