»Jag är konstnär och 2001 var jag gästlärare vid Gävle konstskola. På välkomstfesten berättade en av eleverna för mig om bocken: hur den byggs varje år och hur den varje år bränns ner. Min elev sade att han tänkte bränna ner den och jag tyckte att det lät som vandalism, men han sade: ›Nej, nej mister Jones, det är en tradition. Och den byggs för att någon gång brännas ner.‹
Jag sade till mig själv att någon kommer att bränna ner bocken oavsett om min elev gör det eller inte. Min teori var: ›Om jag berättar för alla att jag ska bränna den, och den sedan brinner ner utan att någon blir ertappad, då kan jag ta åt mig äran.‹
Den 23 december åt jag middag med skolans rektor och en kinesisk elev. Vi satt på en restaurang i Gävle och jag visste att vi skulle passera bocken på vägen därifrån. Jag ställde mig upp och sade god jul till alla i restaurangen, och till mina vänner sade jag: ›Vi har en bock att bränna.‹ Vi gick nedför gatan som passerar förbi bocken. Mina vänner gick framför mig, de var upptagna med att prata med varandra och lade inte märkte till hur jag lugnt och stilla gick fram till bocken. Jag ville bara ta ett halmstrå från den, bränna det och sedan promenera vidare. Jag försökte ta ett strå, men fick inte loss det så istället tog jag fram min cigarettändare för att sätta eld på ett som fortfarande satt fast. Tanken var att sedan släcka elden med mina fingrar – då kunde jag säga att jag hade bränt bocken. På bocken finns det fyra röda band som går runt varje ben. Jag stod under ett av de där banden när jag tog ut min tändare, och ett av dem fattade eld. Det gick så fort att jag inte såg det brinna.
Jag gick väldigt lugnt tillbaka mot mina vänner på andra sidan gatan. När en av dem vände sig om kunde jag se bocken brinna i hennes ögon. Min vän sade: ›Spring!‹
- Mer:
- Upplevt
