Såsom i en spegel

Under rättegången mot Södertäljenätverket fick svenska folket bevittna avslöjandet av den mest maffialiknande organisation landet haft. Journalisten Baris Kayhan såg en annan berättelse: om barndomsvänskap, svek, tragik – och sitt eget liv.

De första viskningarna kom redan sommaren 2004.

En man i stadsdelen Ronna i Södertälje vaknade mitt i natten av konstiga ljud, som om någon rörde sig i hans hus. När han gick upp möttes han av tre eller fyra maskerade män som brutit upp skåp och kastat saker över ända. De attackerade honom, men han lyckades fly till sin granne som larmade polisen. Klockan tjugo över fyra på morgonen stormade polisen in i huset och fann att rånarna lämnat platsen – och att mannens fru låg död i sovrummet.

Polisen fick intrycket av att många av Södertäljes invånare visste vilka som låg bakom rånmordet, men lyckades knappt få någon information ur någon. Ingen ville ställa upp som vittne.

En septembernatt året därpå small pistolkulorna mot Södertälje polisstation. Dån som från fyrverkerier fyllde natten, fönsterrutor krossades, poliser ålade längs golvet i skydd från skottsalvorna.

När skotten tystnat försökte chockade poliser bringa ordning i vad som egentligen hänt. Av rädsla för ett nytt våldsutbrott ringdes piketstyrkor in för att skydda stationen. Södertälje förvandlades till en belägrad stad.

De misstänkta? Samma grupp av människor som det viskats om 2004. I medierna började det ryktas om att Södertälje styrdes av ett nätverk av kriminella – ett trettiotal män i 25- till 50-årsåldern, de flesta dömda för narkotika- och våldsbrott. De kallades snart för Södertäljenätverket, eller Syrianska brödraskapet, och var redan alltför bekanta för många av stadens invånare. Undan för undan fick de nu också alltmer utrymme i polisens och de nationella mediernas medvetande.

2009, dagen före julafton, rusade en maskerad man in i föreningslokalen Café Oasen i Södertälje och avrättade en 25-åring som satt vid ett bord. Offret visade sig vara medlem i X-team, en supportergrupp till det kriminella MC-gänget Bandidos. Polisen misstänkte att mordet var följden av stridigheter mellan X-team och »en annan klubb«. Huvudmisstänkt: en 18-åring med kopplingar till Södertäljenätverket.

Följande vår skadades två män ur Nätverket när de satt i en bil på Ekdalsvägen. Fyra personer med kopplingar till X-team greps och flera häktades för mordförsök.

Vedergällningen kom efter tre månader, återigen på Café Oasen. Den 1 juli 2010 tog sig två beväpnade män in i föreningslokalen. Den ene av skyttarna attackerade en man som försökte gömma sig bakom en soffa – han ställde sig över honom och överöste honom med skott. Den andra skytten dödade en man genom att skjuta honom i bröstet. Sedan försvann de från mordplatsen på två mopeder.

Snart syntes de inblandades namn i tjocka, svarta bokstäver i varje tidningsrubrik, och deras bilder täckte varje uppslag. De två döda var Eddie och Yaacoub Moussa, bröder till X-teams president i Södertälje, Dany Moussa. Hjärnan bakom attacken troddes vara Bernard »Berno« Khouri, utpekad som en av ledarna för Nätverket. Med de blodiga uppgörelserna som kulmen rullades det sakteligen upp en berättelse för allmänheten om allt mäktigare organiserad brottslighet, om tystnadskultur och hot som krupit in i så gott som alla samhällets lager.

En av de journalister som började granska den organiserade brottsligheten i staden och den gigantiska polisutredning som nu omgärdade Nätverket var Baris Kayhan på Sveriges Radio. Som svenskkurd från Visättra kände han att det var »naturligt« att han började titta på ämnet. Han kunde »relatera till grabbarna i Nätverket«.

– I min journalistklass var jag den enda svartskallen, säger Baris. På Sveriges Radio var det vitt och medelklass. Jag träffade knappt på någon i jobbet som hade den förortsbakgrund som jag hade. Därför hade jag en massa ingångar som ingen annan hade. Jag menar: jag kände »Bernos« kusin. Han visste vem jag var från när jag var en liten skitunge i Flemingsberg.

