Att våga lämna allt

Lamin Mbergan ville inget hellre än att bli rapstjärna. Först när han vände sitt förflutna ryggen blev drömmen sann.

Lamin Mbergan snurrar i en kontorsstol medan han håller ett par guldiga solglasögon i handen. I en svart skinnsoffa bredvid honom halvligger hans låtskrivare, producenten Pablo »Paz« Silva, samt hans manager och självutnämnde allt-i-allo, rapparen Patricio »Pato Pooh« Silva – tillika Pablos storebror.

– Ta en bild, uppmanar Lamin medan han håller i brillorna.

– Ta på dig glasögonen, svarar Pato och fiskar upp sin mobil ur fickan.

Annons

– Ta en bild då!

– Men ta på dig glasögonen!

Lamin gör honom till lags och poserar med guldbågarna på. Det gnistrar både från dem och guldlänken runt hans hals när Patos mobilkamera blixtrar.

– Du måste lämna tillbaka grejerna sedan, uppmanar Pato och pekar på solglasögonen och en hög med kläder som ligger i en påse: rekvisita från en musikvideoinspelning de gjorde några dagar tidigare.

Lamin, som kallar sig själv »basically oansvarig«, svarar:

– Nej, jag köper allt alltså. I don’t give a shit.

– Mmm. Då får du se till att betala.

Från sin nerhasade position i soffan, där han har en laptop i knät, klickar Pablo igång en låt. Rytmen får de ljudisolerade väggarna i det lilla studiorummet i Stockholm att darra i takt med några tomma färdigmatslådor, en ask med Toffife och en urdrucken flaska ingefärsjuice.

Samtliga tre i rummet är en del av kollektivet NBL Sound, grundat av bröderna själva, som i sin tur är en underetikett till skivbolaget Sony. Killarna gungar långsamt med till musiken. När volymen sänkts lutar sig Pato fram som om han har kommit på något.

– Vi kanske skulle ändra andra versen i OMG? Låta den gå upp.

Han nynnar en strof med ljus röst.

– Varför? frågar Lamin.

– För annars blir den fett låg hela tiden.

– Den ska vara chill låg. Den ska inte vara …

Lamin imiterar Patos höga toner.

Annons

– Han gör ju så ljust i refrängen, invänder Pablo.

– Men han gör det bara en gång, han måste göra det i andra versen. Egentligen tycker jag att hela den versen borde gå upp. Men ni bestämmer. Men den känns fett så … den kan bli hype.

– Den kommer att bli fett hype live, försäkrar Lamin.

I just OMG rappar Lamin – vars artistnamn är Lamix – om sitt genombrott under 2017 och upprepar raden: »Svär de vet att sommaren var min.«

Efter att ha gästrappat på andra artisters inspelningar släppte Lamin i juni 2017 debutsingeln Hey Baby, en dansant, tung kärlekslåt skriven tillsammans med Pablo och Pato. Den blev snabbt en sommarplåga, både i radiokanaler och på streamingtjänster. Pato konstaterar att låten spelades 80 000 gånger på Spotify redan första dagen den låg ute – och sålde dubbel platina på mindre än ett halvår. Nu har Hey Baby och dess remix spelats över 13 miljoner gånger.

Pablo, Lamin och Pato har färdigställt Lamins EP i en studio hyrd av skivbolaget Sony. Snart hoppas de kunna skaffa helt egna lokaler till NBL Sound-kollektivet.

Gänget älskar sina digitala framgångar – de kan rabbla lyssnarsiffror från Spotify och Youtube, likaså antalet följare de har på Instagram och Snapchat – och för några veckor sedan fick de också bekräftelse av musikindustrins auktoriteter: Lamin blev utvald att spela på P3 Guld-galan, där han dessutom är nominerad i kategorin »framtidens artist«. Därtill nominerades Hey Baby till årets låt på Grammisgalan.

Pato berättar att de höll nomineringen hemlig för Lamin in i det sista.

