När Inez Karlsson öppnar bildörren vid parkeringsplatsen utanför Hawthornes galoppbana i sydöstra Chicago möts hon av den välbekanta stanken från de närliggande oljeraffinaderierna.
Avståndet till jockeyrummets ingång är knappt femtio meter, men sträckan är tillräckligt lång för att Inez ska hejdas av ett otal människor som vill hälsa. En spelmissbrukare med trasiga tänder, söndersliten tröja och jeans som är stela av smuts ger henne en öm klapp på axeln och förklarar att han saknar henne. En dvärgväxt måldomare i kritstrecksrandig kostym ropar »Hello Inez!« och en stallägare i sprött hår och instoppad westernskjorta ger henne en förvånad kram:
– Är du tillbaka, baby? Jag hörde att du hade slutat.
Vad vill du att Filter ska skriva om? Tipsa oss!