Vem ska jag tro på?

Internet svämmar över av alternativa »sanningar« och även traditionella ­medier ger allt större utrymme åt ­ovetenskapliga påståenden om ­vaccinationer, andlighet och maten vi äter. Filter berättar om gänget som har ­bestämt sig för att vända trenden.

Mannen som sitter bekvämt tillbakalutad i en svart läderstol mitt emot mig har ett pris på sitt huvud.

Han är vältränad och kortklippt, nästan snaggad. Han bär glasögon med tjocka bågar, mörkblå jeans och en grå t-shirt med ett tryck som föreställer en tokskrattande Linus på linjen.

Han säger inte sitt namn. Av en slump råkar jag av servitrisen på kaféet i den mellanstora stad där vi träffas få veta vad hans sambo heter. På så vis kan jag sedan lätt ta reda på hans identitet. Om jag tipsar rätt person – någon av dem som driver hemsidan Akadementia – skulle jag därför kunna kamma hem en belöning på cirka 2 000 kronor.

Annons

Ingen stor summa, men ändå.

Efterlysningen lades ut i juli 2010:

»Garvarn Wanted for slander. Reward 300 USD.«

Längre ner i efterlysningen förklarades detaljerna:

»Who is Garvarn, ›the Laugher‹? He is a well known skeptic […] hiding behind anonymity plaguing researchers, scientists and other people he doesn’t like. […] The reward given to anyone that can deliver clear cut evidence of Garvarns true identity is at this moment 300 USD, but this reward may increase as time goes by if no one comes forward.«

Men jag har inte kommit hit för att avslöja hans identitet, utan för att prata om hans syn på den svenska skeptikerrörelsen.

Allt detta låter antagligen mycket underligt för den oinvigde.

Vad är till att börja med en »skeptiker«? I detta sammanhang betyder det en person som är skeptisk till att ett medium kan tala med de avlidnas själar eller att det finns människor med telepatisk eller telekinetisk förmåga. Vidare är en skeptiker skeptisk till påståenden som att silver kan användas i medicinskt syfte, eller att cancer kan botas med mistelblandningar, musselolja eller magnetterapi. Framför allt är skeptikern så uppretad över att det finns folk som påstår just sådana saker att han eller hon är beredd att bli aktivist för att »få slut på eländet«.

En skeptiker säger sig stå för upplysningens ideal om förnuft, rationalitet och empirisk prövning. Vi talar om en person som envist hävdar: »Okej, det påstår du – men hur vet du det? Visa mig bevisen, så kan vi prata om saken.«

Skeptikerrörelsen grundades i USA på 1970-talet, och där och i Storbritannien har den vuxit stadigt sedan dess. Den svenska förgreningen är däremot okänd för allmänheten. Kanske lider den av att »skeptisk« har en något negativ klang på svenska. Det leder lätt tankarna till någon som är sur och vresig – lite som Dr Dengroth, Stefans Sauks gamla pausfigur i programmet Lorry, som berusat och spottande väste fram orden: »Äh, jag är skeptisk.«

Inom den svenska skeptikerrörelsen är den anonyme Garvarn en legend. Det som har gjort honom känd är hans oförsonliga debattstil. Garvarn ger sig in i debatter med elegansen, och effekten, hos en slägga. På så vis har han under de senaste åren fått många därute som är övertygade om att till exempel telepati eller andebesvärjelse existerar att bli rasande. En av dem som han har gått hårdast åt är Adrian Parker, professor i parapsykologi vid Göteborgs universitet. Enligt Garvarn är Parker en person som »i allt väsentligt saknar metodologiskt omdöme«. Vilket Garvarn tydligt och klart har upprepat, och givit många exempel på. Parker har svarat med att anse sig utsatt för ärekränkning.

Garvarn har gjort så många så rasande att hans motståndare till sist inte såg någon annan utväg än att försöka röka fram honom ur sitt bo. Därav efterlysningen.

Den som ger sig in på svenska webbforum om konspirationsteorier, alternativmedicin och ockulta fenomen upptäcker snart att Garvarns fiender betraktar honom som ett ombud för den svenska skeptikerrörelsens moderorganisation, föreningen Vetenskap och folkbildning, Vof. Den har sedan starten 1982 i huvudsak varit en akademisk företeelse, som utåt gjort sig mest känd för att en gång per år utse en person som »frivilligt eller av grov oaktsamhet bidragit till att skapa förvirring och oklarhet om vetenskapens metoder och resultat« till Årets förvillare. Genom åren har utmärkelsen gått till sådana som »fettdoktorn« Annika Dahlqvist, Kanal 5 (för programserien Förnimmelse av mord, där ett medium försöker fixa det polisen inte klarat) och kristdemokratiska Ungdomsförbundets ordförande Ella Bohlin »för hennes vilja att jämställa skapelsetro med vetenskap i svenska skolor«. I övrigt har Vof hållit en låg profil. Men, har det hävdats, Garvarn är deras förlängda arm, deras agent med rätt att håna och smutskasta.

Kort efter att efterlysningen på Garvarn publicerades inkom ett redan välbekant förslag: han är en täckmantel för en av föreningen Vofs första medlemmar, läkaren och den tidigare maoisten och Clarté-medlemmen Hans Isaksson. Teorin viftades bort, och möttes av skämtsamma motförslag. Kanske är Garvarn egentligen Humanisternas stridbare ordförande Christer Sturmark? Kanske är han ingen människa, utan ett debatt- och förtalsprogram installerat i en dator i källaren på KTH, skapat av Vofs grundare Sven Ove Hansson, på uppdrag av socialdemokratin, med syfte att hindra framväxten av ett andligt parti i Sverige?

Ingetdera är sant.

Annons

Mannen som utgör köttet och blodet bakom signaturen dricker sitt kaffe på ett kafé där några gymnasieelever på håltimme är de enda övriga gästerna. Han börjar berätta.

För hans del började det när han såg Förnimmelse av mord, Kanal 5-programmet som gick ut på att medier tog kontakt med andar för att få fram information om olösta mordfall.

