59 minuter som förändrade Sverige

Efter tolv års efterforskningar fann journalisten Thomas Pettersson vad alla tidigare gått bet på. Det här är berättelsen om Skandiamannen och mordet på Olof Palme.

Det blev ett biobesök till slut för Olof och Lisbeth Palme, den där fredagskvällen i februari 1986. Efter en del dividerande med sonen Mårten och hans flickvän bestämde de sig för Bröderna Mozart – en film där Olof Palme erbjudits att medverka men tackat nej.

Paret Palme lämnade lägenheten på Västerlånggatan 31 strax efter 20.30 för att ta tunnelbanan till Rådmansgatans hållplats i närheten av biografen Grand. Livvakterna hade skickats hem tidigare under dagen; inget ovanligt i det, bevakningen av landets statsminister var på hans eget initiativ den minsta nödvändiga.

Nere på perrongen i Gamla stan tjoade en överförfriskad fredagsfirare »Tjenare Palme!« och Olof hejade tillbaka. Vem som helst kunde hamna på armlängds avstånd med landets statsminister, och en blivande biobesökare promenerade så nära paret Palme hela vägen från Rådmansgatans tunnelbaneuppgång till biljettkassan att han tidvis hörde vad de talade om. Han, liksom många andra, förvånades över att inga livvakter syntes till.

Annons

När makarna Palme väl hämtat ut sina biljetter blev de stående utanför entrén tillsammans med sonen och hans fästmö. Mårten hade missat att filmen startade 21.15, så det blev att bida sin tid en kvart. Bland de väntande biobesökarna knuffade man på varandra: »Titta, där är ju Palme!«

Väl inne i salongen fanns en del personer som var personligen bekanta med statsministern och som nickade igenkännande. TCO-ordföranden Björn Rosengren med fru Agneta satt i fåtöljerna precis bakom paret Palme, så de hann prata lite jobb innan reklamfilmen drog igång och Lisbeth hyssjade åt dem.

Filmen slutade 23.07 och paret Palme dröjde sig kvar i salongen innan de gick ut i foajén, där Olof fångades av ett kort samtal med en tonårstjej som ville ha »mer pengar till kulturen«. Rosengrens resonerade sinsemellan om att erbjuda Lisbeth och Olof skjuts hem, men avstod från att fråga.

Ute på gatan blev Olof och Mårten stående med sina respektive utanför ABF-husets bokhandel bredvid biografen. De diskuterade fortsättningen av kvällen. Under samtalet noterade Mårten en stillastående man som stirrade in i bokhandelns fönster, med ryggen vänd mot dem. Han uppfattade honom som runt 40 år gammal, cirka 180 centimeter lång och kraftigt byggd, med en blå täckjacka som gick ner en bra bit över benen samt en keps med knäppe till skärmen och troligen även stålbågade glasögon.

Vid kvart över elva skildes paren åt, och Lisbeth och Olof promenerade Sveavägen söderut på väg hem till Gamla stan. Efter en bit ville Lisbeth kika in i ett skyltfönster på andra sidan gatan, så de sneddade över till Sveavägens östra trottoar där det stora Skandiahuset dominerade kvarteret. Här var betydligt färre människor i rörelse. Makarna dröjde sig kvar en stund utanför klädbutiken Sari innan de fortsatte hemåt. Olof Palme närmast fasaden, med Lisbeth arm i arm på höger sida.

 

Inne på försäkringsbolaget Skandia tänjde grafikern Stig Engström på stegen på vägen mot entrén. Han hade mycket att göra på jobbet – som vanligt, om han fick säga det själv – och hade jobbat över. Han bar en mörk trekvartslång rock, mörka byxor, lågskor och keps. I handen höll han sin handledsväska i brunt skinn.

Stig Engström nådde skjutdörrarna till receptionen och drog sitt tidkort i kortläsaren. Klockan var 23.19. I entrén satt två väktare, varav Engström kände den ena ganska väl, men denna dag var det inte läge för att byta mer än några korta ord, det fanns det helt enkelt inte tid för. De båda väktarna såg Engströms breda ryggtavla passera ut genom Skandiahusets entré på Sveavägen 44 innan han försvann ut på trottoaren.

