Det var sent på kvällen när ett okänt nummer ringde på min telefon. Mannen i luren presenterade sig och förklarade att han drev ett litet restaurangimperium i centrala Göteborg. Jag visste vem han var, och efter att ha besökt flera av hans krogar hade jag förstått att han givit sig in i branschen av helt andra anledningar än att han var intresserad av bra mat.
Jag tänkte på den egendomliga rätt jag serverats på en av hans restauranger någon vecka tidigare: ett gäng sladdriga sparrisar, några sorgsna räkor och fyra överkokta ägghalvor som placerats ovanpå fyra skivor gravlax och kylskåpskall romansallat. Alltsammans dränkt i rhode island-sås. Restaurangen var den typ av ställe som av naturliga skäl saknade stammisar och istället inriktade sig på att locka till sig turister och ovana uteätare med Medelhavskitsch och billiga priser.
Om detta hade jag skrivit i min recension som skulle publiceras i Metro morgonen därpå. Jag var tidningens krogskribent sedan ett halvår tillbaka och hade recenserat ett trettiotal restauranger, från stjärnkrogar i innerstaden till kolgrillsbaracker på Hisingen.
Stället som förestods av mannen i luren hade fått ett dåligt betyg. Jag förstod att recensionen redan hade publicerats på nätet och att han efter att ha läst den googlat fram mitt telefonnummer.
- Mer:
- Perspektiv
- Mat & dryck