– Vi fick inte gå ut med nyheten då, så jag sa direkt: »Vi säger ingenting till Lamin.« För du vet, han är ett PR-geni – hans sociala medier-game är på en helt annan nivå. Det skulle ha tagit två sekunder och sedan hade hela världen vetat.

Istället ordnade Pato så att några vänner filmade Lamins reaktion när nomineringarna tillkännagavs vid en presskonferens på Grand Hôtel.

– Han fattade ingenting, säger Pato.

Därefter lade de upp klippet på NBL Sounds videoblogg.

Lamin, Pato och Pablo skrattar.

– Vi catchade hela grejen till vloggen.

Under hösten släppte Lamix sin andra singel Lamborghini – snart en miljon streamningar – därefter har de arbetat på hans första EP. På frågan om de har prestationsångest över att leva upp till Hey Babys framgångar svarar Lamin:

– Vad jag har för planer? Jag ska inte ljuga. Det här är inte ens i närheten av vad jag vill uppnå. Nu har jag åtta mille streams på remixen. Men jag snackar 20, 30 mille. Minst.

Annons

– Men alltså: Har du fått prestationsångest? upprepar Pablo.

– Alltså ångest över om jag kommer att kunna göra bättre? Alltså: »Abow, jag har fått en hit, kommer jag att kunna slå över det?«

Pablo nickar.

– I mitt huvud, jag är inte ens där än. Jag har absolut ingen prestationsångest – för jag vill nå Håkan Hellström-nivå. Det är Ullevi nästa, fattar du?

Den kommande EP:n visar också, som Pablo uttrycker det, »en djupare bild« av Lamin än den dansande och R’n’B-sjungande version han förmedlade med Hey Baby. I synnerhet två spår, Ingen som hör och Allting blir okej, frångår den tidigare formen. I den sistnämnda låtens inledningsvers rappar Lamin: »Jag var fem år gammal och fördes bort av socialen / Jag hoppade av skolan, jag missade skolbalen.«

– När jag åker på spelningar nu märker jag att jag är en förebild för många ungdomar, säger Lamin. Då tror jag det är bra att folk får veta hur det fungerat för mig. Att det inte bara är fest, utan att det finns en mycket mörkare sida också. En sida ni inte vet någonting om.

 

Allt började med en lögn.

Lamin har knappt träffat sin pappa och bodde som liten bland annat i Falun, tillsammans med sin mamma, hennes nya man och sin yngre halvsyster. Föräldrarna bråkade mycket, med varandra och med Lamin – ofta med resultatet att Lamin blev slagen av styvpappan.

Efter att ha hjulat inomhus och landat rakt på en bordskant gick Lamin en dag till skolan med ett stort sår i ansiktet. Lärarna blev oroliga och frågade hur skadan uppstått.

– Jag hade tjafsat med morsan och honom där hemma – jag var fett lack. Så istället för att berätta att jag slagit mig när jag hjulade så sa jag att de slog mig.

Lärarna larmade socialtjänsten, som utredde familjen. De beslutade att Lamin skulle placeras i fosterfamilj.

– När jag hade bott hos en familj ett litet tag hade jag ett möte med mamma hos soc. Efter mötet åkte vi iväg för att träffa några i Täby.

Där väntade ett par som bjöd in Lamin till deras hus.

– Jag fattade ingenting, men jag gick in, tittade åt vänster och såg ett dubbelrum. Sedan hörde jag hur ytterdörren stängdes bakom mig. Paret hade gått in i huset och lämnat mamma där utanför, så jag sprang ut på parkeringen och såg hur hon satte sig i bilen och körde iväg. Jag sprang efter bilen, men det gick inte att komma i kapp. Då förstod jag att jag blivit förflyttad.

Efter ett tag flyttades även Lamins lillasyster till samma familj. De hade oftast ingen aning om var deras biologiska mamma befann sig men höll kontakten över telefon. Vid deras sporadiska träffar fick de alltid de senaste teknikprylarna i present.

Syskonen följdes åt från fosterfamilj till fosterfamilj.