Vilka mer befann sig där ute på gatan?

I Skandiakvarterets södra ände, där Sveavägen korsas av Tunnelgatan, fanns konstruktören Anders Björkman. Lätt berusad efter ett firande med några arbetskamrater från Bofors Aerotronic hämtade han andan en stund innan han tänkte bege sig hemåt. Han passerades av kocken Nicola Fauzzi, som hastade förbi i norrgående riktning, lite trött efter kvällens jobb. När Fauzzi passerat Skandiahusets entré upptäckte han till sin förvåning paret Palme komma gående. Han mötte dem »utan att hälsa« och noterade att de inte var ensamma på trottoaren: en man följde statsministerparet på 5–10 meters avstånd. »Det måste vara en säkerhetsvakt«, var Fauzzis spontana reaktion, men sedan ändrade han sig. Mannen rörde sig klumpigt, närmast haltande, och verkade för gammal för att vara livvakt. Han bar en Tensonliknande blå jacka som nådde till lårens mitt, i övrigt reflekterade inte Fauzzi över hur mannen såg ut.

Rekonstruktion av Fauzzis möte med paret Palme. Mannen Fauzzi observerade bakom makarna. Foto: Polisens arkiv.

Utöver paret Palme och den man som gick bakom dem befann sig 22 personer i närheten av korsningen Sveavägen/Tunnelgatan när klockan blev 23.21: Boforskonstruktören Anders Björkman, som nu var alldeles nära gathörnet, och Lars Jeppsson, som tagit en paus bakom en byggbarack en bit in på Tunnelgatan – övriga satt antingen i någon av de bilar som stannat för rött ljus i korsningen eller rörde sig på andra sidan Sveavägen. För dessa människor var den 28 februari 1986 så här långt en helt vanlig dag.

Varför skulle de fästa någon större vikt vid vad som försiggick omkring dem? Våra sinnen översköljs ständigt av intryck. De som saknar signifikans för oss sorteras bort mer eller mindre omedelbart, annars skulle våra hjärnor bli överbelastade.

Anders Björkman såg tre personer, vilka han uppfattade som två kvinnor och en man. Han fick intrycket att de gick tillsammans och att de därför kände varandra. Själv var han bara tre meter ifrån dem när mannen i sällskapet utan förvarning avlossade två skott, med någon sekunds mellanrum. Det lät mer som påsksmällare eller avgasknallar från en bils varma avgasrör, konstaterade senare flera vittnen.

Olof Palme föll framåt, som om all styrsel i kroppen försvunnit. Gärningsmannen försvann springande därifrån, bort från Sveavägen och in i Tunnelgatans dunkel.

Andra personer i närheten av brottsplatsen uppfattade knappt vad som faktiskt hänt. För vittnen på avstånd, eller inifrån någon av bilarna på Sveavägen, såg det mest ut som ett vådligt slagsmål mellan några fyllskallar, där den mindre av A-lagarna föll handlöst i backen. Andra uppfattade det som om gärningsmannen från att ha väntat i gathörnet smög sig på ett promenerande par bakifrån och avlossade två skott. Ytterligare andra tyckte sig minnas att paret hade något slags kontakt med mördaren innan denne helt överraskande tog fram ett vapen.

Annons

Eftersom skotten föll praktiskt taget samtidigt som trafikljusen växlade till grönt för den nord-sydligt gående trafiken, kunde de bilar som stannat för rött snabbt svänga in på den breda trottoaren intill den skjutne. Inom loppet av några sekunder rättade tre fordon in sig i ett led bredvid brottsplatsen.