När rättegången – den största i Sveriges historia – inleddes i november 2011 var Kayhan en del av det enorma pressuppbåd som rapporterade från tingsrätten. Timme efter timme av telefonavlyssningar. Förhör efter förhör med vittnen och anhöriga. Bevis efter bevis som lades fram för att visa att Södertäljenätverket var en hierarkiskt uppbyggd kriminell organisation, skyldig till bland annat tre mord, människorov och flera fall av utpressning.

Men genom förundersökningen skymtade även en större bild fram: om hur utredningens huvudpersoner – levande och döda – varit tätt sammanknutna sedan barnsben. I ett förhör beskrev den överlevande brodern Dany Moussa sin fiende Berno Khouri som »en barndomsvän« han inte umgicks med längre. Informationen kittlade Baris.

– Jag insåg att det som vi tyckte var början på storyn i själva verket var slutet för dem. Jag undrade var det egentligen hade gått snett för dem.

Han fortsätter:

– Kriminalitet är omgärdat med så mycket rädsla och mytbildning. Antingen är det bara identitetslösa offer – döda svartskallar – eller så är det romantiserade bilder av maffian. Men jag kände killar som de i Nätverket. Jag fattade vad de hade gått igenom – att om mitt liv tagit lite andra vändingar hade det kunnat vara jag.

 

Familjen Kayhan kom till Visättra från Tavsancali i Kulu i Turkiet 1989. Fastän Baris var född någon gång vintern 1982 stod det i hans pass att hans födelsedag inföll 1 januari 1981.

Pappan hade flyttat i förväg som arbetsimmigrant innan mamman och de sex barnen följde efter. De var en av kanske fem, sex invandrarfamiljer i området – de flesta andra med utländskt påbrå bodde i angränsande Flemingsberg.

– Fram till någon gång under mellanstadiet var jag ganska lugn och skötte skolan okej, säger Baris. Även om jag och min storebror ofta gick till typ Åhléns eller Konsum för att sno saker.

När Baris började högstadiet på Flemingsbergsskolan blev det dock »mycket värre«. Hans instinkt var att inte vilja göra som alla andra: han skolkade hellre än att gå på lektionerna, hamnade i bråk med klasskamrater och orkestrerade fler och värre stöldplaner. Till slut fick skolan nog och placerade om Baris till Källbrinksskolan, där han fick gå om sjunde klass.

– Där träffade jag på ett nytt problem: smårassar. De gick i nian och jag i sjuan. Jag minns en gång när jag var på väg hem från någon fritidsgård med några polare och de hoppade fram med rånarluvor ur buskarna och skrek: »På turkjäveln!« Jag blev lack – för jag är kurd, ju. De sköt med frusna paintballkulor och en träffade mig i ansiktet. En liten bit av den kulan syns fortfarande i min tandrad på röntgenbilderna när jag är hos tandläkaren.

Han avrundar:

– Vi jiddrade många gånger med de rassarna. Men de förtjänade det.

Men även de övriga problemen fortsatte. Om Baris ringde hem till sina »svenska« kompisar och deras föräldrar svarade i telefonen sade de att deras söner inte var hemma, eller till och med rakt ut: »Jag vill inte att du ringer mer.« I skolan pekades Baris ut av rektorn som en av tre ledare för »en gruppering« av ytterligare ett trettiotal ungdomar som ägnade sig åt bråk och kriminalitet. Eller som Baris uttrycker det:

– De menade att vi var tre rötägg som påverkade alla andra i skolan negativt.

Baris dömdes vid ett tillfälle för utpressning och olaga hot, och när skolan misstänkte att han och några kompisar hade rånat en kille på hans plånbok kopplade de in polisen. De satte honom i arresten i hopp om att få ur honom information. Han såg hur andra äldre killar från Flemingsberg hade karvat in sina namn i en träbänk, och började göra detsamma.

– Jag satt där och ville vara cool, men samtidigt gick det upp för mig: »Wow, jag är verkligen på väg åt det här hållet.«

Baris blev utkastad även från Källbrinksskolan. Men han såg inte någon anledning att ändra på någonting.