– Jag blev chockad när jag såg det. Jag kunde inte förstå hur folk i ett modernt samhälle, tvåhundra år efter upplysningen, efter generationer av utbildning och folkbildning, kunde flockas kring program som sprider medeltida vidskepligheter.

Uppretad gav han sig ut i verkligheten. Han besökte seanser, först med det kända mediet Terry Evans, för att med egna ögon se vad det handlar om. Där såg han publiken, mestadels kvinnor, luras av vad han inte tvekar att kalla charlataner – personer med metoder som i generationer förts vidare av ständigt nya bedragare. Garvarn bestämde sig för att i hemlighet spela in seanserna och lägga ut utskrifter av dem på nätet. På så vis, tänkte han, blir det lättare att se vilket bedrägeri det handlar om: hur medierna fiskar efter information och använder psykologiska knep och generaliseringar i sin jakt på upplysningar som kan skapa illusionen av att de får kontakt med andevärlden.

– Det som drabbade mig mest var att publiken reagerade så starkt, säger Garvarn. Många började gråta. Uppenbarligen fick de en stark emotionell upplevelse, lurade av dessa uppenbara clowner. Då kände jag: »Nä, nu är det här seriöst, det här måste jag försöka göra något åt.« De som går på seanserna behöver annan hjälp, annat stöd. Inte bli lurade av en pajas som tjänar 30 000 spänn per kväll på deras olycka och existentiella nöd.

Snart var signaturen född. Från början var han anonym av bara farten – de flesta använde ett alias på nätet på den tiden. Dessutom gjorde anonymiteten att han inte blev igenkänd när han besökte seanser och spelade in vad som sades där. Senare, när Garvarn blev allt mer känd, eller ökänd, bestämde han sig för att det fanns ett värde i att hålla gestalten vid liv. Den anonyme Garvarn, som till signaturbild valde en grymt hånskrattande figur från den klassiska stumfilmen The Man Who Laughs från 1928, provocerade och inspirerade. Han dök upp i otaliga webbforum där han kritiserade entreprenörerna som påstod sig ha kontakt med andevärlden – och de okritiska journalister som förde ut budskapet. Ibland skrev han detaljrika historiska utläggningar om bakgrunden till dagens spiritism. 2006 skapade han till sist sin egen blogg, som snart blev en självklar referenspunkt både för andra skeptiker och för »de troende«, som skeptikerna gärna kallar motståndarsidan för.

Utmärkande för Garvarn har hela tiden varit tonfallet. Rättframt – eller oartigt, aggressivt och konfliktsökande. Nästan lika hård har han varit mot sina kollegor i skeptikerrörelsen, när de enligt hans mening inte har varit tillräckligt logiska eller själva har kommit med ogrundade påståenden.

– Tonen är en del av Garvarns persona, säger han. I och för sig har jag fått höra av mina vänner att jag är likadan privat. Det faller sig tydligen naturligt för mig.

Garvarn vill som sagt bevara sin anonymitet. Några upplysningar kan dock göras. Han är i 35–40-årsåldern och småbarnsfar. Han beskriver sig som en person som vuxit upp med serietidningar, hårdrock blandat med punk och de första dataspelen; en person som har åkt rullskridskor med fyra hjul.

Som tonåring var han fascinerad av Erich von Dänikens böcker. På 1970-talet var denne tyske författare en storsäljare, med verk som påstod att våra gudar i själva verket var besökare från en annan planet. De hade kommit till jorden för länge sedan och lämnat spår i myter, legender och storslagna byggnader som de egyptiska och de centralamerikanska pyramiderna.

– Jag var väl 16–17 år då, och hade en vurm för fransk romantik. Eller kanske för all slags verklighetsflykt. Sedan blev jag så besviken när jag läste en bok som avslöjade von Däniken. Besviken på att man kunde bluffa på det sättet, och att jag kunde låta mig luras. Men samtidigt glad över att det fanns någon som berättade hur det låg till. Någon som faktiskt tog reda på fakta.

Årets förvillare

1988

Amelia Adamo, journalistlegend (vann Stora journalistpriset 1986)

»För den okritiska ­journalistiken i Aftonbladets söndags- och hälso­bilagor. Principen tycks vara att det som säljer inte ska ifråga­sättas, allra minst med vetenskapliga argument. Amelia Adamo står i ledningen för denna navelskåderiets och det okritiska tänkandets journalistik.«

Annons

2000

Susanna Ehdin, immunolog, författare till boken Den själv­läkande människan

»För hennes hälsofarliga råd om kost och hälsa baserade på hennes vantolkningar av vetenskapliga studier. Hon blandar enstaka förnuftiga råd med vantolkningar och övertolkningar av vetenskapliga resultat som hon låter ligga till grund för kategoriska rekommendationer.«

Jag känner igen historien från andra skeptiker jag talat med. Ofta tycks engagemanget börja med att man tror på något övernaturligt fenomen. När man sedan inser att man har låtit sig luras, då väcks vreden. Den aktiva skeptikern är född.

På frågan varför han så helhjärtat har gått in för sin identitet som Garvarn, lagt ner så oräkneliga timmar på sitt missionerande, svarar han med en hastig axelryckning.

– Man är väl obstinat. Man vill göra uppror. Man ser något som man tycker är fel, till och med motbjudande. Då kan man antingen reflektera över problemet för sig själv och sedan låta det vara. Eller så agerar man. Jag tycker att det sistnämnda är det rätta. Kan man göra något åt saker som är fel, så bör man.

Den största drivkraften, förklarar han efter att ha tänkt efter en stund, är trots allt den rena ilskan. Ilskan över hur medier lurar människor, på pengar och på känslor och kraft. Ilskan över att se hur ett bedrägeri som avslöjats så många gånger i mänsklighetens historia fortfarande lever vidare, och sprids än mer. Det är detta som har drivit honom – fram till nu.

För i början av augusti 2010 skrev han det sista inlägget på sin blogg. Karaktären hade nått vägs ände. »Garvarn« är nu dödförklarad. Han kände att gestalten hade vuxit för mycket, och kanske till och med börjat bli kontraproduktiv. Men framför allt är han i grunden besviken på sina själsfränder inom den svenska skeptikerrörelsen. De gör för lite, menar han, och det de gör är för halvhjärtat.

