I konstnären Ann Wolffs trädgård, någon kilometer från Visby ringmur, står en oansenlig snickeribyggnad. Insidan är ljus och luftig och full av Wolffs verk. En gjuten staty av en svart kaja bredvid ett glasblock där fågeln lämnat sitt avtryck, som om den varit fastfrusen i det blå glaset. Kolteckningar som liknar huvudfotingar med röda broderade korsstygn. Bronsskulpturer av konstnärens egna underben och fötter, som hon fotat i närbild till stora affischer.
Ann Wolff drar upp byxbenet för att visa originalet.
– Alla de här fantastiska strukturerna på mina ben kunde jag inte se förrän jag gjorde en avgjutning av dem. Ser du vad vackra de är? De ser ut som berg, eller som att jag är ett gammalt träd. Det gav mig faktiskt en annan syn på åldrandet, det är nästan som en tröst – jag tillhör landskapet, jag är en del av universum.
86 år gammal har hon haft en del tankar i ämnet. Hon ursäktar sin dåliga hörsel och bristande syn – »ett helvete för en bildkonstnär«. Anns make Dirk Bimberg kommer in från trädgården, klädd i jeans från topp till tå och med en keps på hjässan. Hon presenterar honom som sina »fjorton assistenter«.
Tidsbegränsat erbjudande
Du behöver vara prenumerant för att läsa vidare. Just nu: 0 kr första månaden för digital prenumeration!
Har du redan ett konto? Logga in här.
- Mer:
- Porträtt
- Konst & scen
Du har väl inte missat?
