Koppla av!

Du är inte beroende av din mobiltelefon.

För några månader sedan poserade komikern Henrik Schyffert med den sortens vikbara telefon som i likhet med tablålagd TV och söndagsstängda apotek brukar användas för att upplysa 90-talister om hur hårt livet var förr. »Nu loggar jag ut«, skrev Schyffert under bilden på Instagram. »Härom­dagen kom jag på mig själv med ett kolla vad det var för väder där jag stod genom att ta upp telefonen istället för att titta upp i himlen. Då insåg jag att jag är HELT BEROENDE. Så nu räcker det. Jag downsizar.«

För att slippa beroendet skulle komikern därför byta sin Iphone mot den ovan nämnda antika pjäsen.

Han var knappast ensam om sina grubblerier.

Annons

Flera av mina kompisar hade pratat om att göra samma sak, en hade löpt linan ut. »Grymt«, sade jag då, men på det där falska sättet man uppmuntrar någon som berättar att de har slutat dricka, »lagt ner« raffinerat socker, börjat med ultramaror eller hittat på något annat som tvingar en att ifrågasätta sina egna livsval. Andra verkade dock genuint imponerade. Varje gång min kompis drog upp sin fula telefon ville storögda främlingar prata med honom.

Samma sak skedde på Henrik Schyfferts Insta­gram. Komikern hade inte direkt legat på den mediala latsidan under året – hånat Sverige­demokrater, tagit ställning för ökat svenskt flyktingmottagande och hamnat i ett löpsedelsvänligt bråk om sponsring med medieentreprenörerna Amanda Schulman och Hanna Widell – ändå skapade bilden på en plastig Doro Liberto 650 nästan mest uppmärksamhet. Inlägget fick snabbt tusentals likes och hundratals kommentarer. Det var som om alla i Sverige bara hade gått och väntat på att få berätta om sin problematiska relation till sin mobiltelefon.

Flera krönikörer skrev texter där de beskrev hur de i likhet med Schyffert lagt ut större delen av sin hjärnverksamhet på entreprenad. Sundsvalls Tidning utnämnde »digital diet« till nästa stora trend. Tidningen Amelia frågade sig om »mobildetox« var vår tids motsvarighet till clean eating. Kvällstidningarna skrev artiklar om andra kändisar som också bytt ner sig till stenålders­telefoner, medan landsortstidningarna gjorde reportage om lokalbor som hakat på trenden. En kolumnist citerade en undersökning som visade att svensken plockade upp sin mobil 150 gånger om dagen, drog paralleller till att sträcka sig efter ett cigarettpaket och slog fast: »Mobilberoende har blivit en folksjukdom.«

»Jag ringde min nedkopplade kompis för att fråga om han blivit gladare av att leva med en stenålderstelefon.«

Och sedan bara fortsatte det. Alla nyheter som snuddade vid samtidsmänniskans osunda för­hållande till digital teknik fick vingar och lyfte, hur bagatellartade de än var.

När två sköna reklamare satte upp hemmagjorda trafikskyltar i Stockholm föreställande en man och en kvinna med böjda nackar och blickarna fastnaglade i sina mobilskärmar hyllades de som hjältar. Företaget som ansvarar för driften av stadens tunnelbana twittrade att liknande skyltar borde finnas i underjorden, medan en expert talade om »mobilzombier«. Strax därefter rapporterade SVT:s Indienkorrespondent från Mumbai, där polisen övervägde att införa »no-selfie zones« efter att en ung kvinna halkat i vattnet och drunknat när hon enligt uppgift försökt knäppa en mobilbild tillsammans med sina kompisar.

Ännu lite senare skapade en 19-årig australiensisk Instagramkändis med en halv miljon följare löpsedlar över hela världen då hon stängde ner alla sina sociala medier-konton och istället lanserade en sajt som utbildade folk i hur destruktivt det är att söka bekräftelse på sociala medier. Vilket för övrigt verkar vara sensmoralen i David Hellenius kommande TV-serie Älskade Östermalm. »Det har nått något slags kulmen«, sade han till Aftonbladet. »Man ska vara ute på whiskyprovning och dagen efter vara uppe klockan fem och köra crossfit och bära omkring på människor man inte känner. Och göra smoothies med ingefära och spenat. […] Inget har hänt förrän man har visat upp det för sin omgivning. Det är en jävla hets.«

Okej, folk har diskuterat om den digitala tekniken gör oss stressade, ledsna och ensamma i flera år. Journalisten Susan Mausharts uppmärksammade bok Nedkopplad gavs ut på svenska redan 2011. Skillnaden var att på den tiden fick Mausharts slutsatser om hur mycket härligare livet blir utan teknik henne att framstå som en småpräktig, ludditisk kuf. Höstvintern 2015 tycktes samma tankar vara allmängods. Plötsligt beskrevs mobilanvändande som ett sjukdomstillstånd.

Jag ringde min nedkopplade kompis för att fråga om han blivit gladare av att leva med en stenålderstelefon. Han berättade att han hade lagt den längst in i ett skåp och tagit tillbaka sin Iphone. Han skyllde på att ljudet varit så dåligt att ingen hade hört vad han sade. Lättnaden i hans röst gick inte att ta miste på.

 

Ett par veckor senare får jag ett pressmeddelande med ämnesraden: »Ny bok: Den digitala drogen.« Boken är enligt reklamtexten den första i sitt slag. Författaren är terapeut, grundare av företagen Dataspels­akuten och Internetakuten samt »en populär föreläsare inom ämnen som rör olika sorters digitala beroenden så som missbruk av dataspel, mobiler, internet och sociala medier«.