Allra närmast parkerade en taxichaufför som kopplade upp sig mot Solna taxi för att be operatören kontakta larmcentralen och som blev kvar i bilen väntande på svar. Under tiden följde han gärningsmannen med blicken, där han sprang mellan Skandiahusets vägg och byggbarackerna som stod placerade längre in på Tunnelgatan. Samtidigt rusade hans passagerare Stefan Glantz ut till den skjutne på gatan; strax före honom kom tonåringarna Anna Hage och Karin Johansson hastande från en bil som endast stannat till för att släppa av dem.

Framför taxin parkerade en Chevroletvan vars förare greppade sin biltelefon för att ringa 90 000 men i upphetsningen slog fel nummer. Som tredje bil stannade en BMW vars ägare i vanliga fall hade en biltelefon monterad i bilen men som med tanke på stöldrisken i Stockholm hade lämnat den hemma. Han observerade Anders Björkman, som i blå täckjacka, mössa och skägg förskrämt kikade ut från entrén till butiken Dekorima i hörnet Sveavägen/Tunnelgatan. BMW-ägaren insåg att Björkman borde ha gjort viktiga iakttagelser, och när denne visade tecken på att vilja lämna platsen steg han ur sin bil för att se till att ögonvittnet stannade kvar.

Polisens rekonstruktion: Björkman demonstrerar sin position efter mordet. Foto: Polisens arkiv.

Först med att larma polisen blev istället taxichauffören Anders Delsborn, genom Järfälla taxis växel. Även han hade stått stilla för rödljusen; Delsborn svängde in till trottoarkanten på den andra sidan av Sveavägen, där han släppte av sina passagerare och tog betalt innan han skyndade över till brottsplatsen.

Inne på Tunnelgatan hörde Lars Jeppsson skotten, men eftersom gärningsmannen flydde på den andra sidan av byggbarackerna skymtade Jeppsson honom först när han passerat – och var på väg mot trappan till Brunkebergsåsen. När mannen hunnit halvvägs uppför den långa trappan vågade Jeppsson lämna sin undanskymda position för att spana mot korsningen varifrån skotten hörts, och såg då att fyra–fem personer samlats runt en fallen person.

Han förstod vad som hänt och vände sig om för att spana efter gärningsmannen, som då nått toppen av trappan. Där vände sig mannen om, och Jeppsson upplevde det som om denne iakttog honom och tog därför några steg åt sidan för att söka skydd vid en byggnadsställning. Sedan försvann mannen. Skulle Jeppsson våga springa efter?

Polisens rekonstruktion: Jeppsson framför containern. Mördaren flyr uppför trappan. Foto: Polisens arkiv.

Det vittne som med hygglig säkerhet var sist med att hinna ta sig en titt på mördaren var Yvonne Nieminen. Hon befann sig på David Bagares gata, ovanför trapporna, i sällskap med vännen Ahmed Zahir. De båda hade varit på lokal och var på väg hem då de mötte en man som kom springande på gatans motsatta sida.

Han drog deras uppmärksamhet till sig både på grund av sin brådska och för att han såg sig över axeln upprepade gånger, samtidigt som han grejade med något i en mörk handledsväska. Som Nieminen uppfattade det bar mannen en uppknäppt, fladdrande rock till knähöjd, mörka byxor och förmodligen en mörk tröja under rocken. Han var satt eller grov på något vis, runt 175–178 centimeter lång och gissningsvis 35–45 år gammal. Mannen sprang inte speciellt fort och halkade vid något tillfälle till i snömodden, det verkade ansträngande för honom att springa, kanske för att han hade »dålig kondition eller av annan orsak«.

Att det överhuvudtaget fanns anledning att memorera denna person visste hon naturligtvis inte då; skotten hade inte hörts uppe på åsen och även för Nieminen och Zahir var det här så långt en helt vanlig kväll. Men ovanför krönet av trapporna ner till Tunnelgatan mötte de Lars Jeppsson, som repat mod och bestämt sig för att följa efter gärningsmannen.

Medan de tre samtalade kort med varandra sprang mördaren vidare ut på Stockholms gator.

Sveavägen/Tunnelgatan, KL. 23.21:30.