– Vissa med katt, vissa med hund, vissa med häst. Olika svenska familjer bara. Ett tag ute på landet hos ett par som hade fyrhjuling och en sådan där landetbil, en gammal Volvo V70. Jag trivdes fett bra där, jag hade gärna bott där än i dag.

Efter tre månader skjutsade paret iväg Lamin och hans syster till nästa fosterhem i Vällingby. De hamnade i en stor familj med ytterligare tre syskon, där Lamin främst tydde sig till Junior, som var elva år äldre än han. Elsa Ekman, Juniors flickvän, minns hur det var när hon träffade den tolvårige Lamin för första gången:

– Han hade ett sådant oerhört tempo. Det skulle hända saker hela tiden. Ibland satt jag barnvakt, och Lamin var alltid: »Kolla på mig!« Han skulle hålla dansuppvisning, göra volter eller hoppa från balkongen.

Lamin »kom inte överens med skolan« och kunde stänga in sig på rummet och rappa i timtal. När familjen åt frukost tillsammans på helgmorgnarna imponerade han med att ha memorerat texterna till samtliga låtar som ljöd från köksradion.

– Han var kaxig och väldigt tydlig med att han skulle bli känd, säger Elsa Ekman. Vi andra kunde skratta lite åt det då, för han var ju så ung. Men alla var överens om att han någon dag skulle syssla med något kreativt.

Lamin själv säger att det då inte spelade någon roll om det var inom »golf, pingis, musik« – han skulle »bli stor«. Snart började han istället umgås med stökiga ungdomar i området.

– Jag drog till centrum, snodde grejer: godis, chips, pengar. Det var inga bråk eller slagsmål, allt handlade om att sno. Det gjorde att jag hamnade i mycket bråk med familjen – vad jag än gjorde så skällde de.

Elsa Ekman säger att det med tiden blev svårare och svårare att lita på Lamin. Han kunde skolka från skolan, komma hem klockan elva på morgonen och ljuga om att han hade håltimme. Han stal saker hemifrån och ljög då han ertappades. Den ende som hade en lugnande effekt på Lamin var Junior:

– Han var sträng och trygg och det kändes som om Lamin verkligen lyssnade på honom, säger Elsa. De hade skitkul ihop och kunde gå på bio eller hitta på vad som helst – även om det var svårt att hålla Lamin nöjd särskilt länge.

Efter att Junior klagat på huvudvärk under en längre tid och sedan börjat kräkas och blöda näsblod, uppsökte han läkare. Han fick diagnosen akut myeloisk leukemi.

– Hans liv var i fara, så familjen kom överens om att jag inte kunde stanna där, säger Lamin. De sa: »Du får bo på ett ungdomshem tills allt har lugnat ner sig.«

14 år gammal skickades Lamin till Sundsgårdens skola och behandlingshem på Färingsö.

– Det var ett hem för ungdomar som var kriminella. Jag hade mitt lilla rum, man skulle lägga sig klockan åtta. Allt var omgivet av träd och vatten.

Efter två veckor meddelade pappan i fosterfamiljen att Lamin inte kunde återvända till Vällingby, utan måste stanna på ungdomshemmet.

– Det var inte så att de som bodde där slogs med knivar, men ibland blev det bråk. Samtidigt kunde jag fiska – jag fångade lite abborre. Jag kunde sitta med min mobil och lyssna på musik i hörlurarna. Det var som om jag var död men ändå vid liv. Ingen tänkte på mig, ingen brydde sig om mig.

Lamin gick i skolan på ön och tjänade sig en extra hacka genom att tvätta bilar för 80 kronor styck. För pengarna kunde han handla varannan helg på en närliggande Icaaffär. Enda gången Lamin fick lämna ön var för att hälsa på Junior, i sällskap av personal från hemmet. Han minns det som att mötet varade i fem minuter.

– Jag fick sätta mig bredvid honom en stund. Sa: »Du kommer att bli bättre.« Vi pratade lite och sedan fick jag gå.

