Västbanken tur och retur

När frilansjournalisten Carl-Magnus Helgegrens pojkar tiggde om att få spela våldsamma datorspel ställde han ett motkrav: att de först närstuderade följderna av ett riktigt krig. Och så blev det.

Vi satt kring köksbordet hemma i Sinksundet i Luleå, mina söner Frank och Leo och jag. Det var november 2013. Utanför fönstret var löven sedan länge borta från alarna och stranden på andra sidan sjön var lika tom. Jag hade grillat en kyckling och doften spred sig i vårt lilla gula hus på 63 kvadrat. Det hade precis börjat bli kyligt i luften och i kaminen sprakade och knäppte det om furuklabbarna.

Frank och Leo föddes tätt, för elva respektive tio år sedan. De bor varannan vecka hos mig och varannan vecka hos sin mamma en bit inåt stan. Jag är en sådan där jobbig pappa som inte skjutsar sina barn. De får cykla sju kilometer till skolan och det finns vinterdäck även till cykel. På fritiden spelar de innebandy och fotboll. De gillar X-menfilmerna och japansk animé.

Leo åker kickbike och Frank skateboard. Leo spelar trummor, Frank spelar gitarr. Vi ­brukar turas om att spela låtar på högsta volym på ­stereon och dansa fuldans. De gillar Idol, men vi har ingen TV så de får titta hemma hos sin mamma. Istället har vi en liten bastu vid stranden där vi precis ryms alla tre. Jag tror att de tycker att jag är besvärlig och pinsam, men vi skrattar mycket och älskar varandra. De har varsin undulat som flyger fritt i huset och bajsar och förstör, men vi har inte hjärta att stänga in dem.


Prova Filter i två månader för 19 kronor!

Därefter 39 kronor/månad. Avsluta när du vill.

Beställ här

För dig som redan är prenumerant är det bara att logga in och botanisera i vårt digitala arkiv.

Glömt lösenord?


Fakturaprenumerant?

Klicka här för att aktivera ditt konto