Carolina Falkholt

Graffitikonstnären Carolina Falkholt har i flera år provocerat med att måla enorma bilder av kön – som en tolv meter lång, rosa penis på Manhattan och senast en jättelik, blå penis på Kungsholmen. Filter besökte Falkholt i New York för att försöka förstå varför.

Carolina Falkholt lutar sig över skrivbordet och doppar sin pensel i en liten behållare med nästan självlysande rosa färg.

– Just nu så håller jag på med den här gyllene kuken. Du ser här, jag har bara skissat den här, och här är kukängeln …

Ateljéns enorma fönster vetter mot utkanten av hipsterkvarteren Williamsburg: nedgångna före detta industrier, en bensinmack, ett hus täckt av graffiti. Det kalla vinterljuset gör Carolinas kortklippta peruk overkligt knallblå, under ögonen har hon målat ett svart nätmönster med en eyeliner. Hon tar en klunk vatten ur ett ljusblått plastglas på fot, pekar på en annan tavla.

Annons

– Här är mera: kuk på kuk, tête-à-tête! När jag börjar med dem så ritar jag med vattenfärger, sedan tar jag fram dem med glittrande makeup. I put make-up on the dick! 

Hon skrattar.

På ett bord ligger New York Post uppslagen med en rubrik i feta versaler: »Room With a Ewww.« På bilden visar en kille utsikten från sin lägenhet: en cirka tolv meter lång, verklighetstrogen erigerad penis målad på fasaden mitt emot. Carolina utförde verket NO TIME 4 BALL$$ på julafton. Istället för att äta köttbullar och Janssons åkte hon fram och tillbaka med en skylift och arbetade med sprejburkarna, under glada tillrop och skratt från förbipasserande. Målningen på Manhattans Lower East Side ledde snabbt till en hetsig debatt, bland annat på Instagram. Kommentarerna spände från »Älskar den!« till att Carolina var »psyksjuk och pervers«, och att »alla som tycker att det här är OK förtjänar cancer«. Fastighetsägaren som gett henne tillstånd att måla mottog så många klagomål att han lät rolla över penisen med vit färg. Carolina blev i sin tur nerringd av medier. Hon tackade nej till de flesta intervjuer, men när Sveriges Radio lyfte invändningen att barn inte skulle behöva se en sådan målning svarade hon: »Kan man inte prata med sina barn om sexualitet och om kön, då är det riktigt allvarligt.«

Det är inte första gången Carolina Falkholt hamnar i kontroverser på grund av målade kön. De senaste åren har hennes egenbetitlade konstform »grafitta« blivit en medial följetong, efter bråk om målningar av kvinnliga könsorgan på ett antal svenska skolor.

– Det är ju det jag vill, väcka ett samtal.

Hennes svarta kontorsstol knirkar när hon rör sig. Ett styvt pappersark har hamnat på golvet, och hon råkar komma åt det med hjulen från stolen.

– Oj, nu kör jag över konsten här.

Hon tar upp arket, där det står textat med stora bokstäver: PRS.

– Jag har diagnostiserat vårt tillstånd och kommit fram till den här diagnosen. Ska vi medicinera riktigt mycket? Yes. We’re gonna medicate this like fuck. Post Rape Stress.

Lite senare återkommer hon till penismålningen.

– Är du så dum i huvudet att du låter din klitoris bli så här stor och hänga utanför hela tiden?

Carolina måttar ett manligt kön mellan benen och fortsätter:

– Det måste ju vara något fel. Att göra sig så sårbar som form. Där är ju vi kvinnor lite smartare, lite bättre utrustade för livet. Ändå har pojkrasen utmålats som den starkare rasen och kvinnor som den svagare. För att lura kvinnorna att tro att de är de svagare, för att de ska låta pojkarna få vara i fred. Det där är en pågående utredning, som jag låter de här kukarna hjälpa mig med. Genom att jag börjat måla dem. Nu ska jag bara göra precis vad jag vill. Den här hängande stora klitorisen som stoppats in i mig sedan jag var barn, det är mitt område. My territory. 