– Jag blev utslängd från skolor, alla lärare hatade mig, morsan fick åka fram och tillbaka till »soc« hela tiden … mamma var najs, faktiskt. Hon tyckte bara det var en utvecklingsfas och att soc och skolan överdrev. Men det enda ansvar farsan tog hemma var att han spöade skiten ur mig när jag kom hem med polisen. Så när man inte har något att förlora – då fortsätter man. Det var kul att bråka och tjäna pengar.

Baris hamnade på en specialskola kallad »Kulan« i Flemingsberg ihop med »åtta andra rötägg«.

– Jag kände att jag inte skulle få deras respekt genom att slåss, och jag skulle inte få lärarnas respekt genom att vara en skithög. Så jag funderade: Hur sticker jag ut bland åtta idioter?

Baris svar: »Gör tvärtom.« Skolan såg att han ansträngde sig och valde att ge honom en speciallärare. Läraren var tidigare affärsman i Jugoslavien och hade varit med och arrangerat OS i Sarajevo 1984 – »det finns bilder när han är 29 år och står bredvid Samaranch« – men i Sverige hade han svårt att få jobb. Baris blev hans första elev.

– Alexander blev som en farsa för mig. Tack vare honom lyckades jag komma in på gymnasiet, även om det var med usla betyg.

Baris minns sin första svensklektion på Sjödalsgymnasiet i Huddinge. Alla elever skulle skriva en uppsats om hur deras sommar varit.

– Jag tyckte det gick skitbra, men sedan kommer läraren och säger: »Jag tror nog du behöver lite extra hjälp. Du ska få träffa den här läraren.« Så hon presenterade mig för någon jävla svenska två-lärare. Men hon var ju värdelös. Hon fokuserade på ergonomin, hur jag skulle sitta, istället för att lära mig grammatik och grejer.

Utan någon uppbackning från omgivningen föll Baris tillbaka i gamla mönster och även gymnasiet »gick åt helvete«.

Så vad skulle han göra med sitt liv? Ett tag funderade han på att bli restaurangägare, lite senare på om han kunde använda sin kunskap om den kriminella världen för att bli polis. Det senare förslaget sköts dock snabbt i sank av Baris äldsta bror.

En vecka efter studenten plockade han så, för första gången självmant, upp en bok: Brott och straff av Fjodor Dostojevskij.

– Jag läste slut den på några veckor och kände: »Det här kan jag ju också!« Viljan att läsa kanske fanns där innan, men när skolan tvingade på en det och man bara fick höra att man sög så sket man i det. Efter Brott och straff läste jag Sagan om ringen-trilogin. Jag satt med ordboken bredvid mig och för varje nytt ord jag lärde mig så kände jag mer och mer självförtroende.

Baris beslutade sig för att plugga upp sina betyg på Komvux. Han kände inte att han hade talang nog att bli författare, men kom fram till en genväg: han kunde bli journalist.

Efter att ha gjort högskoleprovet fem gånger sökte han in till journalistutbildningarna vid Göteborgs universitet och Mittuniversitetet i Sundsvall, och kom in på båda två. Eftersom han längtade bort från Stockholm och storstan valde han att flytta norrut.

Precis som tidigare ville Baris hellre gå sin egen väg än rätta in sig i ledet. Han struntade i att läsa kurslitteraturen – »Hur sticker man ut om man läser samma skit som alla andra?« – och kom sent, eller inte alls, till lektionerna. Det som inte stod i kursplanen var han desto mer intresserad av att läsa. Baris »tömde« Sundsvalls och Mittuniversitetets bibliotek på reportageböcker och plöjde dem på nätterna. Han köpte en radio på en loppis för 25 kronor och upptäckte hemma att kanalväljaren på maskinen var trasig och att han var evigt dömd att lyssna på P1.

Precis som under sin tidigare skoltid fick han flera av lärarna emot sig. Men han hängav sig åt reportageskrivandet och såg alltid till att försöka sälja de artiklar han hade producerat. Främst publicerades han i Gringo, en tidning om invandrarkultur som startades av Zanyar Adami och Carlos Rojas som en månatlig bilaga i Metro, samt Epigon, också den grundad av Rojas.

