När Inez Karlsson öppnar bildörren vid parkeringsplatsen utanför Hawthornes galoppbana i sydöstra Chicago möts hon av den välbekanta stanken från de närliggande oljeraffinaderierna.
Avståndet till jockeyrummets ingång är knappt femtio meter, men sträckan är tillräckligt lång för att Inez ska hejdas av ett otal människor som vill hälsa. En spelmissbrukare med trasiga tänder, söndersliten tröja och jeans som är stela av smuts ger henne en öm klapp på axeln och förklarar att han saknar henne. En dvärgväxt måldomare i kritstrecksrandig kostym ropar »Hello Inez!« och en stallägare i sprött hår och instoppad westernskjorta ger henne en förvånad kram:
– Är du tillbaka, baby? Jag hörde att du hade slutat.
Inne i jockeyrummet, där industridoften blandas med dunstar av osande hästbajs, fortsätter frågorna. Hennes forna kollegor halvligger i en lerig TV-soffa i väntan på sina lopp. De påminner om rymdvarelser med sina korta, anorektiska kroppar och sin tunna hud. Inez assistent Kenny, en stissig liten man med kulmage och ryckande tics i ansiktet, rusar fram när han får syn på henne.