 

Carolina Falkholt är känd för enorma målningar som exploderar av självlysande färg. För Falkholt själv är färg inte bara en sorts krydda i tillvaron, en vacker utsmyckning, utan en av de saker som håller henne över ytan. Och hennes egen färg har alltid varit blå.

Annons

När Carolina som liten sprang mellan bostadshuset och föräldrarnas restaurang på Baldersnäs i Dalsland försökte hon tävla med sig själv i att hoppa längdhopp. Hennes sandaler lättade från grusvägen i nedförsbacken, hon vände ansiktet mot den blå himlen och upplevde att själva färgen bar henne. För varje språng kunde hon hålla sig i luften lite, lite längre.

– Allt blev blixtstilla, jag kunde förvalta känslan av frihet i ett nanoögonblick. Det var en så otroligt stark upplevelse. Jag knarkar på den känslan, och har gjort det hela mitt liv.

En liknande frihet upplevde hon när hon var ute och red – första gången hon satt till häst var hon bara några år gammal. Hennes föräldrar, som flyttat från Göteborg till landet för att driva eget, lät henne snart köpa en alldeles egen, med pengar hon tjänat genom att hjälpa till i restaurangen. Diska, smälla flugor, slakt – allt hade ett pris, och alla skulle arbeta. Carolina lärde sig att hugga huvudet av höns, och i tioårsåldern slaktade hon sin första julgris. Införstådd med vikten av att bidra satte Carolina i sin tur sin vit- och gråfläckiga ponny Greyjoy i arbete. Hon anordnade ponnyridning för traktens barn med egenhändigt målade skyltar: 5 kronor för ett kort varv, 10 för ett långt. Sedan fick hon även barnen att samla in pengar med målet att köpa en elefant och anordna en cirkus.

Men det pågick också andra saker under den blå himlen. Carolina säger att hon var sex år när några personer började förgripa sig på henne sexuellt.

– Det pågick under flera år. En dag, jag tror jag var elva, så sa jag bara: »Nej, jag vill inte.« Jag hade velat säga det länge, men det var som om jag ingick i en pakt, jag hade aldrig fått utrymme att säga ifrån.

När hon försökte sätta ord på händelserna till vuxna i hennes närhet, upplevde hon det som att de skrattades bort, att det »skulle man inte prata om«.

Carolina råkade ofta i bråk. När de spelade rugby på rasterna gick hon in för att vinna. Inte sällan fanns det någon kille som inte tålde det. Som när hon vann en omgång av herre-på-täppan och killen i klassen över henne följde efter henne när rasten var slut, tog tag i hennes huvud och dängde in det i en dörrkarm.

I mellanstadiet ledde hon en liten trupp av kamrater att göra en aktion på skolan. De placerade sina händer i kopieringsapparaten och tryckte ut mängder av A4-sidor som de tejpade upp på väggarna. I korridoren hängde de om alla tavlor med motiv av fåglar och andra djur.

I samma veva blev Carolina utfryst från sitt kompisgäng och skickad till skolkuratorn. Hon frågade hur hon mådde egentligen, men Carolina bara skrek rätt ut och vägrade prata – det var det hon hade lärt sig fungerade bäst: att lägga locket på.

Hennes lojalaste vän förblev Greyjoy. När Carolina var elva bytte hon till en större häst som fick namnet Pacific Ocean. Hon bestämde att en svart New Forest-hingst skulle få para sig med hästen och väntade otåligt på fölet som skulle komma. En morgon när hon tog ut den allt tjockare hästen till hagen upplevde hon något märkligt.