Samtidigt arrangerade Susanna Einerstam, då producent på P1:s Studio ett, en speciell radioutbildning på Sveriges Radio för »handplockade journalister med mångkulturell bakgrund«. I rekryteringsprocessen för att fylla upp de tre platserna vände hon sig till Gringo – och fastnade för Baris Kayhan. Han tackade ja direkt.

Bland det första han gjorde var dock att en kväll »ta en grogg eller två för mycket«, så att han inte orkade gå till jobbet dagen därpå.

– Då ringde Susanna upp mig och skrek: »Vet du vad din lärare sa när jag frågade om en rekommendation? ›Jag förstår inte vad du ser hos honom. Han kommer bara att sova bort jobbet, han kommer bara att slösa bort allt.‹ Så nu tar du och sätter dig i en jävla taxi. Fattar du inte vilken chans du har fått?«

Baris förstod att han blev utbildad av proffs – och med den insikten kom en ny respekt. Han kände igen namnen och rösterna han hade hört på den där trasiga radion. Av Anton Karis, reporter på Studio ett, blev han drillad i reportageberättande och ljudupptagningar, med Einerstam diskuterade han nya infallsvinklar, mod – och att det enda som räknades i slutändan var resultat.

– Hon var skittuff och extremt resultatorienterad. Ibland kunde hon skrika på mig när jag inte levererade, eller rentav skälla ut mig när någon annan råkat göra bättre ifrån sig. Hon lärde mig att man har mycket mer kapacitet än vad man tror.

Efter utbildningen på Sveriges Radio gick han vidare till praktik på Dagens Nyheter, därefter till Ekot. Sedan kom en period då han, som han själv uttrycker det, »tröttnade på journalistiken och flummade runt utomlands«. Alltjämt bar han dock med sig den där känslan av att vilja »sticka ut«: att använda sina erfarenheter och sina kunskaper till att berätta någonting ingen annan kunde berätta.

Frågan var bara vilken den berättelsen skulle vara.

 

Baris Kayhan återvände till radion och P4 Stockholm våren 2010 – samma år som Moussabröderna mördades på Café Oasen. Tillsammans med kollegan Maria Blomqvist gjorde han den första stora granskningen av Nätverket, deras sammansättning och brottslighet för P4 och Ekot. När åtalet mot 17 personer som misstänktes ingå i Nätverket lades fram på en presskonferens i november 2011 var Baris en av ett trettiotal journalister på plats.

– Då fattade man verkligen att det här var skitstort, och vilket jobb polisen hade lagt ner.

Baris såg också att åtalet var ett resultat av en delvis ny polisstrategi:

– Folk i Södertälje var lacka på våldet redan efter rånmordet på kvinnan 2004 – men då vågade ingen ställa upp och snacka. Likadant var det när bröderna mördades. Alla var rädda för Nätverket. Polisen hade spanare i vartenda hörn i stan som såg till att gängen inte kunde träffas, de hade skitmånga telefonavlyssningar, så grabbarna hade lärt sig att inte snacka i telefon – bara face-to-face.

Han fortsätter:

– Så polisen sket i att göra som de alltid hade gjort, att ta månader på sig med att spana, sedan häkta, sedan förhöra. De började leta efter små skäl – tillräckliga för häktningar – för att få bort killarna från gatan. De grep dem, och sedan började de samla bevis och hålla förhör. Det var tillräckligt för att folk som tidigare varit rädda skulle våga snacka.

Rättegången drog igång den 22 november 2011 och höll på i omkring ett halvår. Baris rapporterade löpande från processen.

Rättegången handlade om att bevisa Nätverkets existens, att visa att Berno Khouri varit med under uppbyggnaden och trots sitt nekande var ledaren för organisationen, samt att han därmed låg bakom mordet på de två Moussabröderna. Därtill talades det om att den organiserade brottsligheten i Södertälje var en pyramid i tre nivåer med fotsoldater ur Nätverket på det lägsta planet, pengatvättare och folk på bland annat Försäkringskassan som hjälpte till med bedrägerier på det mellersta, och de så kallade »imperiebyggarna« på det översta: framstående personligheter inom den syrianska gruppen – kyrkoledare och affärsmän – som sysslade med ekonomisk brottslighet.

En dag under rättegången satt Baris och tog stödanteckningar när han märkte att killen bredvid honom sneglade på honom. Killen hade kopplingar till Nätverket och betraktade honom storögt.