När han öppnade sin telefon den 4 december 2012 hade Elsa Ekman lagt upp en text på Facebook. Det stod: »Vila i frid.«

– Jag fattade ingenting, tänkte: »Det här är inte på riktigt.« Jag grät aldrig, jag har svårt för det, bara smashade min lur i marken.

Lamin säger att det har varit »så mycket kaos« i hans liv att han inte har koll på alla turer, men tror sig minnas att han efter att ha skrivits ut från ungdomshemmet hamnade hos en ensamstående kvinna i Danderyd. Därifrån åkte han ofta in till T-centralen för att umgås med vänner.

– Jag hade bott hos henne i kanske två månader när jag var ute en kväll och ringde till henne för att säga att jag skulle komma hem vid elva, istället för vid tio som hon bestämt. Allt hade varit normalt fram till dess, men då sa hon: »Nej, du ska vara hemma vid tio, ditt missfoster.« Jag bara: »Va?«

Han bestämde sig för att ringa till sin mamma.

– Hon bodde i en lägenhet utanför stan som hon fått av soc då. Jag sa till henne: »Hon jag bor hos har fått en psykos. Jag sover hos dig i natt.« Så jag åkte hem till min mamma, och hon bestämde: »Det är slut med att du ska bo i fosterfamilj nu!« Mamma gav mig en tom resväska och stoppade ner en kniv i mina byxor. Sa: »Åk och hämta dina grejer! Om hon slår dig, gör självförsvar och hugg henne!«

Kvinnan hade ett tvåvåningshus i Danderyd.

– Det var tidigt på morgonen, soluppgång. Det var kallt och ett orange filmljus. Jag gick in på mitt rum på nedervåningen, packade mina grejer och lade väskan vid dörren. Då hörde jag ett gnissel, gick uppför trappan och såg att hon satt i en gungstol mitt i vardagsrummet. Hon bara tittade tomt framför sig, och jag blev paranoid, började krama om kniven. Hon blinkade inte. Jag sa: »Jag drar nu.« Hon bara: »Va?« Och jag: »Jag drar nu, jag bor inte i fosterfamilj längre.«

Lamin tog sin resväska och promenerade längs med motorvägen mot närmaste tunnelbanestation. När han gick förbi en buske drog han upp kniven ur byxlinningen och kastade in den bland löven.

– Jag kände: »Abow, allt jag gått igenom nu – det är över! Verkligen över, över, över.«

När Lamin var yngre förstod han inte hur hans mamma alltid fick tag i de nyaste telefonerna och de bästa datorerna, och framför allt inte hur hon hade råd med dem. Undan för undan gick det upp för honom att hon inte kom över dem på laglig väg. Hon ägnade sig åt bedrägerier och stal guld som hon lämnade på pantbanken för att få ut kontanter. Pengarna spelade hon med på casino i hopp om att öka vinsten.

– Hela min familj är kriminell, säger Lamin. Jag hade en släkting som langade, min mamma gjorde bedrägerier. När hon förlorade pengar på casinot och inte hade några kvar blev hon arg.

Från att ha levt i en tillvaro där han ständigt varit osäker på hur länge han fick stanna på varje ställe, kom nu en ny osäkerhet: pengar dök upp och försvann lika fort – ständigt med hotet om att hans mamma, och hennes försörjning, skulle ryckas ifrån honom. Lamin hade hoppat av skolan, men han hade heller inget jobb. Han bestämde sig för att ta kontakt med sin langande släkting.

– Jag sa till honom: »Jag vill arbeta.« Han svarade: »Innan du gör något vill jag att du går hem och tänker i en vecka på om det är vad du vill göra. Fundera över vad du ger dig in i.« Efter två dagar ringde jag honom igen och sa: »Jag är redo, jag vet vad jag pratar om.«

Lamin mötte släktingen, som överlämnade några påsar, en våg och en mobil till honom.