– Jag såg hur himlen öppnade sig, det blev som en videofilm där jag såg mig själv i framtiden: en ensamstående mamma med en dotter. Jag visste då att jag skulle bli en tragisk syn för väldigt många, spegla uppbrytandet av kärnfamiljen på något vis – även om jag inte hade orden för det då. Jag kände en extrem lättnad och tomhet, jag behövde inte oroa mig för min framtid.

Under högstadiet i Bengtsfors höll hon sig i periferin. Presterade bra, men ägnade mer tid åt att sköta, rida och rita av sin häst än att umgås med vänner. Hennes föräldrar förbjöd henne att följa med på fester.

Sommaren efter nian började hon hänga med ett gäng äldre tjejer och killar som drack sprit och »var helt vilda«. Det var också den sommaren hon målade sin första graffiti. Hon och kompisen Sofia, som hade bil, täckte Åmåls tågstation och centrum med en egenpåhittad symbol, ett slags pentagram.

Efter sommaren flyttade hon till Ängelholm för att gå ett ryttargymnasium. Drömmen om att bli professionell ryttare grusades ganska snabbt när hon insåg att större delen av klassen tillhörde en elit med mycket pengar och engagerade föräldrar. Hon förstod att hon aldrig skulle kunna bli lika bra som de.

Annons

Istället hittade hon likasinnade. Carolina hade länge fascinerats av sagovärldar, mytologier och andeväsen. Hon läste teosofi – en andlig och filosofisk lära med inslag ur olika religioner – och gick med i en skrivargrupp. Vid en av deras träffar författade hon ett brev om »en omvänd skolordning« som hon skickade till ryttargymnasiets rektor, varpå han kallade in henne till sitt rum och förklarade att hon inte var välkommen längre. Något som passade henne ganska bra – en av hennes vänner hade hört talas om en Waldorfskola i Stockholm.

Carolina började hänga med graffitimålare och spela i punkband på Kafé 44 i Stockholm, en klassisk mötesplats för vänsterinriktade unga. Hon var allt mindre i skolan, flyttade sin madrass mellan tillfälliga adresser.

I 17-årsåldern åkte hon med ett kompisgäng till Roskildefestivalen. Hon berättar att hon var full och hade börjat prata med en kille hon tyckte var söt, när de gick till ett tält tillsammans.

– Jag vaknade upp naken omgiven av fem killar. En höll nere mitt huvud, medan en annan försökte våldta mig. Jag slog mig fri och lyckades ta mig ut, sprang runt där i mörkret och fick tag i en kompis.

Att polisanmäla fanns inte i hennes värld då.

– Jag försökte bara sudda ut det från min hjärna. Det dröjde nog 20 år innan jag kunde säga att det var en våldtäkt. Alla kände liksom varandra, var halvkompisar. Ett tag senare, i ett helt annat sammanhang, fick jag höra: »Men det är ju du som knullade fem killar i ett tält på Roskilde!« Och så skrattade de. Där fick jag min första riktiga horstämpel. De spred ryktet att det var jag som ville det – det var så de försvarade sitt övergrepp.

Carolina fortsatte ägna sig åt graffiti. Ofta bestod den av symboler, som ett anarkist-A i ett hjärta. Hon var med i en AFA-grupp som träffades i en gammal källarlokal och styrde upp aktioner: vilka hus som skulle ockuperas, vilka väggar de skulle måla. Vid ett möte bestämde de sig för att spreja slagord på några butiker på Södermalm som var kopplade till Bevara Sverige Svenskt. Carolina skulle hålla i sprejburken medan de övriga fick i uppgift att hålla vakt. Men när fyra stora män dök upp blev de andra livrädda och sprang därifrån. Carolina berättar att männen misshandlade henne brutalt innan polisen kom till platsen.

– De fick inget straff, medan jag åkte fast för skadegörelse. Då kände jag: Jag är klar med Sverige. I det här landet vill jag inte bo.