– Han sa: »Shit, du kan skriva, mannen!« För mig var det den enklaste saken i världen, men för honom var det avancerad svenska.

Baris påmindes återigen om hur nära han faktiskt var dem som rättegången rörde. Han hade en gång varit den där killen som inte ens kunde föreställa sig att skriva något på svenska, än mindre genomföra en högskoleutbildning.

– Efter gymnasiet hade våra liv tagit helt olika vägar, men vi delade samma hårddisk. Kommer du från orten är du programmerad på samma sätt: du ska inte gola, du ska stå upp för dina polare, du ska föra dig på ett speciellt sätt. Jag hade sedan valt att agera på ett sätt som rimmade bättre med samhällets förväntningar, men jag delade de delarna.

Dessutom:

– De var syrianer och jag är kurd. Det är ingen större skillnad på oss: vi kommer från samma område i Mellanöstern, vi delar många traditioner. Det enda som skiljer oss åt är att de är kristna och vi är muslimer. Jag var förprogrammerad på så sätt att det fanns vissa saker som inte behövde förklaras. Jag fattade vad de snackade om.

Ju längre tiden gick, desto mer kändes det som om bitarna föll på plats för Baris Kayhan. Han var insatt i fallet, han hade kontakter, han hade erfarenhet från den världen – men han var inte så nära den att han samtidigt saknade utifrånperspektiv. Det här var boken han skulle skriva.

– Jag kände: »Om inte jag berättar den här historien, vem ska då göra det?«

 

Han säger att han på allvar började researcharbetet 2012, ungefär samtidigt som domarna föll i målet. Då dömdes 18 av de 20 åtalade till mellan ett års och livstids fängelse. Berno Khouri fick det längsta straffet, bland annat för anstiftan till de tre morden. Efter att försvaret hävdat att en av nämndemännen i ärendet hade varit jävig uppstod dock kalabalik – och Svea hovrätt beslutade att rättegången behövde tas om. Därför dröjde det till den 25 november 2014, nästan tre år, innan domarna slutligen kunde fastställas när Högsta domstolen nekat prövningstillstånd. Däremellan hade Baris tackat nej till en fortsättning på radion, skrivit på ett kontrakt med Norstedts och börjat jobba på heltid med boken.

– Jag läste förundersökningen i ett halvår innan jag vågade göra något mer, berättar Baris. För man måste vara påläst när man ska snacka med de här människorna, de kan jiddra med detaljer och minnas fel. Dessutom får man mer respekt om man visar att man är påläst.

Våren 2013 träffade han en medlem i Nätverket som han ibland stött på i korridorerna medan den andra tingsrättsrättegången pågick.

– Han kände igen mig, så vi hälsade och jag berättade vem jag var och att jag hade planer på att skriva en bok och undrade om jag fick intervjua honom. Han blev tveksam. »Nej, men det är lugnt, jag känner Bernos kusin«, sa jag. »Okej, jag ringer kusinen och så tar vi ett möte – så får vi se om du är den du utger dig för att vara.« De ville veta: Är han polisinformatör eller inte? Så vi tre möttes – kusinen kände mig sedan tiden då jag var småkriminell, vi hade gemensamma vänner, och han kunde bekräfta: »Han är lugn.« Då frågade de: »Vad är din deal?« Jag sa: »Jag har tre regler: Jag väljer ingen sida, varken mellan de olika gängen eller mellan er och polisen. Ni kommer inte att få en krona av mig. Och jag tar inte en krona av er.« »Okej, absolut«, sa de. Men det svåraste återstod. »Du måste träffa Berno, det är han som bestämmer.«

Baris försökte få kontakt med Berno genom hans försvarsadvokater, och bad dessutom en »barndomsvän som kände några syrianer som kände några i Nätverket« om hjälp.

– En dag ringde min vän och sa: »Jag har fixat ett möte. De säger att du ska komma till Södertälje station.« Och så nämnde han något klockslag. Så jag drog ut dit utan att veta vad jag skulle förvänta mig. Jag var färgad av mediebilden som målats upp och var … kanske inte rädd, men orolig. Jag sa till mig själv: »Du går inte in i någon jävla bil, aight?«

När Baris kom fram till den avtalade mötesplatsen stod tre män och väntade – vid en bil. De tvingade in honom i baksätet och han, som kände igen några av dem från förundersökningen, försökte känna av stämningen genom att prata med dem. När bilen stannade hoppade de ur och öppnade en dörr. Baris hade ingen aning om var han befann sig.