– När jag kom hem öppnade jag dem: de var fulla med knark. Så jag cuttade upp allt i femmor och började sälja. Det tog inte lång tid innan jag började tjäna fett mycket pengar.

En del av pengarna gav han till sin mamma, men det mesta brände han lika snabbt.

– Jag hade ingen respekt för pengarna alls. Jag köpte grejer, tog med mina kompisar på restaurang – allt jag fick in kastade jag bort – notorna kunde ligga på fem-, sextusen varje gång.

Lamin närde fortfarande drömmen om att »bli stor«. Han författade raptexter på engelska och drömde om att den amerikanske rapparen 50 Cent skulle ge honom ett kontrakt på sitt bolag G-Unit Records. Genom Vägen ut, ett projekt som lät ungdomar med invandrarbakgrund producera hiphopmusik, fick han 2014 spela in sin första låt och musikvideo: en mörk produktion med många anspelningar på hans trassliga uppväxt. Lamin valde artistnamnet LMFamous och skickade snart ut länkar till sin video till otaliga namn i musikbranschen. En av dem var producenten Pablo Paz.

– Han var helt hajpad, säger Pablo. Han skrev typ: »Jag ska få ett kontrakt i USA, om du jobbar med mig kan du få halva delen av mitt förskott.«

Lamin:

– Jag gjorde allt för att få jobba. Jag skrev på Facebook till radiokanalen East FM: »Snälla får jag vara med på er kanal.« Jag skickade meddelanden till artister som Adam Kanyama och Mack Beats. Men jag fick typ inga svar, förutom från Pablo som var fett snäll och svarade typ att vi säkert skulle ses i studion någon dag.

Även om han inte lyckades få något skivkontrakt via sociala medier, hittade Lamin andra sätt att använda dem för att få ut sitt namn. Tillsammans med några vänner började han använda medier som Instagram, Snapchat och Periscope för att lägga upp humoristiska klipp eller sända livevideor. I ett klipp antog han exempelvis rollen som »reporter på stan« och frågade människor saker som: »Du får 40 000 kronor om du äter en friterad pungkula. Hade du gjort det?« När han sände en livevideo samtidigt som han satt på ett pendeltåg iförd rånarluva, misstog någon honom för en terrorist och tillkallade polis till pendeltågsstationen i Årstaberg. Han fick snabbt tusentals följare.

– Jag fick tjockt många att garva, säger Lamin. Samtidigt sprang jag omkring på stan och dealade för att överleva.

Elsa Ekman, som fortsatte hålla kontakten med Lamin, minns:

– Jag förstod varför videorna blev populära, för han hade alltid varit rolig. Han kunde driva med sig själv och verkligen få folk att skratta. Samtidigt anade man en annan sida, där han kunde skryta med att visa upp massor med kontanter på Snapchat. Man kände liksom: »Snälla, om du verkligen vill bli stor – gör det du kan bra. Inte det där.«

 

I augusti 2015 arrangerade Pato Pooh ett slags musikkollo på Fryshuset i Stockholm, dit ungdomar kunde komma för att uppträda och få hjälp med att skriva och framföra musik. Samtidigt hade Pato tillsammans med bland annat sin bror grundat ett artistkollektiv kallat Nivy.

– Vi höll på att bygga upp det varumärket, men det fattades en del new blood, säger Pato. Så under kollot höll jag koll på ungarna som körde där och såg att det fanns en hel del talangfulla kids.

En av dem var den då 15-årige Jireel Lavia Pereira, en av de vänner som Lamin börjat spela in sociala medier-videor med.

– Jag kände direkt: »Den här killen kan bli något«, säger Pato. Så jag approachade honom och frågade om vi kunde ta ett möte. Och från den dagen började vi jobba med Jireel.