Carolina Falkholt tilldelades ett stipendium vid International Studio & Curatorial Program i New York 2017. De delas varje år ut till ett antal konstnärer via Konstnärsnämndens laspisprogram, med placeringar över hela världen. Mottagaren får tillgång till en ateljé, gratis bostad och en summa pengar för att kunna arbeta.

En kompis frågade Carolina om hon ville följa med till New York. Till en början fick hon plats i ett ockuperat hus i Bronx. Den nedgångna byggnaden hade dithäftad plast istället för fönsterrutor, men fördelen var att hon slapp betala hyra. Utöver att måla spelade hon musik, skejtade och gick på hiphopklubbar som Limelight, ett legendariskt uteställe i olika våningsplan som var inhyst i en kyrka. Hon flyttade runt mellan olika kollektiv i Brooklyn. Ett tag delade hon rum med graffitikonstnären och kompisen Alan Ket i Queens.

Alan var i Köpenhamn för ett »grafitti-jam« tillsammans med Lady Pink när han träffade Carolina första gången. Hon var 18 år och hade tagit tåget ner för att vara med, men utan att ha någonstans att bo.

– Jag minns att hon sov ute vid en sjö, och jag tänkte bara: Hon är galen! I New York gör vi inte sådant, man kan bli rånad eller överfallen, men hon verkade inte bry sig, och var kanske lite naiv.

Alan och Lady Pink, eller Sandra Fabara, som är hennes riktiga namn, tog sig an Carolina och lät henne låna deras hotelldusch. Efter bara några dagar målade de tunnelbanetåg tillsammans.

– Hon var en väldigt entusiastisk ung graffitikonstnär, verkligen »the real deal«, säger Alan. Inte så många man träffar är det, så hon var exceptionell.

När Carolina flyttade till New York blev de nära vänner. Carolina gjorde uppdrag för skivbolag och målade överallt. Till skillnad från New York-graffitins traditionellt hårda bokstäver målade hon ofta sitt namn, Blue, i organisk stil. Alan berättar att Carolina hade lätt att få väggar – de flesta sade ja när hon dök upp och frågade om hon fick måla gratis.

– Hon hade mer energi än någon annan. Hon är »in your face«, tuff och rolig, väldigt öppen och ambitiös, och vill hela tiden utmana en med sina verk. Det finns nästan ingen gräns för vad hon kan tänka eller skapa.

Men grafittivärlden i 90-talets New York var också en hård och våldsam miljö.

– Hon agerade som om hon stod över det. För det mesta kom hon undan med det, men ibland inte.

Carolina beskriver själv miljön som »djurisk«. En gång när hon drack sprit och ritade hemma hos två kolleger fick hon plötsligt en blackout. Hon vaknade av att någon filmade medan flera män våldtog henne.

– De måste ha lagt något i min drink. Sedan kom det fram att det handlade om att jag hade målat så mycket, att jag skulle »sättas på plats«. Jag kände mig så jävla hatad.

Strax därefter kraschade två flygplan in i World Trade Center. För Carolina blev det ett slutgiltigt tecken på att hon inte skulle vara kvar.

 

Hemma såg sig Carolina om efter en lämplig pappa till sitt kommande barn. Hon kom att tänka på en konstnär och DJ i Göteborg.

– Han var den ende som jag kände att jag kunde kommunicera med just då. Han uttryckte sig med olika toner och vibrationer, spelade bastrumma som gjorde att taket i rummet skakade. Det gick rakt in i min benmärg. Så jag tillät honom att komma nära mig.

Dottern fick namnet Sol, »Sound Of Love«, och den nyblivna familjen flyttade till Dalsland och försökte leva ihop. Carolina hade precis gjort ett designuppdrag åt Calvin Klein där hon målat en dekadent dödsängel som bildade loggan »CK«. Klädföretaget använde aldrig bilden, men för det arvode hon ändå fick anordnade hon en konstfestival på Baldersnäs, ett slags Burning man i svensk tappning. Tanken var att bo kvar på landet, odla och skapa. Men relationen fungerade inte, »det blev kriget«, som Carolina uttrycker det.