Givetvis citerades Henrik Schyffert. »När jag gick på The Phonehouse för att jag ville byta min smartphone mot en gammal viktelefon tittade de på mig som att jag hade bett att få köpa en musköt«, står det. »Jag var helt fast i den här jävla telefonen och nu fick det räcka. Att bryta ett beroende är svårt, men den här boken har verkligen hjälpt mig. Och så skönt det är att ha någonting riktigt att läsa nu när jag inte kan scrolla upp och ner på Instagram när jag åker tunnelbana.«

Författaren till Den digitala drogen heter Patrik Wincent. Jag tycker mig känna igen hans namn, och en googling visar att det var han som uttalade sig om »mobilzombier« i samband med att de där reklamarna satte upp sina hemma­gjorda trafikskyltar. Hans namn förekommer dessutom i krönikan där »digital diet« lyfts fram som en ny trend; det tycks helt enkelt vara Wincent som myntade begreppet. Ett besök på Internet­akutens hemsida visar att hans företag även erbjuder ett veckolångt »Digital Detox Camp« på en paradisö i Thailand där deltagarna inte ens får använda digitala armbandsur.

Patrik Wincent är inte den enda personen i Sverige som behandlar och föreläser om »digitalt missbruk«, men han är uppenbarligen den som för tillfället är hetast. Han är stammis i morgonsofforna på SVT och TV4, har skrivit uppskattade debattartiklar för Metro och DN Åsikt och förekommer som expert i både tidningar och radio. Mest efterfrågad verkar han ha varit förra hösten när Facebook låg nere två gånger inom loppet av ett par veckor. För Aftonbladet TV berättade ­Patrik Wincent då att mängder av despe­rata människor hade ringt till Internet­akuten.

»Det blir lite som ett wake-up call«, sade han. »De blir förvånade över sina känslor och beteenden. Vissa ringer bara för att de vill ha råd, men vi ser helt klart att vissa uppvisar tvångsmässiga beteenden.«

Annons

Han fortsatte:

»Vi ser mer och mer att det här är så pass starka belöningssystem, alltså dopaminkickar. Det är som en miniatyr av en spelmaskin. Alla de här oförutsedda händelserna som sker ger oss dopaminkickar och gör att vi hela tiden måste ta upp telefonen och titta.«

Han fick medhåll av beroendeläkaren Christer Fjällström, som också befann sig i studion. Fjällström ville dock inte använda ordet beroende.

»Det här är så pass nytt, så jag brukar prata om missbruk. Men precis som Patrik Wincent säger kan man se de här tendenserna. Den här desperationen, människor som mår inte bara psykiskt utan även fysiskt dåligt. Symptom liknande dem som man får när man tänder av på droger.«

Det låter ju inte bra alls. Jag påminns om att jag faktiskt upplevde en känsla gränsande till raseri under just de där timmarna när Facebook låg nere. Sedan upptäcker jag att Internet­akuten på sin hemsida erbjuder ett »test för mobilmissbrukare«.

Testet består av nio frågor som man kan besvara med »aldrig«, »ibland«, »ofta« eller »alltid«. Bland frågorna: »Behöver du kämpa för att koncentrera dig på arbetet när du vet att du har ett oläst SMS?« »Brukar du kontrollera din telefon även när du njuter av en film, TV-show, sport­evenemang eller utekväll?« »­Tänker du att ›denna statusuppdatering skulle få många gilla­markeringar‹ när något roligt dyker upp i ditt huvud?«

Efter att ha svarat ärligt på nio frågor får jag min dom: »Det verkar som mobiltelefonen tar för stor plats i ditt liv. Vi rekommenderar en förändring till ett mer hälsosamt liv.«

Jag kan inte påstå att jag känner igen mig i den beskrivningen, men å andra sidan: ett av missbrukets stadier är förnekelse. På Patrik Wincents blogg nämns en föreläsning som han har hållit på TEDxStockholm och som enligt beskrivningen tar tittaren »på en resa genom hans eget internetmissbruk«. Jag mejlar Youtubelänken till mig själv innan jag lämnar ­kontoret.

»Alla vet om att det är ett ­problem, men det är ju inget farligt problem. Nästan ingen
dör av det, tycks man resonera.«

När jag senare samma kväll tittar på filmen noterar jag att Patrik Wincent är välfriserad, vältränad och väl­talig. Hans engelska är fläckfri och han rör sig över scenen utan antydan till nervositet. Föreläsningen inleds med att Patrik Wincent ber alla i publiken att byta mobil med personen bredvid och sedan stoppa ner främlingens telefon i fickan.

»Okej. Ta nu ett djupt andetag«, säger han. »Welcome to the oral world …«

Wincent berättar sedan att när han tidigare i sitt liv var ute med sin son så höll han bara ett öga på honom eftersom det andra ständigt var fäst vid mobilen. Han redogör i detalj för ett tillfälle då sonen kom till final i en pingisturnering. Just som sonen skulle spela den avgörande bollen vibrerade Patrik Wincents telefon i fickan med en notis från Facebook. När han tittade upp från mobilen hade han missat ögonblicket då sonen vann.

»Jag kunde verkligen känna hans smärta över att jag inte var närvarande i det ögonblicket«, säger Patrik Wincent från scenen.

Sedan visar han lite bilder på hur det kan se ut »före och efter du förvandlas till en mobilzombie«. Före: en mamma myser med sin bebis. Efter: en mamma rullar barnvagnen med näsan i en telefon. Före: ett nyförälskat par stirrar varandra djupt i ögonen på en romantisk restau­rang. Efter: samma par stirrar på sina mobiler. Före: en glad familj som spelar sällskapsspel. Efter: en familj som glor på diverse skärmar. Och så vidare.

Just den delen känns i ärlighetens namn ­ganska enkelspårig. Samtidigt är den svår att ignorera. Min 2,5-åriga dotter sitter för till­fället en armslängd bort och tittar på ett ganska obehagligt japanskt Youtubeklipp om en virkad katt som badar bubbelbad. Min tjej sitter på andra sidan och hatläser gravidbloggar på sin mobiltelefon. Vi har inte sagt många ord till varandra den senaste timmen. Trots sin frireligiösa utstrålning ser den sällskapsspelsspelande familjen från Patrik Wincents föreläsning ut att ha det mycket trevligare.

Annons

Jag mejlar förlaget och ber om ett exemplar av Den digitala drogen.