Vid brottsplatsen samlades oroade människor runt den skjutne medan Anna Hage och Stefan Glantz gav första hjälpen. En chockad kvinna försökte putta undan Hage, hon ville invänta läkarhjälp. De första poliserna på plats var kommissarie Gösta Söderström och kollegan Ingvar Windén som anlände efter cirka två och en halv minut.

»När jag kommer fram till brottsplatsen befinner sig cirka tio personer där. De står i en ring runt en man som ligger på rygg i en stor blodpöl. Hans ansikte är blodbemängt, kläderna är nedsölade och han har en stirrande blick, inga reflexer på ögonen«, berättade Söderström senare.

Snart svängde även en piketbuss från Södermalms vaktdistrikt in på platsen. De fem poliserna fick order av Gösta Söderström att ta upp förföljandet. Den taxichaufför som först stannat på platsen skrek upphetsat: »Han sprang bort där!« och pekade in mot Tunnelgatan. Poliserna reagerade inte fort nog, tyckte chauffören: »Då ställer sig basen för det här gänget och ska ha vittnesuppgifter och allt sånt där och då har ju [mördaren] kutat ytterligare 20 sekunder bort.«

Under tiden försökte Gösta Söderström få kontakt med den kvinna som »sprang omkring på brottsplatsen«. »Hon var fullständigt hysterisk, uppriven och totalt slut, helt enkelt. Hon skrek: ›Ni måste rädda livet på min man.‹ Det var det enda som gick att uppfatta i hennes förvirrade tillstånd.«

Livräddningsförsöken fortsatte. Anna Hage gav hjärtkompression medan Stefan Glantz försökte blåsa ner luft i lungorna på den skjutne. Det var svårt, blodet strömmade ur mun och näsa. Anna Hage kasade runt på knäna i den blodpöl som växte fram på den istäckta trottoaren. Vid Dekorimas skyltfönster kräktes ett av vittnena vid åsynen av allt blod och ljuden från upplivningsförsöken. I samma veva kom den första ambulansen till platsen.

Annons

Uppe på Brunkebergsåsen ilade Lars Jeppsson vidare på David Bagares gata där han både passerade en polisbil och kikade efter en person som han trodde smet in under en byggnadsställning. Sedan sökte Jeppsson upp en polisman. Han lämnade ett signalement: mörkblå täckjacka och keps. Polismannen konstaterade att det var magert och larmade ut Jeppssons uppgifter. En annan polis bad honom att följa med till en av piketbussarna vid brottsplatsen, så att han kunde lämna ytterligare information innan han fick bege sig hemåt.

Gösta Söderström försökte återigen få kontakt med den skrikande kvinnan. Han tog tag i henne, försökte få henne att sätta sig i polisbilen, men hon slog ifrån sig. Först vid det tredje försöket reagerade hon, och med ilska och chock skrek hon mot Söderström: »Är du inte klok! Känner du inte igen mig? Jag är Lisbeth Palme och där ligger Olof.«

Polismannen vägrade tro på vad han nyss hört. Han gjorde en ny kontroll av det nedblodade brottsoffret och kände först då igen statsministern på »hans böjda, stora näsa«. Några av vittnena uppfattade nu vem den skjutne mannen var. Långsamt insåg de vad som utspelades på trottoaren.

Först nu, cirka sex minuter efter att skotten fallit, kunde Gösta Söderström meddela ledningscentralen: »Brottsoffret är identiskt med statsministern.« Han fick upprepa informationen alltmedan även han själv försökte förstå det obegripliga.

Olof Palme lyftes in i ambulansen, och med Lisbeth som passagerare körde man mot Sabbatsbergs sjukhus. I upphetsningen valde ambulansföraren fel väg och transporten fördröjdes något, men i praktiken spelade det ingen roll: statsministern var död i samma ögonblick han slog pannan i trottoarens stenplattor.