Föräldraskapet innebar ändå en paus från flera av de destruktiva tankar som hon burit med sig hela livet.

– De flesta kvinnor hatar sin kropp på något sätt. Jag har alltid haft svårt att ta mig upp ur det här självhatiska träsket, att ens kropp är ful och måste anpassas. Men efter att kroppen har fött barn får den ju också andra syften. Det var väldigt skönt att äntligen få någon nära sig, som betyder hela ens värld, och som man kunde lita på.

Som förälder blev hon mer beroende av att dra in pengar, och bestämde sig för att enbart måla legalt. Genom det statligt finansierade projektet Skapande skola blev hon inbjuden att leda graffitiworkshoppar i Göteborgsområdet, och tog dessutom olika projektanställningar.

När en 35 meter hög spannmålssilo skulle rivas i Mariestad 2010 fick en lokal gallerist idén att ta vara på tillfället genom att ordna ett konstprojekt. Carolina blev tillfrågad att hålla i trådarna. Till assistent fick hon bland annat en person som nyligen muckat från fängelset.

– De ville liksom kasta allt på mig. »Ta de här socialfallen, de här gamla alkoholiserade gubbarna!« Jag fick ett crew med tio galningar.

Hon tog dit en koreograf, producerade en balett tillsammans med orkestern och drillflickorna i byn, och uppförde alltsammans inuti den stora silon. Sedan fick alla vara med och täcka in den enorma betongklossen i färg, medan andra svetsade skulpturer av skräp som låg runtomkring – bland annat en stor »metallkuk«.

Därefter började Carolina även ta sig in på de mer etablerade konstgallerierna, med utställningar i Dals-Långed, Göteborg och Klippan. 2013 gjorde hon den 16 meter långa målningen Wet Paint på Kulturhuset i Stockholm, och medverkade i SVT-programmet Konstkuppen, där hon färgbombade fasaden till sporthallen på sin gamla högstadieskola i Bengtsfors.

Att bli mamma hade också gett Carolina en ny feministisk inriktning – hon ville helt enkelt göra vad hon kunde för att hennes dotter inte skulle växa upp i den patriarkala värld hon själv tagit sådan skada av. Hon kallade sin konst för »grafitta«, och hade redan gjort flera målningar av vaginor i Göteborg när hon blev inbjuden att måla på Söndrumskolan i Halmstad 2013. Carolina fick en vision om en feministisk högstadieskola och prydde elevskåpen med ett potpurri av färgglada figurer, bland annat ett par skrevande kvinnoben. En kommunpolitiker såg rött då han tolkade bilden som en prostituerad med nätstrumpor, men konstverket fick vara kvar.

Trots uppståndelsen beställde en skola i Nyköping en målning med förhoppningen att Carolina skulle inspireras av att staden »ligger nära havet«. När skolans ledning fick se motivet – en färgglad vagina – bad de henne att komma tillbaka och måla »något mer subtilt«. Carolina svarade i GP att hon blev beklämd över de signaler skolan därmed sände: »Om du har en vagina ska du skämmas och definitivt inte prata om den.« Kontroversen nådde ända in i riksdagen, där sverigedemokraten Margareta Larsson sade att Carolina borde sättas i fängelse eftersom hennes konst utgjorde »sexuellt ofredande av minderåriga«. Till slut skruvade skolan upp en vit vägg framför målningen.

Verket avtäcktes redan året därpå, samtidigt som Carolina fortsatte att bli allt mer etablerad som konstnär. Hon gjorde en affisch åt Ikea och blev eftertraktad även internationellt, med uppdrag i Ryssland och Egypten.