Patrik Wincent är noga med att påpeka att han inte är teknikfientlig. »Det är inte fel att hänga på Facebook, det är inte fel att spela spel eller då och då kolla mejlen«, skriver han. »Det måste få vara okej, och den här boken handlar verkligen inte om att skrämmas och komma med pekpinnar och propaganda. Men faktum är att skärmar och teknik har skapat nya folksjukdomar. Smygande folksjuk­domar som breder ut sig mer och mer, och som drabbar på olika sätt, utan att vi tänker på det.«

De beteenden han därefter listar som varningssignaler för att befinna sig i riskzonen till ett mobilmissbruk är så allmänna att de troligtvis går att tillämpa på majoriteten av Sveriges befolkning: ibland kolla mejlen på kvällar och helger, skicka SMS och gå samtidigt, känna sig stressad utan sin telefon, ha känt av fantom­vibrationer i fickan, föredra att skicka mejl och SMS istället för att ringa, inkorporera »internetslang« i sitt ordförråd etcetera.

Snart visar sig det här vara en del av författarens poäng: det digitala missbruket är så utbrett och vanligt att de negativa konsekvenserna betraktas som en naturlig del av livet. »Alla vet om att det är ett problem, men det är ju inget farligt problem. Nästan ingen dör av det, tycks man resonera«, skriver han. Och: »Den digitala världen är lömskare och får oss snabbare in i ett beroende, mycket för att det inte uppfattas som ett missbruk.«

De symptom på mobilmissbruk som han säger sig ha identifierat låter allvarliga: problem med att slutföra arbetsuppgifter eller sysslor i hemmet för att man inte kan slita sig från mobilen, stanna kvar sent på jobbet för att få använda mobilen ostört, isolera sig från familj och ­vänner, bli defensiv när någon påpekar ens ohälso­samma mobilvanor, använda mobilen som en tillflykt, drabbas av huvudvärk, nackproblem, sömn­störningar …

»Om samma person utan någon som helst substans definierar ett problem och därtill erbjuder sig att sälja lösningen, då bör man dra öronen åt sig.«

Han citerar forskning som länkar samman mobilanvändande med depression och selfies med försämrad minnesförmåga. Han beskriver studier där en tredjedel av de tillfrågade hellre skulle ge upp sex än sina mobiltelefoner, studier som visar att överanvändande av mobiler och internet är en bidragande orsak till skilsmässor, studier som pekar mot att barns användning av Ipads försämrar deras kognitiva utveckling och motorik. Han skriver att USA:s och Kanadas motsvarighet till socialstyrelsen rekommenderar noll elektronik för 0–2-åringar, en timme om dagen för 3–5-åringar och två timmar för 6–18-åringar.

Han berättar om klienter vars liv slagits sönder av digital teknik, beskriver familjer som vittnar om människor som blivit av med sina jobb och andra som trillat ner på tågrälsen för att de inte kunnat slita ögonen från mobilskärmen. Och det här verkar inte vara några enskilda, isolerade fall. Patrik Wincent skriver att trycket på hans klinik är så stort att de inte har möjlighet att ta emot alla som hör av sig.

Han återkommer dessutom gång på gång till boven i dramat, det han pratade om i Aftonbladets TV-inslag och även snuddar vid i sin TED-föreläsning – hjärnans belöningssystem. I  extremt korta drag är belöningssystemets funktion att uppmuntra beteenden som är nödvändiga för vår fortlevnad. Detta sker bland annat genom utsöndring av signalsubstanser som ser till att det är skönt att äta, dricka och ha sex. Belöningssystemet triggas dock även av en mängd andra beteenden och upplevelser, och en av dessa är enligt Patrik Wincent »oförutsedda händelser«.

Han ger följande exempel: Om du stoppar i en femkrona i en tuggummiautomat och det kommer ut en tuggummiboll tänker du inte mer på det, eftersom det förväntade just har skett. Om det däremot kommer ut två tuggummibollar innebär det en oförutsedd händelse, vilket leder till utsöndring av signalsubstansen dopamin, som i sin tur ger en känsla av välmående. I det här exemplet triggas belöningssystemet av en slump, men det är även möjligt att designa maskiner vars själva syfte är att stimulera dopaminflödet. Den som någonsin har spelat på en enarmad bandit vet till exempel att varje vinst – läs: oförut­sedd händelse – förstärks genom att maskinen tjuter och blinkar medan mynten rasslar ner på en metallplatta för maximal effekt. Allt för att kittla sinnena, öka utsöndringen av dopamin och locka spelaren att stoppa i mer pengar i hopp om att få uppleva samma kick igen.

En mobiltelefon fungerar enligt Patrik ­Wincent på samma sätt – den plingar och blinkar och vibrerar och erbjuder en aldrig sinande ström av potentiella överraskningar. Inte nog med det: den här sortens ständiga tillförsel av dopamin innebär att hjärnan byggs om och naturligt drar ner på sin egen produktion, vilket innebär att vi i allt högre utsträckning tvingas förlita oss på det dopamin som tillförs utifrån. Hjärnan »kidnappas« och ett missbruk är påbörjat.

Eller som Wincent skriver:

»Neurovetenskapen har uppmätt att det är samma njutningscentra i hjärnan som stimuleras vare sig man är beroende av kokain, internet eller spel. Man kanske börjar med att söka efter något på Google och så får man ›betalt‹ av hjärnan med dopamin och vill därför fortsätta hålla dopaminer flödande. Med tiden blir det svårare och svårare att inte gå in och kolla mejl, spela spel eller kolla inlägg på Facebook. Dopaminet i hjärnan är till för att belöna en, och man blir på så sätt slav under sin egen hjärna.«

Vi kan alltså inte lägga ifrån oss telefonen även om vi skulle vilja. Och som sagt: det låter ju inte alls bra.

Halvvägs genom Den digitala drogen laddar jag ner den omskrivna appen Moment, som mäter och reglerar användarens mobilbruk. Första dygnet plockar jag upp telefonen 78 gånger och stirrar på skärmen i sammanlagt tre timmar och fjorton minuter. Statistiken lyser mot mig med ilsket röda siffror.