– De kan inte bara sitta i föreläsningssalarna och tala till sina egna. De måste gå ut och driva debatten. Skeptikerna måste gå ut hårt. Konfrontera och avslöja charlatanerna som de bluffar de är. Annars lämnar vi fältet fritt åt de troende och låter deras dumheter sprida sig obehindrat.

Han hänvisar till historiska förebilder, som poeten Johan Henrik Kellgren som i slutet av 1700-talet så obönhörligt kritiserade och hånade mystikern Emanuel Swedenborgs följe, bland annat i en berömd dikt med den talande titeln Man äger ej snille för det man är galen, att många sweden-borgianer till sist lämnade Sverige för London. En annan är trollkonstnären och utbrytarkungen Harry Houdini, som under 1920-talet åkte USA runt och avslöjade fuskande spiritister på löpande band.

– Man ska respektera dem som blir lurade. Men man ska inte vara vördsam inför charlatanerna och de som går deras ärenden, säger mannen som brukade kalla sig Garvarn.

En mer debatterande och konfrontativ skeptikerrörelse är med andra ord vad han vill ha. Enligt honom tyder ingenting på att en sådan är på väg att framträda.

Men där visar det sig att han har fel.

 

Det är en strålande vacker dag på förhösten, med Kleinblå himmel och ett blixtrande solsken som inte ger mycket värme. Utanför Kungliga Tekniska Högskolans palatslika tegelstensbyggnader i Stockholm joggar årets nyinskrivna studenter förbi, ledda av en gastande äldre student. Nollning pågår.

I hörsal D1, högst upp i en byggnad som vaktas av en byst tillägnad kylsystemens pionjär Baltzar von Platen, äger föreningen Vetenskap och folkbildnings första föreläsning för hösten rum. Den här gången är ämnet bortträngda minnen, eller mer exakt: ny forskning som visar hur tveksamt det är att sådana överhuvudtaget förekommer.

I den brant sluttande föreläsningssalen har ett femtiotal personer samlats. De är i huvudsak unga, de flesta studenter. Ungefär en tredjedel är kvinnor, vilket är bättre än snittet. 85 procent av Vofs cirka 2 600 medlemmar är män.

På plats finns också Vofs ordförande Hanno Essén, docent i teoretisk fysik vid Stockholms universitet och universitetslektor i mekanik vid KTH. Essén, en äldre man med fläckar av vitt hår kring tinningarna och ett långsamt och välavvägt rörelseschema, hälsar alla välkomna till höstens föreläsning, som han hoppas ska vara mycket informativ.

I förväg har han förklarat för mig att just den här föreläsningen inte är helt representativ för Vofs verksamhet, eftersom den är inomvetenskaplig och föreningen inte brukar ge sig in i debatter av det slaget. I det här fallet gör man ett undantag, då en del av de forskningsresultat som har lagts fram när det gäller bortträngda minnen enligt Essén kan beskrivas som pseudovetenskap.

Dagens föreläsare Richard Sjöberg, docent i medicinsk psykologi, sätter efter diverse problem med powerpointpresentationen igång. Hela föreläsningen filmas av en smal ung man iklädd en vit t-shirt med texten: »Jag är skeptisk.« Det är Vofs officiella tröja, som sålt bra de senaste åren. Inom skeptikerrörelsen är man särskilt nöjd över att en av dess mest kända medlemmar, astronauten Christer Fuglesang, lät sig fotograferas i en sådan när han cirklade kring jorden i rymdfärjan Discovery.

Richard Sjöberg börjar försiktigt och fortsätter diskret. Han höjer inte rösten en enda gång och kommer inte med några drastiska uttalanden eller påhopp. Ändå samlar sig föreläsningen till en grundlig uppgörelse med ett antal namngivna psykologer, framför allt Sven-Åke Christiansson, psykologiprofessorn som dominerat de senaste tio–femton årens debatt om bortträngda minnen. Christiansson har den numera mindre meriterande äran att vara en av de främsta företrädarna för idén att Thomas Quick är en seriemördare.

Det är en mycket akademisk sågning, i höjd med fotnötterna. Men åhörarna förstår precis vad som händer och nickar, eller till och med skrattar, när exempel på märkliga forskningsresultat läggs fram. Som när Richard Sjöberg beskriver den epidemi av misstänkta sexuella övergrepp på barn som 1987 blev känd i det brittiska grevskapet Cleveland. Två läkare, Marietta Higgs och  Geoffrey Wyatt, diagnostiserade där inte mindre än 121 fall av sexuella övergrepp på barn, vilket ledde till en enorm skandal och åtskilliga arresterade män. Higgs och Wyatt hade noterat att vissa barns anus vidgade sig ovanligt mycket när man särade deras skinkor. Det, antog de båda läkarna, måste vara tecken på anal våldtäkt. Att många barn förnekade att övergreppen skulle ha ägt rum förklarades, enligt Higgs och Wyatt, med att barnen hade utsatts för övergrepp som var så plågsamma att de genast förträngdes.

Senare visade sig »anal dilatation« vara ett normalt fenomen som förekommer hos en mindre del av befolkningen. Luften gick ur Clevelandskandalen, männen friades och mängder av omhändertagna barn fick återvända hem. Lärdomen? Att även välutbildade människor, till och med läkare med forskningserfarenhet, kan frestas att se vad de vill se. Och att dålig forskning kan orsaka reell skada.

Föreläsningen slutar efter två timmar, med varma applåder. En liten skara män och ännu färre kvinnor kan promenera hem genom kvällen lite mer upplysta, eller i alla fall laddade med nya, besvärliga frågor.

Detta är, skulle man kunna säga, föreningen Vetenskap och folkbildning i sitt esse.

Lyssnar man på kritiker som Garvarn är föreningen inåtvänd och talar till de redan frälsta. Lyssnar man på dem själva så utför de ett nyttigt grundarbete och är ett kompetenscentrum för dem som vill veta mer om vad man verkligen vet, och rimligen kan veta, om pseudovetenskapliga och övernaturliga fenomen.