 

Anna Hage och Stefan Glantz rättade till kläderna och försökte samla ihop sig i kylan. »Vi fick en rulle gasbinda från en polis. Vi stod där och torkade oss med den och försökte tvätta oss med snö«, berättade Stefan Glantz senare. Sedan hände det märkliga att medan Anna Hage togs med till förhör på krimjouren, åkte Stefan Glantz från platsen utan att lämna några uppgifter – och utan att förstå att det var Olof Palme han försökt rädda livet på. Först när han läste morgontidningen dagen därpå insåg han sammanhanget.

Nu kom också några fotografer till platsen. De första bilderna fångade poliser som sätter upp avspärrningsband och åskådare som får dra sig undan. Skaran hade växt till ett tjugotal personer och i den första tomheten kom tårarna bland åskådare och poliser.

Sökandet efter gärningsmannen fortsatte, men åtgärderna var dåligt organiserade. Poliserna hade heller inte mycket till signalement att gå på. Vittnen på brottsplatsen talade om en mörkblå jacka, som senare kompletterades med en keps av Lars Jeppsson. Taxichauffören Anders Delsborn sade att gärningsmannen var en äldre man klädd i en lång överrock samt mössa med öronlappar. Båda dessa uppgifter larmades ut.

»Väktarna reagerade särskilt på att han sade: ›Han såg så liten ut när han låg där.‹«

Bara ett femtiotal meter därifrån bultade en 52-årig man klädd i mörk trekvartslång rock och dubbelknäppt keps på Skandias entré. Runt tjugo minuter efter att han lämnat jobbet var Stig Engström tillbaka, och släpptes in av de förvånade väktarna. Engström var i chocktillstånd och hade svårt att uttrycka sig sammanhängande. »Det är en man som har blivit skjuten där borta och dom säger att det är Olof Palme«, var det första han sade väl innanför dörrarna.

Väktarna fick inte riktigt ordning på hans berättelse. Först fick de intrycket att han varit framme vid Palme och hjälpt till att vända honom på rygg, när han lugnat sig lite verkade det som om han gått fram till den skjutne i ett senare skede. Väktarna såg dock inget blod på hans kläder. Engström påstod att han lämnat uppgifter till polisen men nämnde inget om att han sett någon gärningsman.

Efter en stund ringde han hem till hustrun för att berätta att han var försenad och var tvungen att ta nattbussen hem till Täby. Han var dock så pass fysiskt medtagen att en väktare erbjöd sig att beställa en taxi istället; Engström såg helt enkelt inte ut att kunna ta sig till bussen: »Han var väldigt chockad.«

Väktarna reagerade särskilt på att han sade: »Han såg så liten ut när han låg där.« Det gav ett äkta intryck, i kontrast till mycket annat han berättade innan han begav sig hemåt efter cirka tio minuter.

Inne på Sabbatsberg öppnade läkarna Olof Palmes bröstkorg för att massera hans hjärta direkt med handen, som en sista åtgärd. I ett angränsande rum satt Lisbeth Palme tillsammans med en sjuksköterska. Det sved på ryggen och sjuksköterskan upptäckte att Lisbeth varit någon centimeter från döden: ett av skotten hade rispat hennes rygg och gjort hål i kappan.

Klockan 00.06 dödförklarades landets statsminister, mindre än en timme efter att Bröderna Mozart slutat inne på Grand. Ett TT-telegram med dödsbudet kablades ut 00.20. Lisbeth Palme ringde sönerna Mårten och Joakim, och sjuksköterskan hörde henne berätta för sönerna att det som familjen länge hade fruktat nu hade hänt.

Läs Del 2: Skandiamannen

Läs källor och noter bakom reportaget

Beställ boken nu – och få den signerad!

Boken Den osannolika mördaren utkommer i augusti och är Thomas Petterssons heltäckande berättelse om den avgörande pusselbiten till Palmemordets lösning – och hur han hittade den. Boken visar samtidigt hur utbrett hatet mot Palme och Socialdemokraterna har varit, ända upp i  samhällets översta skikt. Som Filterläsare kan du få boken signerad och utskickad med den allra första leveransen.

Förbeställ nu!