En av de saker jag gör på min mobil är att skriva in Patrik Wincents namn i Mediearkivet, som samlar artiklar från nästan alla Sveriges tidningar. Längre bak i tiden handlar de om hans första företag, Dataspelsakuten, och nämner i flera fall Wincents eget datorspelsmissbruk. Senare kretsar de främst kring mobilberoende, och i texterna framstår Wincent som en expert och auktoritet på ämnet. Bland de nästan hundra artiklar där hans namn förekommer stöter jag även på en debattartikel av nätforskaren Marcin de ­Kaminski, som är skriven i februari 2014, strax efter att Internetakuten lanserades. Rubriken lyder: »Kvacksalvarna luras om nätberoende.«

De Kaminski går till storms mot »en självutnämnd nätberoendeterapeuts« påståenden om att man befinner sig i riskzonen för mobilberoende om man använder telefonen som väckarklocka eller tar med den in på toaletten.

»Jag menar, utan tvekan, att det här är solklar humbugverksamhet«, skriver han. »Om samma person utan någon som helst substans definierar ett ­problem och därtill erbjuder sig att sälja lösningen, då bör man dra öronen åt sig.«

Strax därefter sände radio­programmet Medierna ett inslag som kretsade kring hur såväl SVT som TV4 låtit Patrik ­Wincent lansera sin behandling mot internet­beroende utan att ställa några kritiska frågor. De skickade även reportern Karin Hållsten till Internet­akuten för att undersöka bakgrunden till de självtester på företagets hemsida där besökarna kan ta reda på om de är just internetberoende.

Hon frågar var exemplen kom ifrån.

»De grundar sig i kliniskt arbete«, säger Patrik ­Wincent i programmet. »Människor som har ringt till oss som vi har behandlat, då är det konsekvenser i deras liv som brukar se ut på det sättet. Det är liksom frågor som är utformade för olika typer av konsekvenser som har funnits i deras liv.«

»Så det är slutsatser som du har dragit själv?«

»Nej, inte jag själv. Jag, och sedan väldigt många andra författare och psykologer som Kimber­ley Young och Larry Rosen och många framstående som har den här typen av själv­tester.«

»Så ni har suttit tillsammans och tagit fram det här?«

»Inte tillsammans. Det är mer som en inspiration. De har ju bearbetat den här problematiken över tio års tid. Där har vi ju självklart hittat inspiration eftersom vi samarbetar med många av dem.«

»Så det bottnar inte i någon form av forskning?« frågar Hållsten.

»Det stämmer«, säger Patrik Wincent.

Två timmar efter att reportern hade lämnat terapeutens kontor suddade han bort alla spår av ordet »beroende« från sin hemsida. Det ersattes med »missbruk« och »digital stress«.

 

Den digitala drogen är Patrik Wincent faktiskt noga med att påpeka att varken mobil-, internet- eller datorspelsberoende ingår i den allmänt vedertagna diagnosmanualen Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorder, DSM, som ges ut av det amerikanska psykiatrikerförbundet och klassificerar psykiska funktionsnedsättningar, besvär och sjukdomstillstånd. Men han skriver också att ny forskning kan leda till att de här diagnoserna kan föras in i framtiden.

Där har han en poäng.

Historiskt sett har alla beroendediagnoser i manualen handlat om substansberoende: alkohol, läkemedel, droger eller andra ämnen som tillförs kroppen utifrån. Men i den senaste versionen, som kom ut 2013, ingick även beroende av spel om pengar. Det innebar ett stort skifte inom psykiatrin eftersom det öppnade för följande idé: på samma sätt som du kan bli beroende av en drog kan du bli beroende av ett beteende.

På grund av den här tanken lyftes även datorspelsberoende in i manualens forskartillägg. Där hamnar sådana områden som kräver närmare studier innan de eventuellt kan omvandlas till diagnoser. Den enda personen i Sverige som har ägnat sig åt just sådana studier heter Daniel Kardefelt-Winther. Han är forskare vid Institutionen för klinisk neuro­vetenskap, Centrum för psykiatriforskning, på Karolinska Institutet, och lade 2014 fram sin doktorsavhandling vid London School of ­Economics. Den har titeln: Excessive Internet Use: Fascination or Compulsion?

– Argumentet som jag har drivit är att beroende inte är rätt sätt att se på det, säger han. Det finns folk som får problem för att de spelar för mycket, eller sitter på Facebook och slösurfar och så vidare. Det är ett reellt problem, men för ett litet antal människor. Det är inte som att knarka. Man gör det av en anledning. Och jag försökte hitta den här anledningen.

Daniel Kardefelt-Winthers resultat visade att problemet egentligen inte var hur mycket man spelade eller använde internet, utan varför.

– De som använder spel som ett sätt att fly från problem, de kan komma att lida av en del negativa konsekvenser, säger han. De kan i vissa fall dra spelandet så långt att det går snett i livet. Men om man mår bra, då är det helt okej att ägna sig åt den typen av eskapism.

En annan slutsats i Daniel Kardefelt-Winthers forskning är att de frågor som används för att identifiera datorspelsberoende lämnar mycket att önska. Närmare bestämt: han vänder sig mot att de som försöker identifiera beteendeberoenden använder sig av milt modifierade varianter av de frågor som ställs till människor som är beroende av droger. I en vetenskaplig artikel detaljgranskar han och en grupp andra forskare de nio frågor som används och konstaterar att de flesta är antingen oprecisa eller ställda på fel sätt. En av dem lyder: »Tillbringar du tid med att tänka på internetspel även när du inte spelar, eller planerar när du ska spela härnäst?« Men som Kardefelt-Winther nyligen sade i sajten Kits ambitiösa reportage om termen datorspelsberoende: det är skillnad på att gå runt och tänka på sin nästa sil och sin nästa raid i World of Warcraft.