Från början var tanken att skapa en ny folkrörelse, i vetenskapens och det kritiska tänkandets namn. Vof grundades av Sven Ove Hansson, numera professor i filosofi vid just KTH. Han hade läst en artikel i tidskriften Scientific American om den amerikanska skeptikerrörelse som vuxit fram i svallvågorna av hippie- och New Age-rörelsen. Amerikanerna bestod av en samling vetenskapsmän och journalister som tillsammans med en trollkarl vid namn James Randi, kallad The Amazing Randi när han stod på scen, hade reagerat på att allt fler amerikaner plötsligt trodde på spöken, auror och levitation.

Inte minst israelen Uri Geller drev många till handling. I mitten av 1970-talet reste han världen runt för att demonstrera de påstådda underverk han kunde göra med tankekraft. Framför allt böjde han skedar utan att röra dem – men han kunde även läsa andra människors tankar och röra föremål bara genom att se på dem.

Det tog åtskilliga år innan Uri Geller definitivt avslöjades som den bluff han är, av just The Amazing Randi, som visste precis hur man får simpla trick att framstå som äkta mirakel. Randi framstod snart som centralfiguren i den amerikanska skeptikerrörelsen, särskilt sedan han instiftat priset The Million Dollar Challenge. Konceptet är mycket enkelt: personer som säger sig ha paranormala förmågor kan höra av sig till James Randi och tala om vad de kan göra. Sedan testas förmågan under strikt kontroll. Den som klarar testet vinner en miljon dollar. Ingen har ännu lyckats.

På ett möte hemma hos Sven Ove Hansson i Sollentuna, den 11 maj 1982, samlades grundarna av den svenska skeptikerrörelsen. I ett upprop kungjorde de högtidligt: »Upplysningsfilosofernas och de stora folkbildarnas verk är inte slutfört. Tvärtom finns det starka tendenser i samhället till vetenskapsfientlighet.« De förklarade att de var beredda att anta utmaningen. För detta är ingen oskyldig utveckling, menade de: »Pseudovetenskapen är farlig när den lockar människor till kvacksalveri istället för sakkunnig vård. Mysticismen är farlig när den utnyttjar människors svaghet till att dra in dem i ett auktoritetsbundet beroendeförhållande. Misstron mot vetenskap och förnuftsskäl är på sikt en fara för det demokratiska förhållningssättet …«

Tjugoåtta år senare kan man konstatera att Vof aldrig blivit någon folkrörelse. Inte heller media uppmärksammar föreningen i någon större utsträckning, förutom den gång varje år då Vof utser Årets förvillare. Annars uttalar sig medlemmarna under eget namn i diverse sammanhang, skriver artiklar i den egna tidskriften Folkvett, driver ett webbforum samt arrangerar sina föreläsningar.

Ett av få undantag inträffade 2006, då det svenska mediet Carina Landin antog The Million Dollar Challenge. The Amazing Randi gav Vofs ordförande Sven Ove Hansson i uppdrag att ta fram ett test, och till sist enades man om följande upplägg: Carina Landin skulle få lägga handen på 20 olika dagböcker, av vilka tio var skrivna av män, tio av kvinnor. Utan att få se hur böckerna såg ut skulle hon ange författarens könstillhörighet. Svarade hon rätt på 16 av 20 böcker skulle hon anses ha klarat det förberedande testet. I så fall skulle hon skickas till USA för en slutlig prövning av den store Randi själv.

Carina Landin klarade 12 av 20, bara marginellt fler än slumpens normalutfall.

För Vofs del infann sig återigen det stora lugnet.

Varför har det varit så svårt för skeptikerföreningen att växa? Kanske för att den haft svårt att formulera ett positivt alternativ; föreningen säger inte vad man ska tro på, den säger vad man inte ska tro på. Kanske för att skeptikerrörelsens budskap är så … osexigt. Lita inte på det du ser eller på det dina vänner berättar. Lita på forskarna. Vänta in den empiriska studien. Vänta ännu hellre in metastudien, den samlade analysen av hundratals seriösa undersökningar, innan du uttalar dig.

En skeptiker jag talat med formulerade lakoniskt problemet så här: »Inte många organisationer är emot så många saker som vi är.«

Hur säljer man in det?

Ett annat problem är förhållandet till makten. Eftersom skeptikerna förlitar sig på god vetenskap, vilket ofta jämställs med de resultat som majoriteten av forskarna har kommit fram till, framstår de ofta som etablissemangets och den rådande ordningens förkämpar. De försvarar de profithungriga läkemedelsbolagen mot de människoälskande tillverkarna av alternativmedicin, den globala mobiltelefonindustrin mot de enskilda människor som är rädda för att få cancer av telefonernas strålning, de makthungriga myndigheterna mot de tappra outsiders som vill avslöja elitens konspirationer.

Skeptikerna själva säger att detta resonemang är ett felslut. Om övertygande argument läggs fram för ett visst fenomen – om exempelvis el-allergi blir vetenskapligt bevisad – då ändrar sig en god skeptiker. Till exempel ifrågasatte en ledande person inom den amerikanska skeptikerrörelsen länge att den människoskapade ökningen av koldioxid i atmosfären var en kraftigt bidragande orsak till det varmare klimatet. Efter att ha satt sig in i forskningsläget ändrade han uppfattning och gjorde offentlig avbön.

Vetenskap och folkbildnings ledning menar också att de trots allt har gjort en del nytta genom åren. Att de bara genom att finnas och dela ut sina pris – till Årets förvillare, men även till Årets folkbildare – har påverkat samhällsklimatet. Sven Ove Hansson, föreningens grundare och »ideolog«, säger sig vara bestämt övertygad om det. Han har själv fått många samtal och brev från människor som berättar att de har lyssnat på skeptikerna och tagit till sig av deras synpunkter. Och journalister ringer allt oftare för att få tips om bra forskare att prata med i kontroversiella frågor.

– Jag tror att vi har en viss återhållande effekt på medierna, säger Sven Ove Hansson. De vet att om de skriver något som är helt felaktigt, då kommer vi att påpeka det.