När Jireel spelade in i Nivys studio hängde även Lamin med, och hjälpte till med melodier och tankar. Tillsammans kom de fram till att Lamin behövde ett nytt artistnamn: Lamix. Pato Pooh kände igen sig själv i den förhoppningsfulle unge rapparen:

– Det tog mig tillbaka till när jag var yngre och min polare hade blivit sajnad. Han fick fett med looks och jag kände: »Fråga mig så ska jag visa vad jag går för! Jag skriver ändå hans grejer.« Men ingen sträckte fram handen till mig då. Så när vi i Nivy skulle spela in en remix på en norsk låt, lite på skoj, så tänkte jag: Det här är en bra chans att ge Lamin en shot. Först var han så: »Nej, nej – jag ska inte vara med.« Vilket jag respekterade, men sedan övertygade jag honom.

Under sitt nya namn, Lamix, rappade han så en vers på låten Si ingenting tillsammans med bland annat Pato och Jireel.

Utanför studion gick det sämre för Lamin. Första gången han åkte fast för narkotikainnehav var när han försökte sälja sin sista femma cannabis vid en lekpark och en civilpolis grep honom. Mängden var så liten att han kom undan med böter, men vintern 2015 hade den 17-årige Lamin börjat tjäna tillräckligt mycket pengar för att köpa in egna produkter.

– Så en dag mötte jag min släkting när jag hade fått en hel väska med knark. Han tog lite ur en påse för att han skulle rulla en och lade tillbaka påsen i en ficka jag hade på jackärmen. Sedan drog jag till tunnelbanan för att åka hem, tittade mig omkring och hoppade över spärrarna för att planka. Direkt efter att jag hoppat över kände jag en hand som höll om mig fett hårt. Det var en dam, så jag bara: »Vad fan gör du?« Sedan kom det fram en person till. »Vilka är fucking ni?« Då visade de sina polisbrickor och jag fattade direkt att jag måste tänka sansat, för jag visste vad jag hade i väskan. Försökte prata så svenskt som möjligt för att komma undan: »Har du SL-kort?« »Nej, men det var fel av mig – jag kan gå ut och betala.« »Absolut, men vi ska visitera dig först. Röker du?« Jag svarade: »Nej, absolut inte.« Då kände damen på min arm där bagen låg, och bara: »Vad är det här?« Jag var helt tyst. »Har du mer på dig?« Jag nickade. Så de kollade i väskan – och då blev det kaos. De bara: »Lägg dig ner på marken!«

Fyra dagar före sin 18-årsdag greps Lamin för ringa narkotikabrott. Eftersom han inte hade någon inkomst att uppvisa – vare sig något arbete eller något studiestöd – dömdes han till det lägsta bötesbeloppet: 30 dagsböter à 50 kronor. Lamin förstod att de fyra dagarna han hade haft kvar som minderårig utgjorde hela skillnaden – annars hade påföljden blivit mycket värre.

– Jag ville ändra på mitt liv. Kände: »Jag kan inte göra det här längre. Om jag fortsätter kommer det snart att bli något grövre – jag kan börja deala med vapen, skjuta mot polisen. Vad som helst.«

Snart fick han ett samtal från mammans advokat, som berättade att hon gripits för bedrägeri och skulle dömas till fängelse. Kvar ensam i hennes lägenhet var Lamin.

– Jag tänkte att »okej, det här kan funka – jag kan bo själv ett tag«. Men sedan började räkningarna komma. Mamma hade köpt fem, sex mobiler på delbetalning och räkningarna tickade in på sex-, sjuhundra kronor vardera. Vi hade några datorer hemma, så jag började sälja av dem för att kunna betala. Abow, det var skönt att betala.

Men snart fanns det inget kvar för Lamin att sälja.

– Räkningarna fortsatte komma in, men jag kunde inte betala dem. Elen dog, i kylskåpet ruttnade maten. Jag hade ingen tvättnyckel, kunde inte ta hand om mig. Så jag flyttade in hos min flickvän och lånade ut lägenheten till en kille som sa att han kunde betala, men snart började han genomföra massor av rån och hade bevismaterial i lägenheten – så polisen kom dit och socialen tog tillbaka den. Jag fattade att jag måste lämna allt bakom mig. Inte vara i närheten av något av det där.

