Ni har sagt att de som besöker Sahara Hotnights replokal brukar reagera på »den sjukt dåliga stämningen«.
Maria Andersson Lundell: Det är bitvis hätskt och otrevligt när vi repar. Som om vi vore fyra syskon som sitter där och bråkar.
Johanna Asplund: Vi lindar inte in nåt. Istället för att säga: Åh, bra idé, men skulle du kunna göra så här? Säger vi rakt ut: Jag tycker att det är en skitdålig idé.
Hur mycket av den hårda tonen beror på att ni har spelat ihop sedan 1992?
Johanna: Allt. Men du har ju blivit bättre på att kommentera Jennies gitarrspel med att säga: Kan du spela så där istället?
Maria: Menar du att jag blivit trevligare?
Johanna: Du är trevligare nu än vad du var för 15 år sedan, ja.
Maria: Vi har mer integritet i dag. Vilket innebär att vi inte är där och petar hela tiden. Förr gick vi över varandras gränser mycket mer, nu har vi mer distans till varandra. Det finns ett mått av respekt mellan oss. Men man får ju inte vara för respektfull mot varandra.
Hur höga krav har ni på varandra?
Johanna: Sjukt höga. Efter varje spelning är det alltid nån som ska analysera vad som gick fel och vad som hade kunnat gå bättre.
Maria: I ett band är man så beroende av varandras prestationer. Att vi håller varandra i schack är en sorts perfektionism. Vi är rädda att allt faller om någon är slapp.
Är ni rädda för att allt kan falla när som helst?
Johanna: Det tror jag inte, men för att vi ska bli besvikna på det vi gör. Och att vi inte har gjort vårt yttersta.
Maria: Det är så nyckfullt att vara ett band. Det är svårt att mäta framgången och hur mycket man själv kan påverka den. Så många både inre och yttre faktorer spelar in. Och även om utfallet inte har med oss att göra så blir det ofta att vi felsöker inom gruppen.
I början av 00-talet tillhörde Sahara Hotnights den våg av svenska rockband – som The Hives och The Soundtrack of Our Lives – som satsade hårt på att slå i USA. Hur ser ni på den tiden i dag?
Johanna: Den var både superhärlig och skitjobbig. Många dörrar stod öppna för oss, men vi körde sönder oss totalt. Den roligaste perioden var när vi turnerade med skivan Jennie Bomb som gavs ut av ett mindre bolag. När vi plockades upp av ett storbolag växte förväntningarna och istället för att spela på collegeställen behövde vi vara med på musikgalor för tonåringar. Vi hamnade på platser och i sammanhang där vi absolut inte ville vara. I efterhand önskar jag att nån kunde ha prioriterat annorlunda och sparat på vår energi.
2011 tog ni en paus som varade i tio år. Varför?
Maria: Det hade gått så lång tid sedan vi tog det aktiva valet att vara tillsammans. Det hade bara rullat på. Till slut blev vi nednötta. Men efter pausen kunde vi se nyktert på det och välja varandra igen.
Vad lärde ni er av att vara ifrån varandra?
Johanna: Att stå på egna ben och skapa någonting utanför bandet behövdes för att vi skulle bli tryggare i oss själva och inte bara ha Sahara som enda identitet. När man har spelat ihop i så många år som vi har så går det på automatik. Jag kunde känna varje trumslag som Josephine skulle ta, och det var en känsla som inte gick att återskapa när jag spelade med andra band.
Detta är ert andra album efter er comeback. Ljudmässigt låter det som en tillbakagång till ert skramliga livesound.
Maria: När vi gjorde förra skivan hade vi inte en massa konserter bakom oss, så den blev mer av ett studioalbum som inte alls var färgat av liveframträdanden. Det var en skitspännande process som kändes rätt att göra där och då; det var viktigt för oss för att vi skulle tycka det var kul att vara tillsammans igen – utan att det skulle låta som det gamla vi. Men när vi började spela live och lade på det som faller sig naturligt för oss – så som dynamiken och adrenalinet – lät det annorlunda. Det var som att vi insåg: Just det, det är ju så här vi egentligen låter! Det blev startskottet för den här nya skivan.
På första spåret på ert nya album No One Ever Really Changes sjunger Maria: »Were we always like this?« Speglar det hur ni ser på Sahara Hotnights, eller hur andra ser på er?
Maria: Jag har skrivit texterna ur ett mer personligt perspektiv. Men jag tycker att raden »no one ever really changes« går att applicera på mycket: att det är svårt att komma ifrån den man egentligen är i grunden, att man har orimliga förväntningar på att man ska förändras och bli en bättre människa. Jag tycker att den passade som både retorisk fråga och ett påstående. Den gäller även oss i bandet, att vi i slutändan är de vi alltid har varit. Det finns en sorg i det. Men också en trygghet.
Sahara Hotnights
Bildades 1992 i Robertsfors.
Innan de blev ett rockband var de en Turtles fanklubb där de skrev egna historier om de muterade ninjasköldpaddorna.
Albumdebuterade 1999 med C’mon Let’s Pretend.
Deras musik har medverkat i tv-spel som Burnout 3: Takedown och filmer som Jackass: The Movie.
Tog en paus 2011 och gjorde comeback 2022 med albumet Love in Times of Low Expectations.
Blev 2025 invalda till Sweden Music Hall of Fame.
Den 13 februari 2026 släpps deras åttonde album, No One Ever Really Changes.
Vad vill du att Filter ska skriva om? Tipsa oss!