Sommaren 2017 – ett par månader innan #metoo-rörelsen satte igång – producerade Carolina en stor separatutställning på Galleri Thomassen i Göteborg som till stor del handlade om sexuella övergrepp. Ett av konstverken var en bild av henne själv, översprejad med de knallgula orden: »Din jävla hora.« De utgjorde även titeln på utställningen. GP:s recensent konstaterade att »Falkholt avtäcker den verklighet av hot och slut-shaming som präglar alla kvinnors värld«. Utåt såg det ut som krönet på en enormt produktiv och framgångsrik konstnärlig bana. Men på insidan var Carolina helt nedbruten.

Carolina öppnar den gnisslande dörren till lägenheten i West Village på Manhattan. Hon har precis klivit ur sängen, det brunblonda håret står åt alla håll. Ur en minihögtalare i det spartanska köket skvalar Rappers Delight av The Sugarhill Gang medan hon häller frysta blåbär och spenat i en mixer. Hon toppar med vitaminpulver innan hon trycker på reglaget. En allvarlig salmonella har tvingat henne att hålla en strikt diet. Det hon först trodde var en vanlig matförgiftning slutade på akuten med en inflammerad tarm och urinvägsinfektion.

– Jag höll på att dö, på riktigt, och fick en massa antibiotika. Nu får jag inte dricka alkohol och bara äta en viss sorts mat. Det var väldigt jobbigt, men fick mig också att inse att jag måste ta mig själv och mina kroppssignaler på större allvar.

Carolina och hennes dotter flyttade hit i november, efter att ha tagit emot Konstnärsnämndens stipendium vid ISCP i New York. När de anlände till lägenheten var den full med vägglöss. 14-åriga Sol valde att flytta hem efter två veckor, eftersom hon saknade sina kompisar.

– Jag kände mig som en väldigt dålig mamma då. Men hon får komma tillbaka när hon känner för det. Hon bor hos sin pappa i Göteborg.

Stipendiet visade sig komma extremt lägligt. Efter flera år i en destruktiv relation med en man fick Carolina en anledning att lämna honom.

– Jag har varit i ett fängelse i tio år, där jag inte tillåtits att tänka, skriva eller vara sådan jag är. Han sa hela tiden att han var mitt största fan, respekterade mig så mycket, men han gjorde ju inte det. Han manipulerade hela min tillvaro. Det slutade med att han vände mig emot mina föräldrar och att jag inte fick skicka SMS till mitt barn utan att han hade korrläst dem. När jag började prata med en psykolog i somras tog det henne fem minuter att upptäckta: det här är en dålig person i ditt liv.

Utställningen Din jävla hora handlade delvis om relationen och blev en enorm urladdning som ledde till att hon lades in på psyket.

– Min syster tvingade mig att söka akut. Jag hade tidigare varit på behandling för mina ryggproblem och gick på ganska tunga smärtstillande. Nu fick jag en massa andra mediciner och kombinationen gjorde mig störtsjuk. Jag blev inlagd och ännu mer nerdrogad.

Hon slussades vidare till bipolärmottagningen, där hon tidigare fått en diagnos.

– Jag har haft ADHD också, men jag vill inte gå på deras äckliga medicin som bara gör mig ännu sjukare. Jag väljer hellre träning, livet och konsten.

– Det är det största och viktigaste som hänt, att jag fick komma bort från den här tiden.

Carolina har svårt att hålla tårarna tillbaka.

– Han har brutit ner mig totalt. Jag vill egentligen inte prata om honom. Men det handlar ju inte om honom. Det handlar om att förändra det strukturella, hur män tillåts vara. De har inte rätt till våra kroppar. Det är ju det som händer nu. Det är fantastiskt att det uppkommit något som gör att alla samlas och bara »me too, me too, me too«. Som en mytologisk kvinnokör. Alla som bara väntat på att bli hörda. Nu är det Ragnarök, liksom.