»Jag har ändå mer makt än många andra artister har – tillsammans«, säger Lamin Mbergan. »En normal artist har kanske 600 följare på Snapchat. Jag har mer än 15 000 – och jag svarar alla när de hör av sig.«

När Lamin, Pato och Pablo ses i MFG Studios på Döbelnsgatan i Stockholm några dagar före jul kommer Pato från ett möte med elbolaget Fortums VD. Som en del av Fryshusets Up & Coming Executive Program har olika näringslivstoppar tilldelats varsin mentor – »streetsmarta människor« som tagit andra karriärvägar än de traditionella. Pato konstaterar:

– Någon fick Apotekets VD, någon fick VD:n för Arlanda Express. Jag fick Fortums Anders Egelrud som min adept. Alla bara: »Hänger du med Lamix eller?« Jag bara: »Nej, jag hänger med Anders! Han är min grabb.«

Pablo har å sin sida köpt en ny dator men glömt de tillhörande sladdarna. Därmed kan de inte arbeta som planerat. Men de umgås en stund ändå och turas om att berätta om hur Hey Baby blev till.

– Medan Pato höll på med Nivy arbetade jag på Anders Bagges produktionsbolag, berättar Pablo. Då kom Pato och pratade om en kille som hette Lamix och sa: »Han är fett bra, grym på melodier. Kan du ge honom en chans att spela in något?« Jag hade fullt upp med annat och var egentligen inte intresserad av att göra något mer. Jag kollade upp Nivys Si ingenting som Lamin hade varit med på, plus en låt där han gästade någon Ex On The Beach-deltagare. Jag blev inte direkt superimponerad. Det var mer: »Jag gör det här för min bror.«

Pato ordnade studiotid för att duon skulle spela in två låtar. Det blev en helt annan upplevelse än vad Pablo förväntat sig.

– Vi skrev en låt jäkligt snabbt, det gick väldigt bra och sedan kom Jireel och alla Lamins polare förbi. Vi hade bara fett kul, det var stökigt och roligt och man kände direkt att det fanns en connection. Efter att vi spelat in två låtar sa Lamin: »Jag ska skaffa fram mer pengar så kan vi spela in mer.« Men jag kände: »Nej, det behövs inte, vi kör på ändå.« Vi blev bra vänner direkt.

I Lamin såg Pato inte bara en talangfull rappare och sångare – han såg också potential i Lamins redan stora sociala medier-publik.

– Jag hade sett pajasgrejerna han lade upp på Snap och Insta, säger Pato. Fattade att i Lamin, Jireel och deras grabbar fanns det driftiga kids som talade direkt – live – till sin publik, kanske för första gången i historien. De var redan populära hos vissa grupper. Så jag sa till honom: »Vi ska omvandla alla som följer dig till att bli fans av din musik – inte av ditt clowneri.«

Samtidigt:

– Jag fick lyssna på det som Lamin och Pablo hade spelat in. Pablo var som ofta väldigt mörk i sina produktioner, och Lamin lät liksom fett grinig. Det skulle vara tufft och hårt. Så jag förklarade: »Bror, det speglar inte den jag träffar. Jag vet att du har gått igenom shit, men när jag ser dig på Snap så dansar, driver och skojar du. Det är därför du är populär. Din musik måste spegla det också.«

En dag dök Lamin upp i studion och beatboxade en rytm för Pato.

– Jag hörde beatet en gång och sa: »Där är den. Det är vår hit.« Sedan satte han sig med Pablo som började skriva musiken, och jag vet inte hur han gjorde det, men när jag fick höra den var jag 100 procent säker på att det var en smash.

Lamin och Pato hjälptes åt att skriva texten. Pato hade burit med sig en textrad nedskriven i anteckningarna på sin telefon: »Jag dör för dig, jag lever tills jag dör för dig.« Den fick bli låtens refräng.