Samma sak gäller kriteriet: »Känner du att du måste spela mer och mer hela tiden?« En alkoholist måste dricka mer och mer för att uppnå samma nivå av berusning, medan det bland datorspelare är högst tveksamt att prata om ett liknande fenomen.

Medan jag läser igenom de övriga frågorna slår det mig plötsligt att kriterierna är exakt desamma som Patrik Wincent använder för att diagnosticera mobilmissbruk i Den digitala drogen. »Ljuger du för familj och vänner om hur mycket du spelar?« blir i hans bok: »Döljer du ditt surfande för familjen och chefen?« »Känner du att du skulle vilja spela mindre, men kan inte?« blir: »Har du försökt begränsa ditt mobilanvändande, men misslyckats?« »Blir du rastlös, irriterad, lynnig, arg, orolig eller ledsen när du skär ner eller slutar spela?« blir: »Blir du irriterad om din tid online avbryts?« I sin uppräkning av symptom prickar Patrik Wincent in sex av de nio kriterier som används för att upptäcka ett datorspelsmissbruk – och som av Kardefelt-Winther och hans kollegor avfärdas som för oprecisa för att ställa en diagnos.

Där visar sig Patrik Wincent vara en del av en större rörelse. Daniel Kardefelt-Winther berättar att han för tillfället skriver på en vetenskaplig artikel som handlar om den kraftiga ökningen av beteendeberoenden inom forskningen.

– Spel om pengar är det klassiska, och där finns ganska mycket stöd, säger han. Sedan har man pratat om sex, träning och jobb. Det är hyfsat välforskat. Men de senaste åren har man gått över styr. Här är några av dem jag tar upp i artikeln: studieberoende, dansberoende, mobilberoende, sociala medier-beroende, spågummeberoende, och så min personliga favorit – kobajsberoende.

– Ursäkta? avbryter jag.

– Ja, det var ett fall med en person som inte kunde sluta sniffa kobajs, som man ville ha inkluderat i diagnosmanualen. Men poängen är att de här kriterierna är så allmänna att det är omöjligt att inte hitta någon som passar in på dem. Det går inte längre att skilja mellan ett beroende och ett starkt intresse.

3 appar som reglerar ditt mobilanvändande.

MOMENT
Den främsta och mest exakta appen för att mäta sitt mobilbruk. Överstiger användningen en timme lyser siffrorna röda. Vill man begränsa sitt mobilanvändande (exempelvis till den godtyckliga entimmesgränsen) får man köpa betalversionen för 50 kronor.

CHECKY
Kontrollerar främst hur många gånger per dag man låser upp sin ­telefon. Naturligtvis kan man dela sina »resultat« med allmänheten på Facebook, Twitter och andra sociala medier.

FOCUS
Ny app från utvecklaren bakom Moment. Känner av när du befinner dig i en bil och sätts då igång automatiskt. Ifall du plockar upp telefonen påminner appen dig om att för i h*lvete inte kolla ­mobilen medan du kör. Gratis.

Ett av de viktigaste skälen till att Daniel Kardefelt-Winther är skeptisk till att använda samma kriterier för beteendeberoende som för substans­beroende är att man i det förra fallet knappast kan tala om samma effekter på hjärnans belöningssystem. Att använda begrepp som abstinens och toleransökning blir märkligt när inga psyko­aktiva substanser har tillförts utifrån. Då är frågan: Hur hänger det ihop med Patrik Wincents resonemang om mobilanvändande, dopamin och den »kidnappade ­hjärnan«?

Jag ringer Joar Guterstam, beroendeläkare på Beroendecentrum i Stockholm, expert på beroendediagnostik och doktorand på Karolinska Institutet, där han bland annat forskar om hur hjärnans opiodsystem är involverat i amfetamin­beroende.

– Metaforen om den kidnappade hjärnan är inte så dålig, säger han. Men då handlar det om långvarig exponering för droger som förändrar belöningssystemet och innebär att det skapar en sämre känslighet för andra typer av belöningar än själva drogen. Belöningssystemet är väldigt komplicerat och innehåller många andra komponenter än den här dopaminskjutsen som snappats upp av populärvetenskapliga personer. Det kan jag tycka att man missar ibland när man säger: »Titta, en rolig app, den ger en dopaminkick precis som en drog.« Det säger egentligen inte särskilt mycket om huruvida det är beroendeframkallande. Då skulle man behöva belägg för att människor som använder appen försummar andra viktiga delar av livet.

Även Joar Guterstam vänder sig därför mot det alltför lättvindiga användandet av ordet beroende.

– Man riskerar att få en överdriven sjukdomsförklaring av alla möjliga mänskliga beteenden. Nyttan med diagnosticeringen ska övervinna riskerna. Och så länge man inte vet ett smack om hur de här påstådda diagnoserna fungerar och hur man ska hjälpa personer med sådana problem, då tycker jag att risken verkar större att man skapar oro hos människor och får dem att kasta bort pengar på behandlingar som saknar belägg.

Han fortsätter:

– När man hör om nya diagnoser – och det här gäller inte bara beroende – då ska man hålla ett litet vakande öga på om det inte finns något egenintresse för den som för­söker  sälja diagnosen.

 

Patrik Wincent tar emot i strumplästen på sin klinik på Södermalm i Stockholm. Han bär jeans och en åtsmitande svart tröja. Under den korta rundturen berättar han att Internetakuten och Dataspelsakuten delar lokalen med terapeuter som behandlar sex- och sockermissbruk.

– Lite som det vi gör, säger han.

Vi slår oss ner i ett samtalsrum med tre stolar och ett litet bord. På bordet ligger en sten som prytts med ordet »Harmoni« skrivet med snirkliga bokstäver. På fönsterbrädet trängs ett femtiotal exemplar av Den digitala drogen.

Jag frågar hur han hamnade där han är i dag. Patrik Wincent berättar att han föddes i Malmö 1974 och växte upp i området Sorgenfri, som gränsar till Rosengård. Hans mamma är från Polen, hans pappa från Sverige. Som liten åkte han skateboard, lyssnade på musik och hängde i områdets arkadhallar.

