Stjärnans förbannelse

En förmiddag på våren 2000 kom samtalet som krögaren och kocken Christer Lingström väntat på. Rikard Hallén, dåvarande informationschef för Michelingruppen i Norden, bekräftade de rykten Christer hade hört hela morgonen: hans livsverk Edsbacka Krog i Sollen­tuna hade blivit först i Sverige att tilldelas två stjärnor i Guide Michelin. Christer visste knappt vart han skulle ta vägen. Två stjärnor var ett kvitto på att han skötte sin restaurang exemplariskt. Det var ett erkännande han kämpat för under hela sin karriär.

Telefonen gick varm hela dagen. Till och med statsminister Göran Persson ringde och gratulerade. På kvällen bjöd Christer sin personal på ett skrovmål på Wedholms fisk, sedan fortsatte de segerrusiga ut i Stockholmsnatten. Det var en av Christers lyckligaste dagar i livet: »Klart större än att ta körkort, nästan lika stort som att bli pappa.«

Några dagar senare, när den mest sprittande euforin hade lagt sig, ringde Christer till den franske kocken Georges Blanc, vars restaurang i Vonnas hade tre stjärnor. Lingström behövde en mentor, någon som kunde tala om för honom hur man tog det sista klivet. Ville Blanc komma till Sollentuna och agera sparringpartner? Christer hade tur. Blanc var nyförälskad och såg Sverige­besöket som ett svepskäl att få semestra med sin flickvän. Under två intensiva dygn smakade stjärnkocken sig igenom hela Edsbackas meny. »Christer«, sa han, »du behöver något i maten som gör att hjärnan vaknar upp. Mer texturer, mer tuggmotstånd.«

Christer sög girigt i sig tipset och spetsade öronen i hopp om fler handfasta råd. De uteblev. Blanc vek återstoden av vistelsen åt att prata om sin affärsmodell; framför allt tjatade han om de kringaktiviteter som gav honom ekonomiska muskler att upprätthålla sin restaurangs höga standard. Blancs restaurang omsatte 30 miljoner franc om året, medan välbetalda gästspel samt försäljning av vinägrett, kockknivar och kok­böcker genererade över 100 miljoner franc. Kontentan: om Christer ville behålla sina stjärnor var han tvungen att börja tänka på annat än matlagning.