 

En stund senare har Carolina slängt på sig en ullig svart jacka, runda spegelsolbrillor och en rosa keps med texten »ANTI FUCK BOY SOCIAL CLUB« för att ta sig till en nagelsalong. En äldre man kommer fram till oss på trottoaren.

– Can you help an honest guy to get breakfast?

Carolina rotar i sin magväska, och pekar på mannens ögonvrå där det fastnat något slags glitter.

– You have a blue glitter in your eye.

– What? You see blue in my eye? 

– Yes, you have a …

Carolina försöker peka, men mannen, som har mörkbruna ögon, ser bara förbluffad ut.

– Oh, I never knew that. 

Han lommar iväg med en tiodollarssedel.

Vi passerar gymmet Equinox, där Carolina tränar varje dag med hjälp av en personlig tränare, för att »få en superkropp, så att jag kan göra alla slags performance«. Nästa blir förmodligen på konstmässan Market i Stockholm, där hon också planerar att återuppföra NO TIME 4 BALL$$ på Kungsholmen. Själv vill hon måla legalt, men förstår dem som gör på andra sätt.

– Det är ju samhällets ytterst felaktiga politik som har visat oss vad som är skadegörelse. Annans egendom och det här. Men du kan ju inte äga saker och ting, du kan förvalta dem, men att en person eller ett företag skulle äga en plats som tillhör alla? Själva jorden – har de köpt den från planeten då eller, gjort en överenskommelse med vulkanmassorna? Jag tror inte det. Det är bara en inbillning, en maktstruktur.

Carolina kränger av sig jackan och sätter sig till rätta framför en nagelterapeut med ljusblått munskydd och börjar prata om sina inspirationskällor. Hon känner ett släktskap med den feministiska konstnären Carolee Schneemann, som lyfte in kvinnors kroppar och sexualitet i den mansdominerade konstvärlden på 1970-talet. Mest känd är hon för en performance där hon stod naken på scen och drog ur en lång pappersremsa med text ur sin vagina. För några år sedan åkte Carolina hem till Schneemanns hus i skogen i New Paldtz och spelade in deras samtal. En del av det har hon använt i konstverket EAR 2 THE GROUND, en installation där människors berättelser om sexuella övergrepp bildar en kakofoni av röster, och som nyligen köptes in till Göteborgs konstmuseums permanenta samling.

Men huvudkällan till sin konst har Carolina i sin egen hjärna.

– Associationer, drömlika tillstånd och fantasier … Jag är väldigt intresserad av månens baksida. Vad är det för kolonier de har där, i grottor? Jag gillar att fantisera om utomjordiska intelligenser. Det rummet där jag är mest fri, fantasin, är som en alltid närvarande evighet.

Nagelterapeuten är färdig med filningen och börjar måla Carolinas naglar i glitterblått.

– Jag älskar färgen! Kan jag få tånaglarna i samma färg?

 

Att vara tillbaka på gatorna i New York, graffitins såväl som hennes egen »hemstad«, upplever hon som enormt befriande.

– Det här är mitt naturliga element, min stad. Folk här är evigt unga på något sätt. Det här landet har inte riktigt rotat sig, det är ett intressant ställe att vara på. I Sverige är det så svårt, för man blir så fruktansvärt dömd. Blickarna …

Hur då?

– Alla tittar och folk är så jävla … Som det här om att vara synsk. Om du skriver att jag tror att jag är synsk, då kommer de flesta i Sverige att dumförklara mig, för att de flesta är så jävla dumma i huvudet på riktigt. Klart som helvete att jag har en synsk blick, det är det jag gör for a living. Men pratar man om sådana saker ska det bara skrattas bort, jag blir liksom ett skämt.

Är det mer så i Sverige än här?

– Ja, det är ju för att vi lever i Sovjet. Där det ska vara en allsmäktig maktordning som ska komma med alla svar, och bönderna ska inte tänka själva utan bara leverera utifrån vad makten säger att man ska göra. De riktiga bönderna är kvinnorna, som mjölkats på sin kraft, sina barn, sin integritet och sin förmåga att vara den natur som människan egentligen är.