– Men i högstadiet var det mycket bråk och slagsmål. Då drog jag mig ofta tillbaka i min lägenhet och spelade Commodore 64. Jag spelade väldigt mycket. När jag var 15, 16 umgicks jag i kretsar som var … ja, kriminella. Då kom alkoholen också in i bilden.

Något senare ägnade Patrik Wincent och hans vänner mycket tid åt att lyssna på gamla vinylskivor och skriva rapverser. De hörde talas om Rädda Barnens musikprojekt, som ville motivera skolgång och samtidigt erbjuda möjligheten för nya band att spela in en CD-skiva. Patrik Wincents grupp kallade sig 3DC – Three Different Countries. Han hade rötter i Polen, den andra medlemmen hade rötter i Ungern och den sista hade två svenska föräldrar.

Tack vare musikprojektet fick de spela in några låtar som de sedan framförde på olika fritidsgårdar. En dag såg de en lokal producent på ett kafé och lämnade över skivan till honom.

– Vi sa: »Vi är de bästa rapparna i Malmö«, säger Patrik Wincent. Vi hade kaxig attityd: färgglada kläder och hoodies, jag hade långa dreads. Producenten hade en refräng och ville att jag skulle skriva rap, och det blev vår första singel Shake That Rump. Sedan hade vi en julsingel som spelades mycket på P3.

Gruppen kallade sig nu Look Twice.

– Året därpå tänkte jag att eftersom eurodance var så inne behövde vi gå ifrån det här Stakka Bo-soundet som vi hade på den tiden. Då spelade vi in Move Your Body. Den blev etta på Sommar­toppen och släpptes i 39 länder. Plötsligt tjänade vi pengar. Vi kunde leva på det här. Mellan 1993 och 1998 turnerade vi över hela världen. Det mesta var positivt. Men vi drack för mycket. Eller jag drack för mycket i alla fall. Alkoholen tog över för mig.

Omkring millennieskiftet tog musikkarriären slut, enligt Patrik Wincent på grund av att bandet festade för mycket och gjorde sig så omöjliga att skivbolaget till slut drog sig ur.

– Och då stod vi där på bar backe. Jag hittade en flickvän, flyttade ihop med henne, hon blev med barn. Jag fortsatte dricka. När min son var ett separerade vi. Då fortsatte jag i ett år till. Jag arbetade som gyminstruktör, tränade varje dag, men inombords var det kaos i mig. För tolv år sedan nådde jag min botten, punkten när jag förstod att det inte funkade längre. Då tog jag hjälp. Tolvstegsprogrammet, terapi där jag förstod att jag hade ett problem som jag inte kunde lösa av egen fri vilja. Det blev början på min väg mot självkänsla och självrespekt.

Han säger att under det första året som nykter blev känslorna så intensiva att han återvände till datorspelen. Vid det laget jobbade han med att sälja reklam för TV-kanaler, men dagarna blev stundtals tuffa eftersom han satt vaken på nätterna och spelade Counter-Strike, Doom och Unreal Tournament.

– När jag fortsatte processa terapeutiskt insåg jag att jag använde spelen som ett sätt att förändra mitt känslotillstånd.

Patrik Wincent blev allt mer övertygad om »terapins läkande kraft« och åkte runt i världen för att delta i retreater och gå i terapigrupper där han kunde lära känna sig själv bättre. Mot slutet av 00-talet började han även läsa en Steg 1-utbildning i integrativ psykoterapi från företaget Humanova. De säljer kurser i personlig utveckling och utbildar bland annat samtalsterapeuter, coacher och organisationskonsulter. Utbildningen har sin teoretiska grund i psykosyntesen – en alternativ behandlingsform som lanserades i början av 1900-talet av en lärjunge till Sigmund Freud – men lär även ut evidens­baserade metoder som KBT och Motiverande samtal.

3 historiska reaktioner på andra nymodigheter som har ansetts farliga.

DET SKRIVNA ORDET
Skriftspråket skulle »skapa glömska i lärjungarnas själar, en är de ej skola komma att odla sitt minne«, enligt filosofen Sokrates. Bäst alltså att hålla sig till talets gåva.

­SKOLAN
På 1800-talet, när det ansågs ­viktigt att kunna skriva och offentliga skolor introducerades världen över, argumenterade läkare i den brittiska medicinska tidskriften The Sanitarian för att utbildningen förstörde »barnens hjärnor och nervsystem med invecklade och komplicerade ämnen«. Överdrivet ­studerande ansågs vid samma tid vara en anledning till mentalsjukdom.

RADION
Radions introduktion ledde till en debatt om att den nya tekniken var så lockande att ungdomar inte längre läste böcker eller studerade. Det senare var inte längre att betrakta som ett sjukdomstillstånd.

Snart slutade Patrik Wincent med reklam­försäljning och började arbeta som jobbcoach, terapeut och föreläsare, bland annat med att hjälpa arbetsgivare identifiera signaler om alkohol- och drogmissbruk hos sina anställda. 2012 sade han upp sig för att starta Dataspelsakuten. Två år senare växte verksamheten ytterligare.

– Vi såg att det inte bara handlade om datorspel, säger han. Folk ringde in och sa: »Jag kan inte sluta använda min mobiltelefon.« Vissa upplevde en fara för sina liv. De var tvungna att ta upp och titta på mobilen trots att de körde bil. Sedan fanns också en äktenskapsproblematik, där den ena parten var uppkopplad hela tiden. Då kom Internetakuten. Men det blev självklart en lite hetare debatt. För den här problematiken är längre ifrån en diagnos än datorspelande.

Patrik Wincent säger att behandlingen av mobilmissbrukare skiftar från fall till fall. Handlar det om överdrivet användande tillämpar de vanligtvis de metoder han lyfter fram i Den digitala drogen – går igenom en vanlig veckas bruk, för att därefter trappa ner ­successivt genom att till exempel förbjuda mobilen i sovrummet, sätta laddaren på en neutral plats och så vidare. Handlar det om klienter som »är i fara för livet« arbetar de med att överbrygga de känslomässiga impulser som får personer att till exempel läsa SMS medan de kör bil. Handlar det om yngre människor använder de ett liknande tillvägagångssätt som på Datorspelsakuten: skriver ett kontrakt som reglerar användandet och försöker bryta de negativa mönstren genom föräldrastöd och sunda ersättningsalternativ.