En annan indikator på att skeptikerna faktiskt har gjort skillnad är att de är så omstridda. Vid flera tillfällen har ledande Vof-medlemmar hotats med stämning av personer som anser sig förtalade när de anklagats för ovetenskaplighet. En av dem är Robert Hahn, forskningschef på Södertälje sjukhus, som tillsammans med sin hustru har skrivit andliga böcker. I  oktober i år fick Vof-styrelsen även ett brev från »fettdoktorn« Annika Dahlqvist som krävde att föreningen skulle dra tillbaka fjolårets förvillarutnämning. Annars, försäkrade hon, skulle hon stämma dem.

Från ett mer drastiskt, raljerande håll, framför allt bland inlägg och debattartiklar på webbforumet Newsmill, riktas uttalanden mot skeptikerrörelsen i allmänhet, och Vof i synnerhet, som går ut på att de närmast går att jämställa med ondskan själv. Där anklagas skeptikerna för att försöka skrämma och tysta oliktänkande, för att vara odemokratiska, för att gå i läkemedelsindustrins ledband och för att själva vara förtjänta av utmärkelsen »decenniets förvillare«. En mer nyanserad kritik har framförts i tidskriften Vest, Journal for Science and Technology Studies, där docent Per-Anders Forstorp på skolan för datavetenskap och kommunikation vid KTH skrev starkt kritiskt om Vof. Forstorp menar att det som främst utmärker föreningen är »det fientliga, moraliserande och raljanta tonfallet, det entydiga försvaret för den etablerade (natur)vetenskapen, monopoliseringen av kunskapsinhämtningens metoder och intoleransen mot alternativa sätt att erhålla kunskap«.

På dessa anklagelser svarar Sven Ove Hansson:

– Vi är för öppen debatt, en kritisk prövning av påståenden och fakta. Vi försöker aldrig stämma någon. Vi försöker inte tysta någon. Vi vill föra en saklig diskussion med faktauppgifter till grund. Däremot är det uppenbart att andra försöker tysta kritik.

För att få lite bättre insikt i vad de som är skeptiska till skeptikerna egentligen menar mejlar jag Torbjörn Sassersson, internetkonsult och skribent, som är oerhört flitig i nätdebatter kring dessa frågor. Ryktena säger att han är eldsjälen bakom Akadementia och därmed den som ligger bakom efterlysningen av Garvarn. Jag frågar Sassersson om han vill bli intervjuad om sin kritik mot Vof. Först svarar han ja. Efter en stund kommer ett nytt mejl: »Vad är syftet med intervjun? Granskar du Vof eller de som kritiserar Vof?«

Jag svarar att syftet är att få en uppfattning om varför de som kritiserar Vof gör det – och varför skeptikerna väcker så starka känslor.

Nästa dag ringer Torbjörn Sassersson upp för att artigt förklara att han har tänkt efter, och att han inte vill bli intervjuad. Han har blivit det många gånger, förklarar han, av såväl Sveriges Radio som andra. Men han blir alltid censurerad. Man klipper bort de belägg han lägger fram för att till exempel paranormala förmågor existerar. Därmed kan man inte heller på allvar kritisera de så kallade skeptikerna, menar Sassersson.

– Det verkar som om mainstreammedierna inte vågar kritisera Vof, säger han. Som om ni är rädda för något.

Årets förvillare 

2004

Olle Johansson, docent, Karolinska institutet

»För hans ­mångåriga, lika tvärsäkra som ­onyanserade varningar för allehanda negativa hälsoeffekter av elektro­magnetiska fält. Olle Johansson sprider oro bland allmänheten genom att i massmedia presentera obestyrkta hypoteser som etablerade fakta.«

2005

Ella Bohlin, då ordförande i Krist­demokratiska Ungdomsförbundet, nu i Kd:s partistyrelse

»För hennes vilja att jämställa skapelsetro med vetenskap i svenska skolor. Utmärkelsen är inte en kritik av Bohlins privata tro. Vad Vof ­finner omdömeslöst är att i skolundervisning vilja jämställa denna tro med vetenskap.«

Det är tydligt att den så kallade alternativa rörelsen, »de troende«, känner sig som en förtryckt och åsidosatt minoritet. Det ironiska i sammanhanget är att man lika gärna kan hävda att det är deras världsbild som har gått segrande fram de senaste tjugo åren.

Internets genombrott och det traditionella mediesamhällets fragmentisering har gjort att traditionella auktoriteter förlorat i kraft. Röster som tidigare filtrerades bort har numera oändliga möjligheter att nå ut. Samtidigt blir den politiska, vetenskapliga och religiösa eliten allt mer ifrågasatt. Människor väljer i allt större utsträckning sina egna källor när de bygger sin världsbild.

Det är en utveckling som självklart för mycket gott med sig, men som ur skeptikernas perspektiv också burit med sig en hel del ont. På TV visas påstått dokumentära program om andar och spöken, för att inte tala om det oräkneliga antalet hemsidor som propagerar för änglars helande kraft eller kristallers och shamantrummors magiska förmågor. Kritik mot den traditionella vetenskapen märks också i den högröstade rörelse som ifrågasätter teorin om global uppvärmning, eller hos dem som för fram konspirationsteorier kring World Trade Center – där inga utredningar i världen tycks kunna råda bot på somligas övertygelse att terrorattackerna var ett resultat av avancerade komplotter. Längs samma linje hittar man det växande vaccinationsmotstånd som finns i framför allt USA, där allt fler människor vägrar acceptera att vaccinationer räddar liv och istället menar att de orsakar autism. För att inte tala om den spridda uppfattningen att hela det vetenskapliga etablissemanget är köpt av storkapitalet, och därför exempelvis döljer fakta om faran med elektromagnetiska fält  och vägrar släppa fram de naturmediciner som skulle hota läkemedelsbolagens vinster.

Mot denna flodvåg av misstro står sig vetenskapen slätt. I boken True Enough: Learning to Live in a Post-Fact Society skriver den amerikanska journalisten Farhad Manjoo om hur människor i dag – med tillgång till vad som i praktiken är miljoner olika medier – med lätthet kan gå genom livet utan att behöva konfronteras med fakta som utmanar deras världsbild. Istället kan man nöja sig med vad Manjoo kallar »truthiness«; känslan av att något är sant är viktigare än att det faktiskt är det.

