Du tackar nej till de flesta intervjuer och var väldigt noga med att den här skulle spelas in, eftersom du »blivit bränd så jävla många gånger«. På vilket sätt då?
– Skillnaden mellan ditt och mitt jobb är att när jag skriver åt en person så behandlar jag den personen som jag skulle behandla mig själv. Jag är rädd om den personen. Om jag studsar på ett uttalande eller upplever något som kontroversiellt, då försöker jag förstå vad personen menar. Jag kan också välja att inte använda det – och inte bara för att skydda den jag skriver om. Ett enskilt citat eller en minut av en konversation behöver inte säga något om en person, tvärtom kan det göra porträttet mindre sant. Men inom journalistiken plockar man hellre ut det som är lite kontroversiellt eller ogenomtänkt och drar upp det stort. För det tjänar journalisten på.
Var du med om det under din tid som omskriven popstjärna på 90- och 00-talet?
– För mig handlade det om att jag inte kände igen den person som syntes i tidningarna. Hela min kris som ledde till att jag lämnade musikbranschen bottnade i det. Jag flyttade hemifrån som 17-åring och var bara 19 när jag slog igenom. Det är svårt att bli vuxen under sådana omständigheter, och ingen hälsosam miljö att försöka definiera sig själv i. Jag kände mig som en sådan där snygg tjej som snubbar projicerar sina egna grejer på. Det var oerhört hemskt, och något jag tänkt mycket på de senaste åren när jag skrivit böcker åt tjejer som reducerats till att bara vara snygga.
Tidsbegränsat erbjudande
Du behöver vara prenumerant för att läsa vidare. Just nu: 0 kr första månaden för digital prenumeration!
Har du redan ett konto? Logga in här.
Du har väl inte missat?