Bakom dörren dolde sig en trappa som ledde ner i en källarlokal. För varje trappsteg Baris tog blev det mörkare och mörkare. Han kände pulsen stiga ju längre ner han kom – tills han nådde foten av trappan.

– Där satt folk och spelade kort och drack te! Det var en föreningslokal. Så jag lugnade ner mig, vi satte oss och pratade om dealen – samma som jag presenterat tidigare. Många kriminella är tveksamma till att prata med journalister – de ser det som att gola – men en av de här killarna var smart och hade fattat att de hade något på att vinna på att berätta sin sida av storyn. Så de sa: »Det låter spännande, jag ska snacka med Berno.«

Fick du snacka med Berno?

– Han satt i en bunker på Kumla och ville inte träffa några journalister. Men de tre spåren – kusinen, barndomsvännen och advokaterna – hjälpte mig. Så i augusti fick jag till slut till ett möte. Det enda sättet att komma ner i bunkern är med hiss, allt är gjort av betong och det är kallt. Man behöver passera genom metalldetektorer – det var två advokater och jag, under överinseende av två poliser. Då kunde man fortfarande träffa Berno ansikte mot ansikte, så innan vi gick in i rummet där vi skulle träffa honom frågade jag den ena advokaten: »Är det något jag ska tänka på?« Han sa: »Han är extremt bra på att läsa av folk. Han lägger märke till minsta grej.« Det gjorde mig inte mindre nervös, för det var ju han som avgjorde om jag skulle få tillgång till Nätverket eller inte. Dessutom: han var en diagnosticerad psykopat som hade dömts för inblandning i tre mord. Han kom in – stor som fan, väldigt trevlig, hade en stabil handskakning. Man märkte att han gillade att höra sin egen röst: han frågade mig om vem jag var, om att jag var kurd, om »Flempan«. Jag försökte tala så långsamt som möjligt för att hinna se hur han registrerade mina ord – och märkte att han inte gillade idén med boken. Men efter en timme där inne kom jag ändå ut med hans välsignelse.

Hur då?

– Han är väldigt trevlig men väldigt manipulativ, som många starka ledare är. Van vid att få sin vilja igenom. Han ville ha exponering i medierna och jag ville ha min bok, så vi gjorde en deal om att jag skulle göra något radioreportage samtidigt som jag fick tillgång till folk att intervjua för boken. I slutändan levererade jag inte min del av avtalet, för radion var inte så sugna på att göra något, men jag satte honom i kontakt med en journalist på Expressen. Så han fick ändå sin intervju. Som journalist får man inte kompromissa med opartiskhet och sådant – då förlorar man sig själv – men jag behövde hans hjälp för att kunna navigera i den världen. Så jag drog igång intervjuerna så fort jag kunde, för jag visste att ett ord från Berno skulle tysta allihop.

Hur gick det?

– Jag tog kontakt med en del av dem, men flera kom självmant till mig. Jag tror många av dem hade en känsla av att vara orättvist behandlade, av såväl medier som polis. De ville träffa någon som inte hade massor av förutfattade meningar – någon som bara lyssnade på dem. Samtidigt blev det tydligt att Nätverket bestod av olika grupperingar med olika viljor. Ibland blev jag blockerad för att de inte hade kommunicerat med varandra och blev oroliga. Om och om igen ville de kontrollera: »Vem är den här killen som intervjuar alla? Är han polis?«

 

För varje förhör Baris läste och varje ny intervju han gjorde framträdde en allt komplexare – men för Baris mer och mer bekant – bild. Om hur Dany, Jakob, Eddie och familjen Moussa kom till Sverige från Libanon 1984. Berno två år därefter. Hur Dany åkte in på stöldturnéer till Åhléns i Stockholm hellre än att gå i skolan och så småningom hamnade på Rösbergaskolan i en specialklass, »Kliniken«, för områdets värstingar. Samma sak skedde med Berno, som såg upp till och ville imponera på de äldre kriminella i grannskapet. Hur de två blev vänner och tillsammans ägnade sig åt att stjäla motorcyklar och göra inbrott, och allt oftare hamnade hos socialtjänsten eller hos polisen.

