Du har intervjuat mängder av internationella musikstjärnor till Eighties och Nineties. Hur lyckas man med det som en liten svensk musikredaktion?
– Att arbeta för SVT har varit en fördel. Vi har inte de fetaste budgetarna, men att säga att man kommer från »the Swedish BBC« har generellt gett en ganska goda chanser att få tillgång till folk. Sen får jag nog kredda mig själv lite grann. Jag kom till SVT från ZTV, där hela idén var att ingenting är omöjligt. Den inställningen tog jag med mig: om vi åker till London eller Brighton, då ska vi fan komma hem med minst fyra intervjuer. Vi skickar en förfrågan till Madonna, även om oddsen för att det ska funka är höga. Vi väntar i backstageområdet på Way Out West och springer fram med micken, även om det kan bli fel. Ofta har det också hjälpt att få med ett riktigt stort namn. Som när vi fick en intervju till Nineties med Dave Grohl medan han var i Stockholm. När vi sen frågade andra blev det lite: Är Dave Grohl med? Då är jag det också!
Samtidigt kan det inte vara helt lätt att göra ett nostalgiprogram. En intervjuförfrågan från dig kan lätt uppfattas av artisten som att den passerat sitt bästföredatum.
– Det är absolut en stor svårighet att pitcha in en intervju där artisten ska prata om sitt förflutna. Men det gäller ärligt talat främst alla gatekeepers runt omkring artisterna, det är de som blir stressade. När jag väl träffat artisterna har de flesta varit glada och tacksamma; här kommer det någon som inte bara läst pressreleasen för den senaste singeln, utan är påläst och intresserad.
Vad vill du att Filter ska skriva om? Tipsa oss!