I denna nya och bitvis osköna värld visar sig allt fler inom den svenska skeptikerrörelsen ha kommit till en ny slutsats: kampen mot det irrationella kan inte föras med enbart fakta som vapen. Det är i stället en ideologisk strid och en kamp om känslor. Därför måste man agitera och i det närmaste bli en politisk rörelse.

För att se hur detta går till i praktiken följer jag med ett tiotal svenska skeptiker till en internationell skeptikerkongress i London.

 

På podiet avlöser skeptikerrörelsens stjärnor varandra. En parapsykologisk forskare berättar hur hon som 20-årig student var övertygad om att hon skulle hitta bevis för det övernaturliga, men att hon efter femton år av noggranna experiment insåg att hon hade haft fel. Istället blev hon skeptiker. En journalist och programledare förklarar att vetenskapen är fantastisk, att den kan ersätta magi: »Science is the poem of reality.« Och brister sedan ut i en hyllning till den ateistiska världsbilden: Ja, vi har bara ett liv och nej, det finns inga andra, övernaturliga världar. »This is it, and it’s fucking awesome!«

Vi befinner oss på hotell Hilton Metropole, nära Paddington Station, i en jättelik hotellbyggnad med 1 000 fyrstjärniga rum och plats för konferenser av alla de slag. Den här helgens största evenemang är The Amazing Meeting, en blinkning åt James The Amazing Randi och den utbildningsstiftelse han driver. Formellt är TAM en insamling för hans organisation. I praktiken är det en uppsluppen mötesplats för gräddan av den brittiska skeptikerrörelsen, med ett antal inbjudna även från USA. I publiken återfinns åhörare från världens alla hörn. Jämfört med den stillsamma föreläsningssalen på KTH är detta en annan värld. I en gigantisk sal, med plats för mer än 900 deltagare och storbildsskärmar som visar föreläsarna i fonden och på sidoväggarna, trängs de entusiastiska skeptikerna.

Inte för inte finns det de som raljerande kallar svenska Vof för »aspergare mot vidskepelse«. Men här är hånet långt borta. Istället bejakar man, och gör en dygd av, faktumet att rörelsen framför allt består av »geeks«. På konferensen säljs the Geek Calendar – Töntkalendern – som en hyllning till några av dem som allra tydligast står för god vetenskap och kritiskt tänkande. Under slagordet »14 Months, 20 geeks« räknas de unga, brittiska supernördarna upp, alla fotograferade för att verka så coola, ja nästan … sexiga, som möjligt: en vetenskapsjournalist på The Guardian, en fysikprofessor i Manchester, några bloggare och radiopratare, en sexolog och folkhälsoexpert specialiserad på moderniserad sexundervisning.

Flera av kalendernördarna syns också i det verkliga livet, på Hilton Metropole. Det är lätt att imponeras av utbudet: kaxiga journalister, frispråkiga debattörer, män och kvinnor, unga och gamla. Här finns till exempel Simon Singh, bästsäljande författare till boken Fermats gåta, som berättar om den långa rättsprocess han blev indragen i då han kritiserade kiropraktiska behandlingsmetoder. Han friades till sist från anklagelsen om förtal, och tas nu emot som en hjälte av sina medskeptiker. Och där står Richard Dawkins, en biolog med lång meritlista som för några år sedan blev en absolut världskändis med den ateistiska stridsskriften Illusionen om Gud. Här framför han synpunkten att studiet av evolutionsläran bör ersätta studiet av grekiska och latin i skolan – »evolution as the new classics«. Det är ett bedövande stillsamt föredrag, men efteråt får han skriva autografer tills svetten rinner i pannan. Två unga fans, vars böcker han precis signerat, går fnittrande därifrån. »Oh my god, I’m still shaking!« säger den ena.

»De riktigt troende kan man aldrig övertyga, men de allra flesta kan ändå ta till sig vettiga argument. Det måste vi tro i alla fall.«

Senare följs Dawkins av andra hjältar för den kritiskt tänkande rörelsen, som skådespelaren Stephen Fry, komikern Tim Minchin och serietecknaren Alan Moore. Bara en gång hackar det till. Det är när Richard Dawkins i en debatt om missionerande nykristna avslutar sitt inlägg med att säga: »Kanske måste vi ändå använda kristendomen som en sköld mot islam, som ju är en mycket, mycket farligare religion?«

Hans ord får i ett slag den sköna stämningen att stelna till gelatin.

Men snart är entusiasmen tillbaka. Inte minst när 15-årige Rhys Morgan förs upp på scenen för att ta emot ett nyinstiftat skeptikerpris. Morgan, som lider av den kroniska magsjukdomen Crohns, slog larm om en ny mirakelmedicin, MMS, som i reklamen på nätet påstods vara »tidernas största medicinska genombrott«. Det visade sig att MMS i princip bestod av samma ingredienser som blekmedel, vilket dels innebär att det inte hjälper mot Crohns, dels att det kan vara livsfarligt att dricka.

Nu är MMS förbjudet, och den unge Morgan möts av rungande applåder.

Mest hyllningar får ändå skeptikerrörelsens superhjälte – James The Amazing Randi själv. Randi är nu 84 år, en aning krumryggad men annars vid god vigör efter att ha hämtat sig från fjolårets cancerbehandling. Han har ett fantastiskt, vitt skägg som får honom att likna trollkarlen Gandalf i Sagan om ringen. Randis mottagande påminner också om det Gandalf får i filmens Hobsala – hoberna strömmar till från alla håll, vill ha kramar, godsaker och underhållning.

Verklighetens Randi håller ett tal som inte är blixtrande, men ändå möts av stående ovationer. Det är framför allt symbolen Randi man hyllar. Oavsett hur man ser det är han skeptikerrörelsens hjärta. Rimligen kan han inte ha många år kvar att leva, men ingen vill tänka på vad som händer när denna vänliga och härliga, men sarkastiska och lite gammelmansgrymtande man en dag inte finns längre.

Det var ju Randi som drog ned byxorna på Uri Geller. Det är han som mer och bättre än någon annan har spridit rörelsens budskap. Framför allt är det Randi som med sin nu berömda utmaning har åkt världen runt och avslöjat övernaturliga fenomen. På mer än 600 tester har ingen varit ens i närheten av att lyckas.