Enligt den senaste års­redo­visningen omsätter Internet­akuten och Dataspels­akuten endast drygt en halv miljon kronor och gör en vinst på ungefär 50 000. Patrik Wincent säger att själva behandlingen inte är en »jätte­stor del av verksamheten«, och kan inte riktigt svara på hur många mobilmissbrukare de tagit emot. Hans huvudsakliga fokus, säger han, ligger på »proaktivt« arbete: föreläsningar, bokförsäljning och medieframträdanden.

– Det är absolut den största delen. Vi vill inte moralisera. Jag är tech-savvy. Steve Jobs är my man. Vi ska inte tillbaka till en telefon på väggen, det är inte det vi strävar efter. Vi vill ha en balans där man kan njuta av sin tillvaro. Det är mer de lättsamma frågorna vi vill ta upp och diskutera. Det är också därför jag har skrivit Den digitala drogen.

Jag påpekar att boken inte alltid är så lättsam. På ett ställe skriver han till exempel att digitalt missbruk är att likställa med alkoholism och att det enligt hans erfarenhet är vanligare än alkohol- och drogmissbruk. Jag frågar vad han bygger det på.

– Det finns vissa likheter i form av att belöningssystemet aktiveras. Om du, låt säga, tar kokain är det 1 000 procents ökad utsöndring av dopamin. Tar du alkohol är det 600 procent, och en sexuell orgasm är 300. Medan vissa delar kring vår elektronik kan ligga runt 50 eller 100. Det är långt ifrån ett sjukdomstillstånd, men det finns likheter. Det är så jag menar.

Jag invänder:

– I andra delar av boken nämner du ett antal symptom – isolering, abstinens, raserade förhållanden – som ger en uppfattning att mobilmissbruk har samma negativa effekter.

– Så menar jag inte. Bara att elektronik kan missbrukas på samma sätt som mat och alkohol. Vissa säger: »Då kan man väl även missbruka schack eller drejning?« Ja, men jag har inte varit med om en drejare som vänder på dygnet, eller en drejare som ljuger om sitt drejande. Vissa aktiviteter är mer psykoaktiva än andra. Därför finns det små likheter med alkohol.

– På er hemsida står det: »Kollar du din ›feed‹ på Facebook, Twitter eller andra sociala nätverkssajter från mobilen mer än tio gånger om dagen? I så fall kanske du har ett missbruks­problem.« Det känns ju som ett ganska generellt beteende?

– Så är det. Vi är väldigt tydliga med att de här testerna inte ställer någon diagnos utan bara är en fingervisning. Det är mer ett resultat där du ska reflektera över dig själv.

Internetakuten har ett liknande test för »tvångsmässigt datorspelande«. Där använder de inte hittepå-frågor, utan sådana som faktiskt kan hjälpa en att identifiera bekymmer: om man använder spelandet som ett sätt att fly från problem, eller om ens vanor har förstört relationer eller karriär. Jag frågar varför de inte ställer liknande frågor till mobilmissbrukare.

– Vi vill inte skriva någonting som får det att mer likna ett diagnostiskt värde, säger Patrik Wincent. Det är ungefär som om du skulle säga till mig: du borde skapa ett ord för att det ska kännas mer legitimerat. Det är inte det som är syftet. Det ska finnas en lättsamhet, man ska kunna kolla lite grann om man har den här typen av ­problematik.

Jag säger att det jag menar är att om Inter­net­akuten använde den sortens frågor så skulle troligtvis färre män­ni­skor behöva oroa sig i ­onödan.

– Det här är vuxna männi­skor. De söker sig inte hit om de inte upplever att de har ett problem. Man ska känna efter. Svarar du högt på många, då finns säkert en problematik. Men vi är generösa. Om du bara svarar högt på en eller två, då är det inga problem.

Efter intervjun går jag hem och gör Internet­akutens självtest en gång till. Den här gången svarar jag inte ärligt. Jag klickar i »alltid« på frågorna »Tar du med dig din telefon in på toaletten?« och »Lämnar du mobiltelefonen påslagen på natten?«. På de övriga sju frågorna svarar jag »aldrig«.

Och så ber jag om Internet­akutens dom.

Den lyder: »Det verkar som mobilen tar för stor plats i ditt liv. Vi rekommenderar en förändring till ett mer hälsosamt liv.«

 

Även om Patrik Wincent inte lyckas övertyga mig om att mobilmissbruk är ett reellt hot mot nutidsmänniskan ligger någonting ändå kvar och skaver. Ser man genom fingrarna med de grövsta tveksamheterna i Wincent och hans gelikars resonemang kanske de ändå har några poänger?

Det kanske är trevligare och mer genuint att spela sällskapsspel och le med hela ansiktet än att ensamkolla Twitterappen för artonde gången? Det kanske är mer givande att träffa någon i verklig­heten än att byta några ord i Facebook­chatten? Det kanske är farligt för barn att använda Ipads? Man kanske ska lyssna på den amerikanska social­styrelsens råd och begränsa användningen för små barn till noll timmar om dagen?

– Det där är hysteriskt roligt egent­ligen. Om det inte vore så tragiskt.

Det säger Elza Dunkels, docent i pedagogiskt arbete vid Umeå universitet, författare till ett flertal böcker om ungas användning av nätet och en av landets ledande experter på området.

– Det stämmer att sådana rekommendationer finns i USA. Men vad baseras de på? Det finns inget som helst vetenskapligt stöd för att sätta sådana siffror. Den typen av forskning existerar inte ens längre. Så det där är bara rent hittepå från ­början till slut.