Baris såg hur deras vägar ömsom löpte parallellt med varandra, ömsom drog iväg åt olika håll. Hur Jakob Moussa tillsammans med sin äldre syster fick ta ansvar: hämta på dagis, köra till fotbollsträningar, se till att inga av småsyskonen blev slagna hemma. Hur Eddie Moussa blev elitfotbollsspelare i Superettanklubben Assyriska FF, fick libanesiskt medborgarskap och blev aktuell för landslagsspel till de asiatiska mästerskapen innan han skadade sig. Men också hur han i det dolda hade tjänat flera miljoner på att låna ut pengar med ränta och skapat sig fiender i Nätverket. Hur Bernos och Danys vänskap till slut förvandlades till motsatsen, och resulterade i Eddies och Jakobs död.

– Den biten var en sak som Berno inte ville prata om, eller ens erkänna. Jag försökte ställa personliga frågor om hans bakgrund, men han svarade bara: »Jag är ingen Milan Ševo.« Alltså: han såg ner på de människor som blottade sig och berättade om sig själva. Det var ett tecken på svaghet.

Till slut satte också Berno Khouri stopp för Baris intervjuande under en period. Han vet om att det finns delar i boken som kommer att uppröra ledaren och bär fortfarande med sig hans sista ord: »Du skriver väl inga dumheter nu?«

– Det var första gången jag kände att min bakgrund var till min nackdel. Det blir liksom: »Du har fått vara med, du har erfarenheten, du vet reglerna – och du borde veta bättre än att skriva de här grejerna. För du förstår hur känsligt det är.« Men i slutändan är jag trygg i att det jag skrivit är sant. Ofta när man läser svenska kriminalböcker är de baserade på vittnesmål från avhoppare, poliser eller anonyma personer. Jag är stolt över att jag har lyckats få folk som varit eller är en del av Nätverket att prata öppet, och över att jag inte gjort någon skillnad i trovärdighetsbedömningen på om jag pratar med en polis eller med en kriminell.

Det tog sex år från att det där fröet såddes i Baris huvud innan boken faktiskt kunde färdigställas. Det krävde att han tog sig igenom 56 000 sidor förundersökningsmaterial, säkert lika många sidor pressklipp, rapporter och böcker, samt omkring 50 olika intervjuer med åklagare, poliser, anhöriga, advokater och personer ur Nätverket.

Till slut kan ändå Baris Kayhan titulera sig det han i sin ungdom inte ansåg sig ha talang nog att bli: författare.

– Det är sjukt, när jag tänker tillbaka på min ungdomstid känner jag att den var en av de bättre perioderna i mitt liv. Då fanns det en sorts frihetskänsla i att bara göra vad man ville. Men hamnar du som Berno på barn- eller ungdomshem och allt går åt fel håll … då känner du att tärningen är kastad. Jag hade tur som fick hjälp, till exempel av min speciallärare Alexander, och att jag till slut tröttnade på det livet och hittade någonting annat. Lyckas du med att inte råka ut för några större snedsteg, som jag gjorde, då kan du vända på livet.

När han ombeds beskriva sin berättelse säger han att den inte är »glamorös för fem öre«, och att han inte tror att någon som läser boken kommer att vilja bli kriminell.

– Jag tror inte ens man vill vara en ledare som Berno. Visst, mot slutet hade han rätt mycket pengar och jäkligt mycket respekt, en snygg brud och så där. Men det han hade gått igenom för att få det … Det är inte roligt att vara kriminell. Kolla: du är nästan alltid pank, och när du väl har pengar har du det bara en kort tid. Du är alltid extremt stressad för att du ständigt har fiender och polisen efter dig. Dina vänner säger att de är lojala men blåser dig så fort de kan.

Baris Kayhan funderar ett slag.

– I grunden berättar jag så ärligt som möjligt om killar som inte har så bra självförtroende och som valt fel väg i livet – men de försöker ändå ta sig fram på den efter bästa förmåga.