Västbanken tur och retur

När frilansjournalisten Carl-Magnus Helgegrens pojkar tiggde om att få spela våldsamma datorspel ställde han ett motkrav: att de först närstuderade följderna av ett riktigt krig. Och så blev det.

Vi satt kring köksbordet hemma i Sinksundet i Luleå, mina söner Frank och Leo och jag. Det var november 2013. Utanför fönstret var löven sedan länge borta från alarna och stranden på andra sidan sjön var lika tom. Jag hade grillat en kyckling och doften spred sig i vårt lilla gula hus på 63 kvadrat. Det hade precis börjat bli kyligt i luften och i kaminen sprakade och knäppte det om furuklabbarna.

Frank och Leo föddes tätt, för elva respektive tio år sedan. De bor varannan vecka hos mig och varannan vecka hos sin mamma en bit inåt stan. Jag är en sådan där jobbig pappa som inte skjutsar sina barn. De får cykla sju kilometer till skolan och det finns vinterdäck även till cykel. På fritiden spelar de innebandy och fotboll. De gillar X-menfilmerna och japansk animé.

Leo åker kickbike och Frank skateboard. Leo spelar trummor, Frank spelar gitarr. Vi ­brukar turas om att spela låtar på högsta volym på ­stereon och dansa fuldans. De gillar Idol, men vi har ingen TV så de får titta hemma hos sin mamma. Istället har vi en liten bastu vid stranden där vi precis ryms alla tre. Jag tror att de tycker att jag är besvärlig och pinsam, men vi skrattar mycket och älskar varandra. De har varsin undulat som flyger fritt i huset och bajsar och förstör, men vi har inte hjärta att stänga in dem.

Annons

Vid middagsbordet tittade Frank ner i sin tallrik där han som vanligt skottat runt och klassi­ficerat maten i olika högar, från »ätbart« till »kanske ätbart« till »det här får Bruno«, vår hund. Frank började berätta om ett datorspel, Call of Duty: Ghosts. Ett så kallat förstapersonsskjutspel med fotorealistiska miljöer där målet är att döda fienden. Flera andra killar i mellanstadiet spelade det, trots att åldersgränsen var från 16 år.

Jag visste att Frank spelade hemma hos sina klasskompisar, men invände inte mot det – det finns ändå något slags gräns för hur mycket man kan avskärma sina barn från sociala sammanhang. En gång försökte han ladda hem spelet med ett fildelningsprogram; vårt mobila bredband slog i taket och när jag fattade varför raderade jag filerna innan hämtningen var klar. Istället hände det att pojkarna kollade på realtidsinspelningar från spelet på Youtube. Medan de satt och tittade kunde jag höra hur självutnämnda experter delade med sig av tips och kommenterade spektakulära fullträffar, så kallade »head­shots« mot fiendernas skallar, med en lång rad »awesome« i olika röstnyanser.

Frank fortsatte engagerat sin utläggning om senaste Call of Duty. Han pratade så att han glömde äta. Lillebror Leo följde intresserat Franks berättelse om olika uppdrag, vapen och fordon. Ögonen stod som råttpickar ut ur huvudet på Leo. Han gillar kamouflagekläder och sitt luftgevär. Till slut kom frågan: »Kan vi inte få köpa spelet, pappa?«

På en tiondels sekund fördes jag fem år tillbaka i tiden, till en demonstration i den palestinska byn Nai’lin på den ockuperade Västbanken. Där utförde jag mitt första frilansjobb i en konfliktzon. Demonstrationen mot Israels illegala mur eller »säkerhetsbarriär« hade urartat i vanlig ordning. Maskerade unga män slungade stenar mot israeliska säkerhetsstyrkor, som svarade med tårgasgranater. De som sköts ur granatkastare var lätta att se, men de som sköts ur tillsatsen till soldaternas M16-karbiner var svårare. De kom rakt på, i hög hastighet, istället för att »lobbas« in. Några månader tidigare hade en demonstrant träffats i huvudet av en sådan granat. Han låg fortfarande i koma.


Vi beklagar, men du har gått in i väggen. Dessbättre är det bara en betalvägg.

Merparten av vårt material är öppet bara för våra prenumeranter (som gör det möjligt för oss att existera). Nu hoppas vi på dig också!

Som prenumerant får du:

  • Sveriges mest prisbelönta magasin i brevlådan varannan månad.
  • Fri tillgång till alla nummer digitalt samt färska artiklar som bara publiceras på hemsidan.
  • Fri bindningstid.

Dessutom får du rabatt i vår webbshop och inbjudningar till releasekvällar samt förhandsvisningar av både film och teater.

Klart jag ska bli prenumerant!

Fakturaprenumerant?

Klicka här för att aktivera ditt konto

För dig som redan är prenumerant är det bara att logga in och botanisera i vårt digitala arkiv.

Glömt lösenord?