Hon fortsätter:

– Det finns studier som visar på negativa effekter för barn som använder surfplattor. Men man har aldrig kunnat visa om de faktiskt beror på de digitala medierna. Man vet inte om barnet redan innan hade en försämrad språkutveckling och därför väljer att sitta mer vid plattan, eller om föräldrarna själva har satt barnet där för att de inte klarar av det.

Det här knyter an till ett ämne Elza Dunkels ofta återkommer till i föreläsningar, artiklar och debattinlägg: de flesta diskussioner om teknik­användande handlar om antaganden och känsloargument snarare än vetenskapliga belägg.

– En sak jag brukar prata om handlar om järnvägens införande och de farhågor som fanns kring det, säger hon. Det gjordes stora studier kring railway spine, hur tågresorna påverkade ryggraden. Visst förekom det att människor faktiskt fick skador, men järnvägen är så pass viktig att det var acceptabla förluster, och i dag har vi byggt bort riskerna genom att tågen inte skumpar lika mycket.

– Man skulle kunna säga att dagens motsvarighet till railway spine är att vi blir sämre på huvudräkning, får sämre handstil, har svårare att hålla flera saker i huvudet och så vidare. Men det är samma sak där: acceptabla förluster. Det gör ingenting att jag inte kan hålla alla mina möten i huvudet hela tiden, för jag har dem på min mobil. De här teknikmotståndarargumenten har förts fram gång på gång. Och de har alltid visat sig vara ett uttryck för tidsandan.

Dunkels är inne på ett liknande spår vad ­gäller tanken om att umgänge öga mot öga alltid är bättre än digitala kontakter.

– Det är starkt moraliserande och kommer från den första tiden när vi konfronterades med det digitala. Man kallade det virtuellt, och virtuellt betyder någonting som inte är på riktigt. Det här begreppet smittade tankesättet. Jag menar: alla män­ni­skor kan i dag prata i telefon – ingen skulle säga att det är på låtsas. Men när det handlar om kontakter över nätet är det fortfarande förvånansvärt många som har den inställningen.

Så långt det roliga. Sedan kommer hon in på det tragiska:

– Egentligen finns det ju många problem. Men vi som håller på med det här hinner sällan prata om dem, eftersom vi är upptagna med att släcka bränder.

– Vilka är problemen? undrar jag.

– Kränkningar. Sexuell exploatering av barn. Just det är ett relativt litet problem i det att få är utsatta, men det är samtidigt allvarligt eftersom det är en katastrof för dem som väl utsätts. Sedan finns det ju problem i att människor som borde ta fysisk kontakt med män­ni­skor inte gör det, eftersom det är så lockande att bara sitta kvar framför datorn. Så det finns ju definitivt problematisk användning. Men att måla upp det som ett beroende eller en epidemi finns det absolut inget fog för.

– Varför är det då så många som tycks tro det just nu?

– Det känns ju som en strömning i samhället som ligger i linje med att man ska vara hård mot sina barn och sätta upp strikta regler och kokettera med hur mycket man hindrar dem från att spela spel och använda teknik. För några år sedan var det ju coolt att ha den senaste telefonen och det techigaste som gick att få, nu kommer det en motrörelse. Det kanske är bra, på sitt sätt. Samtidigt är det ju bara nya normer som ersätter de gamla.

3 tips från Patrik Wincents bok som trots allt är värda att ta på allvar.

SLUTA MULTITASKA
Mängder av forskning tyder på att den mänskliga hjärnan inte kan ­hantera mer än högst två saker sam­tidigt. Som Patrik Wincent föreslår: fokusera på en uppgift under 20 minuter och gör den fullt ut, istället för att byta arbetsuppgift hela tiden.

STÄNG AV DINA PUSH-NOTISER
Pushnotiser är distraherande och har, åtminstone i ett par mindre studier, kopplats samman med ökade nivåer av stress både på och utanför arbetsplatsen. Dessutom är pushnotiser på en rent allmän nivå att betrakta som djävulens påfund.

LÄGG UNDAN MOBILEN FÖRE LÄGGDAGS
Ljuset från skärmar har visat sig minska kroppens nivåer av sömn­hormonet melatonin. Har du svårt att finna ro på kvällarna, lyd Patrik Wincents råd och strunta i att glo på mobilen eller ­paddan precis före läggdags.

Elza Dunkels suckar när Patrik Wincent ­kommer på tal.

– Jag och de kollegor som har ägnat oss åt att ifrågasätta de här skräckföre­läsarna i snart 20 år funderar ju mycket på varför det inte händer något. De har goda dagar allihop. Det påminner mig om att jag nyss såg en dokumentär om en före detta magiker som bestämde sig för att sluta ge magi­shower och istället börja avslöja charlataner, för han kunde ju alla knepen. En av de saker han gjorde var att avslöja Uri Geller i direktsändning. Geller gick under jorden i två år efter det. Men sedan var han tillbaka. Och i dag har han en egen talkshow varje vecka. Den före detta magikerns analys var att det inte spelade någon roll vad han gjorde. Folk vill bli lurade.

 

Vilket leder till frågan: Hur gick det egentligen för Henrik Schyffert?

Efter en månad hälsade han sina följare att han bytte tillbaka till sin Iphone. Det främsta skälet var att kontakten med hans barn blev lidande eftersom de inte ägnade sig åt sådana ålderdomligheter som röstkommunikation. Schyffert skrev dock att han tagit bort alla sina sociala medier, stängt av pushnotiser och installerat den tidigare nämnda appen Moment. Han hade ställt in den så att telefonen automatiskt stängde av sig efter en timmes användning. »Men misslyckas jag med det här så blir det viktelefon igen!«

Sedan dess har det varit tyst om saken, så jag mejlar honom för att be om en uppdatering.

»Det höll en månad det också«, svarar han. »Mitt jobb, liv, hobby, resor, barn, partner, skämt, musik, bilder … allt jag gör och är intresserad av finns i telefonen. Men jag vet i alla fall att jag klarar av att lägga den ifrån mig nu. Det fanns en tid då jag inte trodde det var möjligt.«