– En sak fascinerar mig, säger James Randi i sitt tal. Vart jag än kommer säger folk: Du kanske har avslöjat andra, men den här trollkarlen, den här magikern, det här miraklet, det har du aldrig sett förut. Men när jag väl får se vad de gör, då är det alltid samma gamla knep. De är alltid så enkla.

Under denna skeptikerhelg är de svenska deltagarna mest att likna vid beundrande fans. Två av dem, CJ Åkerberg och Andreas Anundi, blir mina guider. De pekar ut vem som är vem, förklarar hur allt hänger samman. De lyssnar ivrigt, applåderar ännu ivrigare och överkommer emellanåt blygheten och får autografer av och låter sig fotograferas med personer som den kaxiga Rebecca Watson, självutnämnd »Skepchick« och programledare för nätradion The Skeptics Guide to the Universe. Eller med den store Dawkins själv, som Andreas Anundi förklarar att han fullkomligt älskar.

Hemma i Sverige arbetar de med den ideella nätradion Skeptikerpodden, som hittills sänt ett tjugotal program och har flera tusen lyssnare per avsnitt. Med i London är också deras kollega Maria, som passar på att göra intervjuer för kommande program.

Alla tre är exempel på den nya skeptikergenerationen: de är medlemmar i Vof, men saknar den akademiska profil som tidigare präglat föreningen. Både CJ och Andreas arbetar på IT-företag, och lärde känna varandra när de skrev för webbsajten dvdforum.nu. Där noterade CJ att filmer som berörde 11 september alltid drog till sig kommentarer från konspirationsteoretiker. När han läste på insåg han hur ihåliga teorierna var och kom in på den skeptiska banan. Nu driver han och Andreas bloggen Tankebrott. Deras debattmotståndare är framför allt alla konspiratörer därute, som de båda ägnat stor möda åt att motbevisa. I höstas kom de ut med den gemensamma boken Skeptikerskolan, tänkt att vara en introduktion till det kritiska tänkandets metoder.

Maria kom till rörelsen från ett annat håll. Som tonåring var hon medlem i Pingstkyrkan. När hon så småningom lämnade sin tro reagerade hon starkt på den sekteristiska, osjälvständiga miljö hon varit en del av. Och blev istället en aktiv skeptiker.

För Skeptikerpoddens räkning har hon besökt alternativmässan Harmoniexpo i Stockholm, och utgett sig för att vara cancersjuk. En helare ordinerade maskrosmedicin, en annan magnetterapi. I ett annat avsnitt lät hon sig spås av ett medium, som efter att ha kommit med de vanliga gissningarna konfronterades med att inte mycket stämde. Det var, säger Maria, en ganska obehaglig upplevelse.

Maria vill för övrigt inte uppge sitt efternamn. Hon arbetar som psykolog och är rädd att vissa patientkontakter skulle försvåras om det blev känt att hon var en medlem av den skeptiska rörelsen.

– För vissa är de föreställningar de har om andar, astrologi eller vad det nu kan vara så viktiga att det skulle kunna vara svårt att arbeta med dem om det kom fram att jag inte alls tror på sådant.

I hotellbaren på kvällen pratar CJ Åkerberg och Andreas Anundi om den svenska skeptikerrörelsens framtid. De är överens om att det i Sverige saknas den sortens fixstjärnor som britterna och amerikanerna har. Kanske skulle det behövas en svensk Dawkins, en svensk Randi. Eller en svensk Rebecca Watson. På frågan om de inte kan fylla den rollen själva skrattar de. Men säger sedan: »Visst, gärna.«

Förlaget är nöjda med deras bok, och de planerar redan en uppföljare.

– Vi skulle vilja göra en bok på samma tema som riktar sig till skolan. Det är ju där man måste börja, säger CJ Åkerberg. Man måste försöka lära unga människor att tänka kritiskt, att ifrågasätta fakta, att förstå hur vetenskap går till. Folk tror lätt att det är trist, men det är det ju inte. Att lära sig hur man tar reda på fakta om världen är hur häftigt som helst.

Om han fick önska sig något, så skulle det vara att den svenska skeptikerrörelsen en dag var lika aktiv och betydelsefull som den amerikanska.

– Egentligen är det väl inte en Randi vi behöver, säger CJ Åkerberg. Det viktigaste är att vi börjar arbeta riktigt lyhört, riktigt målmedvetet. Den andra sidan är så bra på att nå ut, på att spela på folks känslor. Vi måste hela tiden finnas där, hela tiden ge motbilder. De riktigt troende kan man aldrig övertyga, men de allra flesta kan ändå ta till sig vettiga argument. Det måste vi tro i alla fall.

 

Nästa dag fortsätter talarna att avlösa varandra. En fysiker pratar om vetandets gränser i världsrymden, en annan talare berättar om kampanjen för att Storbritanniens förtalslagstiftning inte lika lätt ska kunna användas mot sanningssägare. I en paneldebatt diskuteras skeptisk aktivism: Hur ska man egentligen gå till väga för att, till exempel, få apotek att sluta sälja homeopatisk medicin?

– Var så besvärlig och bråkig som du orkar, säger en deltagare. Gör så att det är enklare för dem att sluta med dumheterna än att behålla dem.

Men framför allt, summerar panelen, ska det vara kul att vara skeptisk.

– Vi kanske aldrig kommer att vinna striden, men vi ska ha roligt medan vi försöker!

Efter en stund kliver James Randis närmaste hjälpreda, för att inte säga lärjunge, upp på scenen. DJ Groethe är ordförande i Randis stiftelse och iklädd en mycket konservativ kavaj, som han själv driver med genom att säga att han ofta blivit uppmanad att byta stil sedan han flyttade till Kalifornien, och att han då brukar svara: »Det där får ni ta med min pojkvän.«

DJ Groethe håller ett tal om hur skeptikerrörelsen trots allt gör stora framsteg, världen över. Detta möte i England är ett exempel på expansionen, säger han med något missionerande stämma – nästa månad väntar TAM Australien.

Han ser ut över salen.

