»De ifrågasatte min mentala hälsa«

»Jag har alltid rört på mig mycket och varit rädd för att bli förslappad. Förmodligen är det en reaktion på att min mamma aldrig tyckte om att röra på sig. Hon tog sig knappt från köket till vardagsrummet, och gick bort i Kol bara 69 år gammal. Men det var först när jag fyllde 40 som jag ville testa att springa ett maraton. Om alla andra kunde så måste väl jag också kunna?

Jag följde ett träningsprogram jag hittat på nätet, och sprang mitt första maraton i Köpenhamn den 18 maj 2003. Jag var skitnervös. Min man låg kvar på hotellrummet, jag hade ingen att prata med, det var trångt och jag var livrädd för att ramla. De sista kilometerna på kullersten var fruktansvärt jobbiga. Jag sprang i mål på 4.18,59. Efteråt fick jag gå hos sjukgymnast, jag trodde aldrig att jag skulle kunna springa så långt igen. Men jag fortsatte löpträna. Min son, som orienterade, lärde mig att det gick utmärkt att springa även på vintern.

Ett drygt år senare var hela familjen på Island och då bestämde jag mig för att testa ett maraton igen, i Reykjavik. Tiden blev bättre än i Köpenhamn, det blev som en sorts revansch. Min son sa att om jag klarade 50 maror innan jag fyllt 50 så skulle han uppvakta mig. Sedan bara fortsatte det. Det var en glädje att känna att kroppen klarade mer och mer.

2010 sprang jag mitt 50:e maraton, på en inomhusbana i Danmark. När jag kom i mål fick jag en specialmedalj av min son med inskriptionen Mamma nr 1. Samma år hakade min man Tony på. Han blev som besatt och bestämde sig för att bli den svensk som gjort flest maror på ett år. 2014 sprang han 122 stycken. Jag startade den svenska 100-klubben som håller koll på vilka som sprungit flest lopp. Lennart Skoog från Stenungsund är uppe i 825 stycken. Min man har gjort 421. Jag är etta bland de svenska damerna med mina 401. Min dotter hakade på efter ett tag och är uppe i över hundra maraton hon också.