»Plötsligt var det inga glasspengar längre«

Ingen känner till Johan Karlgren, alla känner Pappas Pärlor. Vad var det som hände?

– Sommaren 2007 bestämde jag och Maria, då min fästmö och numera min fru, att vi skulle kliva in i varandras tankevärldar för att lära känna varandra lite bättre. Hon fick Zelda-spelet The Minish Cap till Gameboy av mig, jag fick Nina Björks Under det rosa täcket av henne. Så medan hon hade en rolig sommar med Zelda fick jag mitt livs första feministiska uppvaknande. Det var verkligen det. Jag kom från en rätt grabbig skejtarbakgrund, och även om jag kanske inte var någon kvinnohatare var det ändå en rejäl ögonöppnare.

Er yngsta dotter fick senare namnet Zelda, det går liksom att begripa, men var kom pärlplattorna in?

– Vi ville implementera normkritik i vår uppfostran, att barnen med egna ögon skulle få se att vem som helst kan göra vad som helst, oavsett kön. Så Maria fick såga och snickra med barnen, jag fick sy och pyssla. När Zelda var nio hittade hon och jag pärlplattandet som en grej vi båda tyckte om. Jag har en video där Zelda säger att hon älskar att pärla och ska göra det hela livet. Sex månader senare hade hon tröttnat, men då hade det redan blivit mitt jobb. Och här är vi.