Jacob Frössén

Trumtakten motorik är så basal att det är svårbegripligt att någon ens har orkat namnge den.

Du tar den vanligaste grundrytmen, markerade fjärdedelar – ett, två, tre, fyr – och spelar de två första med bastrumman, den tredje även med virveltrumman, och sedan enbart bastrumman igen. Upprepa till ett malande bom-bom-pscht-bom-bom-bom-pscht-bom-bom-bom-pscht-bom-bom-bom-pscht och så vidare. För att få till lite variation: dräm till cymbalen eller dubblera virvelslagen efter några takter. Börja sedan om från början.

Denna trumtakternas svar på köttbullar med makaroner är ett av adelsmärkena för musikstilen krautrock. Den mest arketypiska utövaren, tysken Klaus Dinger, trummade först åt Kraftwerk – under den tid då Ralf och Florian fortfarande var långhåriga och spelade instrument som tvärflöjt och fiol – och startade sedan bandet Neu!

Dinger var frenetisk, han bara pågick: bom-bom-pscht-bom-bom-bom-pscht-bom-bom-bom-pscht … I evighet. Över detta bankande lade gitarristen Michael Rother atmosfäriska ljudmattor och själva upprepandet gjorde att lyssnaren sögs in i ett slags flummigt gung; om något upprepas tillräckligt slaviskt uppfinner hjärnan egen variation, och den lilla variation som trots allt finns upplevs som enorm. Schamaner och naturfolk har följt samma princip sedan tidernas begynnelse.