– Att vara skeptisk är ingen hobby. Detta är en rörelse, och den är det för att vi är arga. Vi är moraliskt indignerade när vi ser hur det irrationella sprider sig. Det är därför vi engagerar oss, det är därför vi bryr oss. Vi är skeptiska för att vi vill göra världen bättre.

Årets förvillare

2008

Vidarkliniken i Järna och dess verksamhetschef Ursula Flatters

»För att under en följd av år ha använt pseudovetenskapliga behandlingsmetoder. Trots att Flatters är legitimerad läkare har hon den anmärkningsvärda inställningen att antroposofiska läke­medel inte kan testas på samma sätt som andra läkemedel.«

2009

Annika Dahlqvist, läkare, känd som »fettdoktorn«

»För att ha uttalat sig på ett ovederhäftigt sätt om kopplingen ­mellan kost och sjukdom samt varnat för vaccination mot svininfluensa och istället förespråkat en omläggning av kosten, helt utan något vetenskapligt stöd.«

Ungefär samtidigt som TAM-konferensen publiceras en artikel på DN Debatt med rubriken »Skattebetalarnas pengar ska inte gå till sockerpiller«. Den är undertecknad av Vofs styrelse och går till frontalangrepp mot alternativmedicinen, särskilt homeopatiska läkemedel. Huvudlinjen är att offentliga medel bara borde finansiera vård med dokumenterad effekt, något till exempel den homeopatiska medicinen har svårt att visa upp.

Aldrig tidigare har föreningen Vetenskap och folkbildning fått in en debattartikel på så prestigefylld plats. Den blir också omedelbart omdiskuterad. Snart tickar webbräkneverket upp till 615 kommentarer, och 47 olika bloggare länkar till artikeln.

Råtexten skrevs av en av Vofs yngre styrelsemedlemmar, Joacim Jonsson, som även är administratör för Vofs nätforum. När jag träffar honom i Uppsala känner jag igen honom från föredraget om bortträngda minnen – det var han som filmade, iklädd »Jag är skeptisk«tröjan. Han berättar att den nya generationen Vofare, som precis som han själv är en bra bit under 40 och kom in i det skeptiska via diverse debatter på nätet, har påverkats starkt av Garvarns internkritik.

– Jag tror att han har fel på viktiga punkter. Dels betonar han offentligt opinionsbildande och kändisfaktorn på bekostnad av att bygga upp en gräsrotsrörelse, dels överskattar han vad man kan uppnå med hån och förlöjliganden. Frågan är vilket beteende man främjar med ett sådant tillvägagångssätt – ett onödigt polariserat, tror jag tyvärr. Samtidigt håller jag med om mycket av det han säger. Särskilt att vi måste bli mer utåtriktade, och tillåta oss att vara mer slagordsmässiga i debatten.

Han ler en aning besvärat när han förklarar att han tänjde lite på gränserna när han skrev DN-texten.

– Jag berättade om en grupp människor, bland annat Simon Singh, som samlades i London tidigare i år för att »begå kollektivt självmord« – de tog en så stor dos homeopatisk medicin att den enligt homeopaterna skulle vara dödande. Självklart överlevde de, de kände inte ens av några biverkningar, eftersom medicinen är verkningslös.

– Jag använde alltså anekdotisk bevisföring, något vi brukar kritisera den andra sidan för.

Joacim Jonsson konstaterar att det gjorde texten mer levande, vilket säkert bidrog till att den blev antagen.

– Jag försökte tillämpa en del av Garvarns principer. Och det fungerade ju.

Joacim Jonsson, som ska vara med och arrangera en stor europeisk skeptikerkonferens i Stockholm 2012, tror – och hoppas – att den skeptiska rörelsen i Sverige står inför en ny era. Den ska i högre grad själv skapa debatter och styra opinionen. Den akademiska tröskeln måste sänkas. Och skeptikerna ska bli mycket bättre på att bygga gemenskap och skapa samhörighet.

Årets folkbildare, i urval

Anna Bäsén, vetenskaps­journalist, Expressen.

Jonathan Lindström, populär­vetenskaplig författare.

Robert Aschberg, journalist.

Olav Hammerreligionsvetare.

PC Jersild, författare.

Några veckor senare glider jag in på restaurang Bazar på Haga kyrkogata i Göteborg. Det är dags för evenemanget Skeptiker på puben. Kvällen ämne är »konspirationsteoriernas anatomi«. Redan en timme innan CJ Åkerberg ska tala är lokalen nästan full, och när han kommer igång med sin föreläsning är trängseln så fullständig att några av åskådarna trängs ut på gatan och molokna tvingas ge sig av hemåt.

Det senaste året har Vofs Göteborgsavdelning fått igång ett riktigt gräsrotsarbete. Utöver de välbesökta pubarna ägnar de sig åt direkta aktioner, ute i det oförberedda samhället. Den senaste fredagen den 13 deklarerades som »antividskepelsedag«, och medlemmarna gick runt på stan med en stege som de uppmanade människor att gå under, samtidigt som de bjöd upp till diskussion om vidskepelse och vetande.

En annan gång gick några av skeptikerna till en föreläsning på Göteborgs universitet där en gästföreläsare berättade för sjuksköterskeutbildningens elever om en andlig behandlingsmetod kallad »healing touch«.

– Vi var inte där för att störa eller tysta någon, säger Jonas Wieszkos, en av de drivande krafterna i Vof Göteborg. Vi bara ställde rimliga frågor, som hur detta är tänkt att fungera och vilka bevis som finns för att det gör det. Föreläsaren hade inga bra svar.

Visst har de kastat blickar på den dynamiska skeptikerrörelsen i England och USA, säger Jonas Wieszkos. Men de har också lyssnat på den ökände Garvarn.

– Han har ju haft rätt i mycket. Vi måste vara mer offensiva och framåt. Inte för att jag tror att vi någonsin kommer att göra honom nöjd. Men vi har i alla fall börjat.

Magnus Västerbro är frilansjournalist och har tidigare skrivit i Filter om bland annat Eric Ericson.

Jesper Waldersten är frilansande illustratör.

Tisdag 28 december Föreningen Vetenskap och folkbildning utser Årets förvillare och Årets folkbildare.