– När jag spelade upp den för några producentkompisar var jag fortfarande så där … lite osäker, säger Pablo. En sa att han gillade den, men att den inte skulle funka på radio för att den var för hård. Men det var ju det jag tyckte var najs. Några andra sa att låten var bra och att den borde heta Jag dör för dig.

– Det är en ganska typisk låttitel, säger Pato. Men det Lamin sjöng – »hey baby« – det kan man göra en T-shirt av. Låttiteln måste vara T-shirten. Det kan också vara en hashtag.

När Hey Baby var färdig påbörjade gruppen ett skräddarsytt PR-maskineri. De såg till att Lamin fick gästa låtar av olika artister, så som Pablo Paz egen låt Waves och senare på Stors Armani.

– Det gjorde att folk väntade på vad Lamin skulle göra härnäst, säger Pato. Alla bara: »Ah, Lamix dödade den.« Och: »Ey, han kommer att gå långt.« Det var bara sådana kommentarer.

– Jag hajpade att jag skulle släppa låten hela tiden på mina sociala medier – i tre månader, säger Lamin. Jag sa till Pato: »Nu släpper vi.« Och han bara: »Nej, vi väntar.« Vi fortsatte hajpa – och sedan var det bara: Boom.

Killarna konstaterar att släppet knappt aviserades på vanligt vis, genom exempelvis Facebookannonser. Dessutom inkluderades låten inte på Spotifylistan »New Music Friday« som ny musik vanligtvis hamnar på för att hjälpa artisterna att få fler lyssningar.

– Ändå fick vi en mille streams efter typ en vecka, säger Pato. Det betyder att det bara var allt vårt hårda arbete som gjorde att vi lyckades.

Lamin har ungdomens kaxighet intakt när han berättar om gruppens beslut att lämna Nivy för att istället starta det egna kollektivet NBL.

– Jag sa till dem: »Jag svär på allt, jag ska göra det här bolaget till ett av Sveriges största.« Tog mig åtta månader. Nu är vi här.

Det återstår några dagar till Lamins tjugoårsdag. Efter den ska han fira annandag jul med att spela på Ritz Nightclub i Örebro. Han säger att han nyligen pratade med sin mamma, som släppts efter ett år i fängelse. Hon berättade att hon hade fått en ny lägenhet.

– I dag är jag helt själv. Jag jobbar för fullt, försöker försörja mig själv. Allt är vitt, jag betalar skatt, jag pluggar för att ta körkort.

Lamin tillbringar så mycket tid han bara kan i studion. Elsa Ekman, som fortfarande är nära vän med Lamin, tror att den har blivit hans räddning.

– Han är fortfarande samma Lamin som älskar att stå i centrum, säger hon. Men han behöver gemenskap, och det är tur att han fått det här sammanhanget – annars kunde han ha fortsatt hänga med folk som dealade. Nu är han lugnare och har inte så bråttom. Jag tror att han vågade släppa taget om det gamla när han fattade att det kunde funka med musiken. Studion har blivit hans andra hem, eller till och med hans första.

Medan Pato rusar vidare från studion till nästa möte dröjer sig Pablo och Lamin kvar ett tag. De pratar om den kommande EP:n och planerna på att därefter låta Lamin spela in med några andra låtskrivare och producenter. Till slut enas de om att det viktigaste är att de tre får fortsätta skapa musik tillsammans.

– För mig har musiken aldrig handlat om pengar eller om att göra hits, säger Pablo. Ibland får man ingenting gjort, bara chillar, ibland får man en idé. Och då uppstår de där magiska stunderna. För mig handlar det om att vara här i studion och göra det vi gillar.

Lamin snurrar otåligt på sin kontorsstol medan han tuggar på en godis.

– Alltså, hur ska jag förklara det? Man behöver inte vara blod för att vara släkt. Folk tror att det bara handlar om musik mellan oss, men det är bara en grej vi gör. Vi pratar om allt annat. Pato och Pablo är som mina storebrorsor.

Sedan ler Lamin Mbergan, som om han har kommit till en viktig insikt.

– Det här är att göra musik med sin familj!