Ett epitet som använts för att trycka ner kvinnor är »hora«, ett begrepp du ofta använder i din konst. 

– Det är den samhälleliga diagnosen på den använda kvinnokroppen. Unga tjejer ska vara väldigt snälla och stilla. Man får inte prata om sin sexualitet. Man får inte vara en hora, man får inte vara sexig. Det tillhör mannen hela tiden. Jag har alltid haft mycket att säga om sex men upplevt att man blivit väldigt mobbad för det. Jag umgås mycket med horor här i New York. I helgen firade de International Sex Workers Rights Weekend på MoMA. När strippor blir tafsade på, till exempel, säger folk: »Men du är ju bara en hora, det är ditt jobb att jag får våldta dig.« Nej, det är faktiskt inte så. Samtycke, att bli tillfrågad innan, ska gälla vem man än är.

Du har pratat om att dina vaginamålningar handlar om att ta tillbaka makten över sitt eget kön. Är penismålningarna en utveckling av det?

– Ja, det är det jag gör, tar makten över deras kön också. De har inte visat att de kan förvalta den makten överhuvudtaget. Inte i mitt liv. Därför är jag tvungen att göra en utredning av hur de har agerat. Under tiden målar jag dem, helt enkelt. De har förstört så jävla mycket, de här kukarna …

På vilket sätt?

– Jag fick inte bära min sexualitet som något som var fint, den bara rövades ifrån mig. Det har gjort att jag alltid känner mig så jävla smutsig och använd, som en vara. Att bli utnyttjad som barn skapar också en väldig förvirring kring sexualitet och saker som kåthet. Jag har blivit utsatt för en massa saker för att jag bara låtit saker hända, inte sagt ifrån. Men hur svårt ska det vara att fråga om lov?

Kan du känna att du blir helare genom din konst?

– Jo, jag känner att jag blir starkare, det är huvudsaken. Min konst blir ett sätt att jobba terapeutiskt, utåt. Men det blir också mer och mer intensivt, när jag kommer längre in i det som är essensen av vem jag är och hur jag känner.

En del studsar inför motiven – att de är för intima. 

– Vad då för intima? Vad är det vi inte kan prata om? Jag försökte prata när jag var liten, men de sa »nej, allt som är jobbigt, det tar man och lägger i en låda och låser och slänger bort nyckeln, tills någon hittar den«. Det som fick en att överleva då är det som dödar en nu. För det var helt fel, det man lärde sig. Nu har jag hittat ett sätt att formulera mig på. Det finns så många andra som också bär på det här. Jag har liksom gett en väg, genom att måla fittan, genom att vara fittan har jag skapat den här massiva fittgatan, the snail trail. Det är klart det sticker i ögonen på folk, det är ju det som det är till för. Det ska göra ont i ögonen. Du ska behöva gå hem och ta en rejäl funderare på vem du egentligen är. Jag vill att min konst ska vara som ett verksamt gift.

Hur?

– Att det ska öppna den där lådan. Att vi äntligen ska kunna prata om sex, om kvinnors sexualitet, om rätten till våra kroppar.

 

Tillbaka i sin lägenhet packar Carolina upp påsarna från sina ärenden: matvaror från Trader Joes, fyra nya peruker och lika många frigolithuvuden. Hon sätter en långhårig blå peruk på frigolithuvudet med längst hals.

– Oh my God. Fashion-inredning!

Sedan radar hon upp råvarorna hon ska göra sin magvänliga soppa av: spenat, potatis och vitkål.

– Jag vill ju helst bara vara introvert och försvinna bort, dö egentligen, men ändå inte. Det sista jag har kvar, min livsgnista, är att jag ska återbära det som har berövats mig. Och då gör jag det på mitt sätt.